Han åker ifrån mig….

Godmorgon!

Åh, hörni. Jag har vaknat tidigt. Har gråtklump i halsen och brännande tårar innanför ögonlocken. Igår blev det nämligen klart att min ”Mellan” (Elliot) ska åka till Palma på Mallorca och jobba. Han kommer förmodligen bli kvar flera månader.

Jag är en stor bidragande orsak till att han tillslut tog modet till sig och bestämde sig för att åka på den här resan. Vi har diskuterat det fram och tillbaka i flera månader. Jag har i hela mitt liv varit så himla rädd och orolig så jag har aldrig vågat göra något liknande. Idag är det en form av sorg, att man aldrig vågade. Så jag har peppat mina barn att våga leva livet medan man kan och är ung och inte har annat ansvar som barn osv.

Igår fick han samtalet om att han fått jobbet. Lägenheten är klar, han ska vara inneboende hos en jättegullig tjej därnere. Men nu vill jag bara gråta.

Mitt hjärta går sönder. Usch, nu gråter jag här. Vad jobbigt allting blev. Var inte alls beredd på att det skulle bli SÅHÄR jobbigt.

Min fina modiga pojke! ❤️

Vi har bestämt att vi ska åka ned och hälsa på honom där. Känner jag mig själv rätt vill jag åka ned flera ggr.

Åh herregud! Hur ska jag klara mig så länge utan att träffa honom? All oro. Hur ska allt gå? Tänk om något händer och jag inte kan finnas där.

PMS:en kom idag, ingen bra dag att få veta att han ska åka bort så länge.

Nä hörni. Vad jobbigt allt blev. Ska klä på mig myskläderna och gå ut och ta en promenad nu. Rensa tankarna. Vi ska prata igenom allt idag bestämde vi igår.

Min älskade unge, vad jobbigt det blev….. ❤️

Hörs sen!

Kram Nina

  1. Fnulan skriver:

    Det kommer att gå hur bra som helst. Du har lagt grunden för denna fina pojk så det kan inte gå fel.

  2. Malin skriver:

    Förstår hur du känner, för min son flyttade till Thailand för 7 år sedan. Saknar honom så mycket men vet att han är lycklig där.
    Vi har varit flera ggr och hälsat på, men när jag åker därifrån så gråter jag floder för man vet inte hur länge det dröjer tills vi ses igen.
    Vill säga med att han är gift med världens bästa tjej med och har 3 fina hundar.
    Kram Malin

  3. Linda skriver:

    Alltså vad jag känner igen mig. Min nu 20 åriga dotter flyttade redan första året i gymnasiet till en stad ca 50 mil härifrån, då träffades vi lite då och då, på hösten efter studenten (ifjol) flyttade hon till Prag för studier och kom hem till jul första gången. Nu i sommar är hon hemma och jobbar, jättehärligt att få rå om henne lite men jag har redan börjat gruvat mig och storgråtit för jag vet att hon snart skall fara ner igen.
    Har enorm separationsångest men samtidigt vet jag att hon är tuff och klarar sig bra själv och hon får göra det hon vill.
    Har även en 10 årig son som jag har i två veckors perioder och varje bytesdag är lika jobbig. Kram till oss :-/

  4. Karin skriver:

    Tänk istället på vilket äventyr det kommer att bli för honom. Jag skulle inte oroa mig alls. Det är nära, det finns alla möjligheter till ständig kontakt (även om jag skulle avhålla mig). Kommer ihåg när min mamma oroade sig när jag drog iväg och tyvärr så tar det bort lite av glädjen. Då kan jag ändå förstå för det var på andra sidan jorden och innan mobiler och internet. Om du tar ett steg åt sidan så ser du att massor av ungdomar gör detta. Det är ett steg i deras vuxenliv och man släpper då taget. Lita på dina barn.

  5. Frida skriver:

    Förstår att det känns jobbigt. Men vilket äventyr, upplevelse och erfarenhet han kommer att få 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..