Hypokondri

Nu är jag tillbaka!

Kände att jag behövde ”prata av” mig idag. Det var en tung eftermiddag för mig på många sätt igår. Många av er gav mig så bra och peppande ord om vad det egentligen är jag har. Ni var logiken igår när jag själv bara var hypokondrisk. Min fina man åkte snabbt till affären och ordnade mig denna tallrik.

20140313-074713.jpg

Apropå hypokondri.

Jag vill prata lite om det. Ni som läst min blogg en längre period vet att jag sökte hjälp för min flygrädsla i slutet av 2012. Jag har pratat om det som jag valt att kalla livsresan. Jag har inte varit helt ärlig här inne om vad den handlat om men jag tänkte jag skulle vara det nu.

20140313-075356.jpg

Den här tatueringen är symbol för den livsresan. 

Livsresan för mig har betytt att jag ska hitta ett liv ut ur min hypokondri. Jag har ”outat” lite smått  här inne om min hypokondri men aldrig uttalat sagt att jag lider av det. Det gör jag.

I hela mitt liv har jag varit rädd för sjukdomar och åkommor på ett sätt som kanske inte varit direkt naturligt. I slutet av 2010 insåg jag plötsligt en dag när jag var hemma och läste om hypokondri att det var det jag led av. Den dagen gick åt till att gråta. Det var en chock för mig då jag alltid skojjat om att jag var en hypokondriker. Det som var ett skämt var plötsligt allvar. Jag sökte hjälp för detta inte förrän 2011, det var när jag kände att det började bli riktigt jobbigt att leva. Varenda grej med min kropp blev alltid något allvarligt och livshotande. När man blir äldre så har man mer krämpor, detta gjorde det till slut ohållbart. Jag gick hos en kurator en period men fick en känsla av att hon tyckte jag var klar efter bara några träffar. Det sa hon också, att jag var klar. Jag var inte klar för fem öre….. Oftast har man en logisk sida i sig som vet att man kan drabbas av nåt allvarligt men att man inte kan gå och vara rädd för det. Sen är det den hypokondriska sidan som inte vill annat än att älta, googla och leta fel. Jag har velat veta vad som pågår med min mage, jag ville kolla mina prickar som oroat mig till och från under en lång period. Jag har också sökt hjälp för att få ordning på min rygg. Jag har t.o.m kollat hjärtat. Jag är ganska så hårt kollad kan man säga. De flesta prover har tagits på mig för att utesluta allvarliga sjukdomar när jag drabbades av magåkomman. När man googlar på det jag har (gör inte det om du är känslig) så är man garanterat dödssjuk, vilket jag såklart blev. Därav alla koller. Jag var t.o.m till akuten dagen innan vi åkte utomlands för att få försäkra mig om att jag inte hade en långt kommen cancer eller hjärtfel eftersom jag läst om mina symtom på google. Ja men du hajjar, en hypokondrikers vardag.

Åter till terapeuten…… Efter kuratorn så gick det nåt år och till slut behövde jag övervinna min flygrädsla. Fick kontakt med en fantastisk människa som var specialiserad på just flygrädsla men som också berättade för mig vad det berodde på. Det var min hypokondri som gjort mig flygrädd. Hypokondri är egentligen en ångest som blivit nedtryckt och bortföst under alldeles för lång tid. Jag har ALLTID flytt från känslor som är jobbiga. Stängt av eller bara sprungit så fort jag kunnat för att det som är jobbiga känslor som ångest, det vill jag inte ha i min kropp. Jag har under hela mitt liv levt mitt liv som jag trott att alla andra vill att jag ska leva det. Jag har gjort mitt allt för att vara omtyckt av andra och vara till lags. Jag har i stort sett aldrig tänkt på vad JAG vill och vad JAG känner. Tagit otroligt illa vid mig om någon varit sur eller arg på mig. T.o.m min egen familj. Trott att dom ska sluta älska mig om dom är sura på mig så jag har gjort allt för att inte uppröra någon och varit som jag trott förväntats av mig. Försökt vara duktig i alla lägen, vänt ut och in på mig själv för att vara det. Ja men du hajjar! När man skriver det såhär så låter det helt sjukt, men det har alltid varit min verklighet. När jag träffade min terapeut så lyfte han ur mig alla känslor jag känt under hela mitt liv. All ångest jag flytt ifrån och att jag aldrig accepterat mig själv som jag är. Inte älskat mig själv. Han gjorde mig MEDVETEN om var min ångest kom ifrån.

Att leva med hypokondri är ingen lek. Det upptar i stort sett all ens vakna tid när det är som värst. När min terapeut berättade för mig att hypokondri är en annan form av ångest fattade jag ingenting till en början. Det gör jag idag. När man haft mycket ångest men inte tillåtit sig att ha det, när man flytt från det, så är kroppen så fiffig så den till slut ser till att det pyser ut på annat sätt. T ex så kan man drabbas av panikångest, fobi eller som jag hypokondri. Man projicerar sin ångest på något annat, i mitt fall att vara rädd för sjukdomar. När man lider av mycket inre stress som hypokondri är så sätter det sig ofta i kroppen. Man framkallar kroppsliga åkommor genom sin stress vilket gör att man hamnar i en stor ond cirkel. Ju mer kroppsliga åkommor, desto mer hypokondri, ju mer hypokondri, desto mer kroppsliga åkommor…jag du fattar, cirkusen är igång och man mår bara sämre och sämre.

När min mage (som av helt naturliga skäl pajjat av min oro) var som värst förra året. Då mådde jag riktigt riktigt dåligt. Här inne märktes det ibland, det var dagar som jag bara inte stod ut och låtsas. Men helt ärligt så var 2013 ett vidrigt år för mig med min hypkondri. Min terapeut hade rätt när han sa att det kommer bli tufft, och att jag kommer må ännu sämre under en period. Det gjorde jag. Sömnlösa nätter, googlande, magen, ryggen, brösten, fogarna…..allt bara gick åt helvete. Det fanns stunder som jag kände att jag inte orkade längre. Det kändes som jag aldrig mer skulle få må bra. Jag hade alla sjukdomar i världen, cancer, hjärtfel, neurologiska sjukdomar…. ja men allt. Herregud, ibland undrar jag hur Tony orkat med mig? Hur han mått under mina värsta perioder? Inte bra troligen…. usch nu gråter jag. Det är jobbigt att outa detta här ska ni veta. Mycket känslor.

Jag skulle kunna skriva i all oändlighet om det här men jag måste avsluta på nåt sätt. Nu har jag haft en ganska så bra period. Jag har inte oroat ihjäl mig utan sett logiskt på saker. Så som de flesta normala ser på saker. Okej, jag är inte helt normal men jag har varit på god väg. Jag har tagit tag i saker som sagt. Jag är kollad. Har lite jobbigt skit som gastroskopi och koloskopi att gå igenom också men sen är jag kollad. Också ett hypokondriker drag…. Men magen lider jag av så där måste jag kolla vad det är, inget påhittat skit. Den blir dessutom värre av min oro känner jag. Den oron det i sin tur skapar är inte kul. Det var det som hände igår när brevet om remissen kom. Det rev upp ALLT. All hypokondri (ångest) bubblade till ytan och det kändes som jag återigen stod på ruta ett. Att få ett cellförändringsbesked är helt annorlunda om man är hypokondriker. Det är ett steg närmare cancer, det är allt jag ser. Jag kan inte se: Vilken tur att det inte var cancer. Förstår ni skillnaden? Jag söker ständigt en bekräftelse på att jag inte är sjuk.. Detta var ett steg åt fel håll…

Därför var känslan den det blev igår, att jag bröt ihop fullständigt. Jag har fått verktyg så jag vet hur jag ska tänka. Att jag kan styra mina tankar osv. Men ibland är det svårt. Igår var det jättesvårt. Alla vi människor vet att vi ska dö. Men man kan inte gå och tänka på det hela tiden. Samma sak med sjukdomar, alla vi vet att vi kan drabbas när som helst. Men man kan ju inte tänka på det hela tiden. Jag vet att det är så. Men när ångesten kommer är det inte lätt att stå emot. Ni som skrev fakta om detta igår, tack…det var precis det jag behövde. Jag googlar nämligen inte själv längre. Jag har slutat med det. Bra säger min terapeut. Man ska inte vara en hobbyläkare som jag varit i nästan hela mitt liv. Därför frågar ju sjukvårdspersonal ständigt om jag jobbar inom sjukvården. 🙂 Nu har jag inte träffat min terapeut sen innan jul. Jag tror att det börjar bli dags igen. Jag behöver komma in på banan igen som jag brukar säga.

Återigen, tack för alla kommentarer. Ni är fantastiska. Tack verkligen. Tack ni som mejlat och ni som sms:at. ♥ Detta inlägg blev rörigt känner jag men orkar inte ens läsa igenom det. Ville bara berätta och hoppas att jag med min berättelse kan hjälpa någon annan med samma som mig. Jag ska försöka tänka positivt och har så smått börjat tänka på det läkaren sa till mig. Han försökte lugna mig men jag var redan förbi av hypokondri och rädsla så jag tog inte in så mycket av vad han sa. Men jag börjar väl inse. Det är jättevanligt, många har förändringar utan att göra nåt åt det och kan vara fria från cancer i hela sitt liv, att ha förändringar är inte cancer osv. osv. Ska bli skönt att komma till hudmottagningen och få prata med dom om det också.

Ett långt och rörigt inlägg ifrån mig. Nu ska jag faktiskt ta ett snabbt bad. Jobbar hemifrån idag av förklarliga skäl. Har två stora limpor på ögonen.

  1. Mikaela skriver:

    Jag känner så igen mig. Starkt av dig att berätta! Vi är många fler som du.

  2. Hejsan Nina,
    Tack för en helt underbar blogg!

    Blev så berörd av ditt inlägg, jag är exakt likadan! Har varit så så länge jag kan minnas o värre blev det efter varje barn (har 3st).
    Det är hemskt att inte våga känna lycka, att jämt springa på vc eller akuten.. Att tro att manr allvarligt sjuk så fort man har minsta lilla krämpa. Det här med magen känner jag igen sååå väl!! Jag har lämnat blodprover, gjort rektoskopi 2 gånget men inte fått igenom en koloskopi ÄN! För mig har det inte spelat någon roll vad någon sagt, är jag rädd måste jag bli kollad för artt bli lugn(för stunden). Jag har gått hos en homeopat sen jag var 16 år, är nu snart 30, och det har hjälpt en del. Får tibetansk avslappning när jag har det som värst. För visst går det i perioder? Men usch vad jobbigt det är. Känns skönt att man inte är ensam för ibland tror jag att jag är knäpp i huvudet, ingen annan har ju så mycket problem som jag!? Det är vad jag tror ibland iaf.

    Hoppas vi kan ta oss ur detta här o faktiskt våga känna lycka tillsammans med våra familjer!
    Kram till dig

  3. Hejsan Nina,
    Tack för en helt underbar blogg!

    Blev så berörd av ditt inlägg, jag är exakt likadan! Har varit så så länge jag kan minnas o värre blev det efter varje barn (har 3st).
    Det är hemskt att inte våga känna lycka, att jämt springa på vc eller akuten.. Att tro att manr allvarligt sjuk så fort man har minsta lilla krämpa. Det här med magen känner jag igen sååå väl!! Jag har lämnat blodprover, gjort rektoskopi 2 gånget men inte fått igenom en koloskopi ÄN! För mig har det inte spelat någon roll vad någon sagt, är jag rädd måste jag bli kollad för artt bli lugn(för stunden). Jag har gått hos en homeopat sen jag var 16 år, är nu snart 30, och det har hjälpt en del. Får tibetansk avslappning när jag har det som värst. För visst går det i perioder? Men usch vad jobbigt det är. Känns skönt att man inte är ensam för ibland tror jag att jag är knäpp i huvudet, ingen annan har ju så mycket problem som jag!? Det är vad jag tror ibland iaf.

    Hoppas vi kan ta oss ur detta här o faktiskt våga känna lycka tillsammans med våra familjer!
    Kram till dig

  4. Linda skriver:

    Nina!!! Jag har läst din blogg läääänge men inte kommenterat nån gång! Jag läser en massa olika bloggar men kommenterar aldrig, varför vet jag inte! Jag ska bli bättre på det 🙂
    Men iallafall jag känner igen mig i varenda ord som du skrivit! Jag grät med när jag läser vad du skrivit! Jag har nu börjat hos en underbar psykolog för att få hjälp! Jag har gått så långt att jag inte vågar känna lycka o inte oroa mig för om jag inte oroar mig då är jag säker på att jag blir sjuk! Helt sjukt egentligen när man tänker efter men när man ”alltid” var sån hur lätt är det då att sluta?!?! Jätte fint skrivet!! Jag önskar dig all lycka o glädje 🙂 kram linda

  5. Linda skriver:

    Nina!!! Jag har läst din blogg läääänge men inte kommenterat nån gång! Jag läser en massa olika bloggar men kommenterar aldrig, varför vet jag inte! Jag ska bli bättre på det 🙂
    Men iallafall jag känner igen mig i varenda ord som du skrivit! Jag grät med när jag läser vad du skrivit! Jag har nu börjat hos en underbar psykolog för att få hjälp! Jag har gått så långt att jag inte vågar känna lycka o inte oroa mig för om jag inte oroar mig då är jag säker på att jag blir sjuk! Helt sjukt egentligen när man tänker efter men när man ”alltid” var sån hur lätt är det då att sluta?!?! Jätte fint skrivet!! Jag önskar dig all lycka o glädje 🙂 kram linda

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..