Svårt att bli gravid…..

 

Milo 1 minut gammal……. Igår tittade jag på ”Drömmen om ett barn”. Det handlar om par som drömmer om att få ett gemensamt barn. Det kan handla om infertilitet och om en del andra orsaker till varför dom inte kan få barn. Det rör upp en del i mig när jag ser såna här program.

 

Vill börja med att säga att detta kommer bli ett mycket långt inlägg. Mitt längsta någonsin tror jag. Det handlar om detta, om min erfarenhet kring detta. Nåt som är ganska så skönt att få ur sig. Läs om du orkar. Min erfarenhet av det här med barneriet är så blandad. Min allra första erfarenhet blev ett utomkvedshavandeskap. En chock, blott 20 år gammal låg jag där på britsen och fattade inte vad som pågick. Min andra erfarenhet var ett missfall. Min tredje ett utomkvedshavandeskap till. Min fjärde erfarenhet var Theodor. Redan som 23 åring hade jag gått igenom en del. Mina utomkvedshavandeskap trodde man berodde på äggledarinflammationer som ung som skapat ärrbildningar i mina äggledare (utan att jag hade en aning om dom själv). Jag blev opererad och ”spolad” som det heter. En jättejobbig erfarenhet och prat om att jag redan då eventuellt skulle bli barnlös och att jag skulle ställa mig i IVF kö. Jag som inte ens var där rent mentalt ännu. Som 22 åring är det jobbiga beslut att ta. Dock så gick det bra ändå, Thedde kom ju till oss med en himlans massa undersökningar det första månaderna i graviditeten. De 2 första graviditeter var ”icke önskade”, åt p-piller men blev gravid ändå. Dock så hade jag inga planer på någon abort fast jag var så ung. Resten av mina erfarenheter innehåller en Elliot med massa undersökningar de första månaderna. Den innehåller oxå en massa missfall, det är de jag vill prata om lite.

 

 

Augusti 2006 gifte vi oss och i December var jag planerat gravid. Vi berättade tidigt för båda stora pojkarna då jag visste att jag inom någon vecka skulle ligga raklång och spy som en gris. Några dagar efter att vi berättat fick jag blödningar, fattade ingenting. Snabbt gick det ändå upp för mig att det nog var ett missfall på G. Mycket riktigt så blev det ingen bebis i December. I Februari var jag gravid igen. Nu med stenkoll på ägglossning med stickor och rubbet för att tajma in det perfekt. Min bästa vän gifte sig och vi var på bröllopet. Jag nykter med smusslande av alkoholfria vinflaskor, jag höll ett tal helt nykter vilket är en bedrift för att var jag. 🙂 Kämpade mig igenom hela natten med fest utan att berätta något för någon och låtsades vara party fast jag var dödstrött. Hade en konstig molande värk ner i benen minns jag. Vi kom i säng sent och jag vaknar på morgonen ska gå och kissa. Märker på vägen dit att jag äntligen fått lite symptom då jag har ont i brösten. Sätter mig på toaletten och det är som att vrida på en kran. Blodet forsar ner i toaletten och jag bryter ihop fullständigt. Jag sitter på golvet och gråter mig sönder och samman. Den förmiddagen är ett dunkel. Jag sitter i en bil och ska åka flera mil hemåt med en värkande mage och själ. ”Vad är det som är fel?” är det enda som ekar i mitt huvud. Nåt är fel, men vad??? Vi beslutar oss för att släppa barneriet för en stund. Jag läser på nätet om att man oftast inte gör något åt 2 missfall på rad, annat med 3. Då har man rätt till en utredning. Den sommaren går och vi släpper det där med barn ett tag. Eller släpper är att överdriva, det ligger ju över oss som ett svart täcke i vad vi än planerar och tänker för framtiden. Vi vet att vi vill ha ett gemensamt barn och min klocka tickar. Jag vill inte bli för gammal. Från att ha velat vara en ung mamma (vilket jag blev) till att bli ”för gammal” i ett nafs. Månaderna går och vi vågar inte riktigt försöka. Men jag håller koll på ägglossning, jag blir besviken varje gång mensen kommer men kan inte säga att vi försöker. Min klocka tickar och jag börjar så smått att tänka att det kanske inte kommer att gå. Är beredd att låta Tony gå ifrån mig…. för att träffa någon som kan ge honom ett barn eftersom jag inte verkar kunna. Jag ifrågasätter min kropp och tror att det kanske är så att kroppen redan gått i dvala. Mitt i allt detta går jag ju i väggen. Blir sjukskriven och plötsligt så känns barn väldigt långt bort. Dock så tror jag att fokusen på barn fick mig att tillfriskna på ett annat sätt. Jag behövde få ordning på allt för att kunna bli mamma. Promenader, vila, inte göra någonting alls utan bara vara, slutade röka, blev tjock och lät bara kroppen vara. I september börjar vi försöka igen och i oktober är jag gravid igen. Detta var det avgörande tredje försöket. Det som skulle avgöra för vilken framtid vi hade att gå till mötes. Bebis i juni -08 eller utredning. Det blev ingen juni bebis, det blev ett blodbad och en förtvivlan över att det var över nu. Att det inte skulle gå. Tony skulle inte få bli pappa och att jag måste ge plats åt någon annan som kunde göra honom till den där fantastiska pappan jag visste han skulle bli.

 

I januari startades en utrening. Tony visade sig ha simmare som var bättre än medelvärdet vilket avgjorde saken. Det var jag. Man hittade dock inga direkta fel i första skedet. Man pratade om infertilitet (vilket klingade så fel i mina öron). Jag var ju inte infertil när jag blev gravid väl? Det pratade om att behandlingar som spolning av äggledare och att hjälpa ägglossningen med mediciner som skulle göra att jag skulle få gå på koller en gång per månad för att få ett ”OK till sex” eller ett ”förbud till sex.” Äggblåsorna kunde bli för många. Hela tiden sa min magkänsla att detta var fel. Jag hade perfekt ägglossning, PERFEKT. Läste på olika forum och på alla instanser om detta och fick till slut bekräftat att man ABSOLUT inte skulle störa en perfekt ägglossning för då kunde det vara kört. Kom i kontakt med en privatklinik ute på Värmdö. Var på ett besök. Han lyssnade på min gråtande historia och så sa han (jag kommer minnas detta för resten av mitt liv):

 

”Jag vet exakt var i ert problem ligger och jag ska hjälpa dig att bli gravid.” Jag grät som ett barn.

 

Karolinska sjukhuset för 30 rör blod och undersökningar. Hem åkte vi som ett nytt par av människor. Vi hade fått hopp igen. Ett hopp om att det kanske skulle bli ett barn i alla fall. Det jag berättat för läkaren var oxå att jag kanske var gravid nu. Jag hade den känslan i kroppen! Perfekt svarade läkaren och skrev ut mediciner till mig i förebyggande syfte. ”Är du gravid nu så kom ihåg att börja med detta så fort du vet”. Jag fick utskrivet progesteron (vilket fattades i min kropp) och Trombyl (blodförtunnande). En dag i februari åkte Tony för att handla. Jag hade hållt mig från att kissa i flera timmar för att jag skulle testa på kvällen. Testade och plusset riktigt lös där på golvet. Jag var gravid. Dock så känner man ingen lycka i det här skedet, mer en oro som är så stor och en oro som färgar hela ens vardag. När Tony kom hem stod jag där i hallen med testet och hans första ord var: ”Vad starkt det var jämfört med dom andra testen du tagit” där och då tändes ett hopp jag inte känt förut. Jag började ta min medicin som jag skulle. Ringde kliniken som kvittrade högt i telefonen åt den glada nyheten. Fick en liten blödning några dagar in i graviditeten, på Theddes födelsedag minns jag. Satt där på toaletten och grät en skvätt men gick ut och höll masken. Berättade för Tony på kvällen. Hans ord då var oxå väldigt avgörande för vår framtid. ”Nina, inget mer nu. Om det inte går vägen nu så försöker vi inget mer. Det räcker nu. Jag vill inte se dig gå igenom det här om och om igen. Vi har dina fantastiska barn som jag är låtsaspappa åt, det blir bra. Det räcker nu”. Det gav mig ett lugn jag inte känt tidigare. Det kom inget mer blod. Jag började må illa för att till slut ligga helt nedslagen av krärkorgier och helveteskval. Rutinundersökningarna avlöste varandra och det fanns gånger som Tony fick bära mig till läkaren. Jag var så svag av allt kräkande. På en utav rutinundersöknignarna i vecka 8 blödde jag. Låg där på britsen och blev så jävla ARG minns jag. ”Ja men kom ut då för helvete…. dröj inte kvar därinne” var tankegången. Dock så visade det sig vara så att jag blödde av progesteronet som gjorde slemhinnorna skörare.

 

Under hela min graviditet med Milo kunde jag inte vara lycklig på det sättet jag hade velat vara. Jag hade en sån fruktansvärd oro i min själv. Jag vågade aldrig hoppas på riktigt. När jag köpte kläder så tänkte jag att jag måste spara kvittona om de skulle lämnas tillbaka. Vi köpte en billig vagn och jag tänkte att det var bra att den var billig så att det inte skulle bli så tungt att sälja den sen. Gjorde i ordning hans sovställe i vårt rum med lakan och säng i sista sekunden. Ville inte ha haft den att titta på för länge för att sen inte få lägga någon där i. Jag sa till Tony att jag inte trodde det förrän han låg på mitt bröst. Jag minns ultraljudet som först visade att han inte hade någon magsäck eftersom den var tom, bebisar lever inte utan magsäck. Efter 2 timmars oro fick vi till slut konstaterat att han nog inte druckit sin morgondos av fostervatten. Bröt ihop utanför sjukhuset och bara grät i en timme. Så var känslan hela tiden. En illa smak i munnen. Vi gjorde 6!!!! besök på BB för att jag hade panik över att han skulle dö i min mage. Jag var överburen och hade hög ålder. Risken ökar-. Jag skällde på en utav läkarna för att dom inte ville sätta igång mig, jag grät och bad om att få bli igångsatt för att jag inte ville förlora honom. När förlossningen till slut kom igång så blödde jag som ett troll. Trodde att moderkakan lossnade och att han skulle dö nu. Så höll jag på….. t.o.m på förlossningen lyssnade jag på hans hjärtljud, kollade barnmorskornas min för hur han mådde därinne. Skulle han hinna dö innan vi fick honom???

 

 

Milo kom ut som en rund go lite blå bebis på 5 kilo och den lyckan och lättnaden ajg då kände var så galet stor. Den är svår att beskriva i ord och jag får i detta nu tårar i ögonen av känslan han gav mig. Jag var så stolt över att jag hade klarat att göra Tony till pappa. Ni vet när min mun formades till ett stort VARSÅGOD. Så…. åh nu gråter jag lite. Det var så stort och så mäktigt att det inte finns mycket som slår det. När livets hårda skola visat sig som flera stora misslyckanden och sedan så plötsligt ler livet emot dig med sitt största leende. Som om GUD lägger sin hand på dig för en stund.

 

Det är vår historia. Jag har lärt mig att ALDRIG fråga par som (man tycker det borde vara dax för) inte får barn om ”När är det dags för er att skaffa en liten”. Man vet aldrig deras historia, vad dom genomgår. Sånt här genomgås oftast i det tysta. Jag har lärt mig att det livet man får är en gåva. Ingen självklarhet och inget som bara kommer till en när man vill. Jag har lärt mig att vara ödmjuk inför att jag är välsignad med 3 friska barn. Livet har lett åt mig stort 3 gånger. Gud har lagt sin hand på mig. Jag har lärt mig att förstå människor som börjar gråta när någon i deras närhet blir gravid. Det ÄR som ett slag i ansiktet som är svårt att ta. Jag har lärt mig förstå hur jobbigt det kan vara att se gravida magar och barnvagnar. Jag har lärt mig att förstå kvinnor som inte blir förstådda över att de vill ha fler barn fast dom har barn sen tidigare. Det finns så många såna här historier. Detta var vår.

 

0
Subscribe
Notify of
guest

13 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Martina
12 years ago

Aha, då sitter man på jobbet och bölar, och jag kände en stor sorg när jag läste din ”rädsla” över att förlora din kärlek i samma sväng som att ni kanske inte skulle bli gravida. Sånt gör så ont i mig. Jag är sjuuuukt glad för eran skull!! Och när jag läser eran historia blir jag ännu mer tacksam över hur fort det gick för oss att bli gravida denna gång. Du verkar underbar! KRAMAR!!!!

ulrica
12 years ago

<3

Fru P
12 years ago

Heja!

Anna
Anna
12 years ago

Gud så fin och gripande livshistoria Nina,tårarna rinner när jag läser detta… skönt att allt fick ett lyckligt slut! stor kram till dig!

Camilla
12 years ago

Vilken gripande historia. känner så väl igen mig, har själv genomgått 2 ivf försök ett försök som sluta i missfall och ett där det blev en liten A. Att gå igenom den cirkusen av ofrivillig barnlöshet går inte att beskriva om man inte varit med om den själv eller förstå. Man känner sig väldigt ensam, för just då i den stunden pratar man inte med någon om det.
Detta är vanligare än man tror, men endel skäms nog att prata om det. synd tycker jag.
Så bra gjort av dig att skriva om din historia. Stärker nog många i deras kamp.

kram

Therese
12 years ago

Hej tjejen.. VIlket otroligt fint inlägg du skrivit, blir lite tårögd och såå glad för er skull att Milo bestämde sig för att komma till just ER..:)

Jadu när var det jag föreslog lite vin, tror det var den 21 oktober, ta en AW så blir det inte så sent..:)
Kramar från en snorig tjej..

A
A
12 years ago

Gripande att läsa och skönt med det lyckliga slutet!
Känner igen mig till viss del från våra försök innan vi fick Sonen. <3
1½ år och två sk "missed abortion" (missfall som inte kroppen gör sig av med utan skrapning behövs) innan det blev ett plus som höll sig i nio månader.
Otroligt jobbigt, sorgligt och krävande. Men med facit i hand så kunde det ju inte blivit bättre. <3

husbandet
husbandet
12 years ago

Du och Milo är mitt allt. Tack för världens finaste barn min världens finaste fru Hermansen.

Älskar DIG !!

Pernilla
Pernilla
12 years ago

Tårarna rinner när jag läser din berättelse. Det gör ont i hjärtat att läsa att du var beredd att låta kärleken lämna dig… är så glad för eran skull och att ni fått kärleksbarnet ni så önskade.
Kram

milla
12 years ago

Jag blir verkligen berörd av din historia

Elin
12 years ago

Sitter och bölar som en gris när jag läser. SJälv har jag liksom förträngt hur jäkla tufft det var. Hur det kändes som att min värd bara var ett stort svart hål . Jag var bara tom innuti under flera år. Sorgen att inte kunna få ett barn är den största sorgen jag har känt någonsin!

Jag är så glad för eran skull! Att ni har fått Milo tillsammans och att ni har dina fina stora killar! Jag är också otroligt lycklig över våra underbara tjejer som kom efter mycket längtan och oro!

En jättekram till er fina familj!

niiinis
niiinis
12 years ago

Ni är så fina allihop….. tack, tack mina fina läsare! <3

Marie
Marie
12 years ago

oj, vad fint skrivet!! Oftast skrattar jag så tårarna rinner men idag rann dom inte av skratt. Vilken resa du/ ni varit med om. Förstår vad du menar med frågan om det inte är dax snart, har inte varit med om det själv men väl en kollega som blev utfrågad. Hemskt!
Håll i varandra och sköt om er.
Kramar Marie

Nästa inlägg

Är det ok……

13
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x