Jag vill helst inte skriva om det. Inte ta upp det överhuvudtaget….det känns som att man vill hålla sig borta från såna här händelser så mycket man kan. Bara för att skydda sitt så känsliga mammahjärta. Dock så behöver jag skriva av mig om det här.
Idag när jag hämtade Elliot och Milo från skolan och förskolan hörde jag att det pratades om detta på radion. Jag läste även sajterna på Expressen och Aftonbladet om denna fruktansvärda tragedi. Det handlar om dom 2 småpojkarna som igår kväll försvunnit efter att de lekt vid vattebrynet med sin mamma. Idag hittades deras nakna kroppar i vattnet och mamman är anhållen på sannolika skäl för mord.
Hela min kropp skälver av denna tragedi. Jag förfasas, jag blir chockad, jag blir förbannad och jag blir så fruktansvärt ledsen. Om det nu är mamman som gjort denna fruktansvärda handling…. så undrar jag VARFÖR? Är man sjuk då? Det måste man vara va? Finns det sådan grymhet i en människa som en gång burit dessa barn i sin kropp, fött fram en avbild av sig själv och fått en sån fantastisk kärlek från sitt barn! Det finns ingen så stor, lojal och äkta kärlek som du får från dina barn. Jo vänta, den kärleken som man känner tillbaka. Så är det. Den kärleken slår allt!
Jag har med min egen kropp bakat ihop ett gäng fantastiska varelser. En varelse som har mina celler och mitt arv. Mitt kött och mitt blod. En människa som är långt vackrare, mer fantastisk, och 1000 gånger mer beundransvärd än jag själv. En förlängning på mig själv skulle man kunna säga men BEYOND MORE. Ibland slås man av den hemska tanken….. att det skulle hända dessa varelser någonting. Jag kan inte snabbt nog fly från tanken förrän jag känner skräck. En isande skräck över att dom skulle kunna skadas. Skulle jag kunna så skulle jag bo i en cocoon med dom för resten av våra liv, ett säkert ställe där jag vet att det aldrig skulle kunna hända dom något. Jag skulle vilken sekund som helst dö före dom. Jag skulle vilken sekund som helst gå igenom helvetet själv istället för dom. Jag kan inte få nog av deras ansikten, deras röster och deras kramar. Jag vill finnas för dom ALLTID. Jag skyddar dom likt en lejoninna och svär till gud att jag skulle göra allt i min makt för att ta tag i den eller dom som skulle skada dom. Den kärlek man känner finns inte att förklara i en bok, på wikipedia eller i någon annan helig skrift. Det man känner för sina barn vet bara jag och varje mamma som finns.
Förutom dessa mammor. Vad är det som är så fruktansvärt fel som gör att någon kan ta sina händer och skada sitt eget barn. Driva sig så långt att man med sina egna händer skadar sitt kött och sitt blod. Sitt vackra barn, sin egen förlängning på sig själv. Dödar, gör illa. Jag fattar inte? Vad är det som är så fel? Avgrundsledsen…… förfasad. Jag vill sätta mig i soffan nu och bara titta på dom. Känna den där underbara lyckan som mina barn kan få mig att känna. Den där fantastiska stoltheten. Mina barn…. som jag blivit välsignad med. Vad är väl vackrare och större? Ingenting!
TACK för att ni kom till mig.
Håller med dig helt o hållet. Känns som mitt hjärta ska spricka av kärlek när jag tittar på mina barn. Förstår INTE hur man kan göra sina barn illa på nåt sätt o än värre kanske t om döda dem. Har varit flera såna saker sista åren. Gör ont i mig är jag tänker på de här barnen o alla barn som lever med föräldrar som på olika sätt misshandlar sina barn. Hemskt att vara barn o kanske känna att nån av föräldrarna inte älskar en….
Tack för en superbra blogg!
Ja….det är det där jag liksom inte orkar tänka på. Det riiiiiver i hjärtat och man känner sånt obehag! Usch….
KRAM och tack snälla du!
Du skriver så bra och så på pricken vad jag känner! Ryser ändå upp i hårbotten när jag tänker på detta hemska!
Igår kväll låg jag och tänkte på det och sa till Mannen: ”tänk de här barnen som är med sin mamma. Antagligen den person (eller en av de personer) de litar på mest i hela världen. Tänk när de inser och känner att något är fel, något hemskt och farligt håller på att hända. När den här personen som de litar på och älskar vänder sig mot dem, gör dem illa.” Hade svårt att somna efter det.
Ibland tänker jag på alla barn som far illa just nu i denna stund. Misshandel, vanvård, övergrepp. Önskar att jag kunde göra något för att hjälpa. Ibland önskar jag att jag utbildat mig till socionom eller något, och hade kunnat jobba för att åtminstone hjälpa några. Men jag är alldeles för blödig, skulle aldrig kunna ”skaka av mig” när jag gick hem. Och sen är man antagligen j-ligt bakbunden av lagar och regler som hindrar en från att göra det som sunda förnuftet och hjärtat säger att man borde göra.
Barnen är det bästa och finaste vi har!!! <3
Ja det är svårt att ta in nått sånt här… Jag tittar på mina fina barn och mitt hjärta svämmar över av kärlek.
Att läsa att en mamma (eller pappa som det oxå ibland kan handla om) kan ta livet om sitt/sina barn är ofattbart. Hur kan man? Hur klarar man? PANIK!?!?!
Usch säger jag…. det knyter sig i magen 🙁