Godmorgon vänner!
Jag är på väg till Stockholm för att sätta om mitt hår. Jag har ju tejp-extensions och de behöver flyttas upp regelbundet. Ni ska bara veta hur de ser ut i mitt huvud nu, de hänger ned och tejpbitarna sticker ut här och var. Men nu så, nu blir det ordning igen.
Tack för alla fina hälsningar här angående Eriks bortgång. Ni anar inte hur min Facebook sett ut under några dagar nu. Det är verkligen nu det syns hur älskad Erik är. Överallt står det om honom och alla människors erfarenhet om honom. Vilken lycka och glädje han alltid bringade. För vi älskar Erik fortfarande även om han inte finns här. En sådan kärlek dör ju aldrig även om Eriks kropp dör, vi älskar ju Eriks själ och det kan inte ens döden ta ifrån oss. Det är på något sätt min tröst nu. Att jag aldrig kommer glömma honom och att den kärlek man känner för honom alltid kommer finnas kvar. Han är så närvarande fortfarande så det nästan är läskigt. Så att om jag bara räcker ut min hand så känner jag honom.
Jag har känt mig lite vilsen i min sorg. Som att jag inte vet hur jag ska vara. Låter kanske konstigt men jag har känt mig konstig. Men jag försöker tänka att allt nu är ok, man får vara som man vill och känna som man vill. Man kan inte försöka påverka det, det måste få vara ok hur den än är och det känns befriande. Igår var jag och spelade padel, svettades och skrattade. Det var oerhört skönt. Jag vet också att Erik, som var en av de levnadsgladaste jag kände, aldrig skulle vilja att vi deppade ihop här. Jag vet ingen som njöt av livet som Erik, när han pratade om fotboll så intensifierades hans blick på ett sätt som sa att detta är något att insupa med hela sitt väsen. När han njöt av fotboll så njöt han av det på ett sätt som var mycket mer än andra. Som att han vunnit 10 miljoner. Förstår ni vilken gåva? Så vill jag också njuta av livet. Som att det är så mycket mycket bättre…. Vi har så mycket att lära av Erik. ❤️ Jag är glad att jag fick lära mig. Nu ska jag bara öva som fan…. Jag vill leva fullt ut. Alltid, så länge jag finns här.
Vi hörs sen igen vänner.
Kram Nina ❤️
❤
Jag har precis fyllt 50.Jag känner mig så lugn glad och harmonisk. Jag känner att jag har allt.Men samtidigt som detta så vet man hur skört livet är. Sjukdomar ,olyckor. Alla begravningar man har framför sig.Stor kram.
Förstår dig helt Niinis.
Sorg är något man får försöka leva med. Det följer oss alla hela livet. Du gör helt rätt, tänk positivt o att Erik aldrig hade gillat att du slutat leva fullt ut..Men det är kämpigt. Jag misste min fina mor för 8 år sedan, mina barn misste sin mormor o min pappa misste sin livskamrat..Men allt känns som igår..Jag hoppas att du finner ro i din sorg fina du. Har följt dig i många år o glömmer aldrig när jag fick möta dig i Quiskampen..Du klassade ut mig totalt..Haha ja det var roligt ändå.. Var rädd om dig. kram Cecilia i Helsingborg
Tack för dina fina ord! ❤️❤️❤️ Stor kram
Jag miste min mor 1 oktober. Hon blev 92 år.Trots att hon aldrig tyckte om mig och alltid tyckte att jag gjorde allt fel och inte ville ha med mig att göra de senaste 8 åren, så när hon blev sjuk i augusti, så var det mig hon frågade efter. Det var den konstigaste upplevelse jag haft, att i 2 månader kunna känna att hon inte var arg på mig.Jag ville aldrig att denna tid skulle ta slut. Jag skyndade mig att besöka henne så ofta jag trodde hon klarade av. Det var så härligt när hon för första gången i mitt liv ville hålla i mig och ha mig nära.
På begravning kom nästa konstiga upplevelse. Jag har alltid intalat mig själv att den dagen skulle bli en glädjens dag, min frihetsdag, men när jag stod där vid kistan, kunde jag inte öppna munnen och säja adjö, och jag grät hejdlöst. Nu saknar jag henne mer än någonsin och att vi aldrig fick gjort de där mamma- dotter sakerna.
Vad ledsen jag blir att höra din historia. Dock så blir jag glad att ni fick de där 2 månaderna tillsammans. Så betydelsefullt det måste varit för er båda. Något som brukar vara så svårt att förstå är att vissa saker är menade så som de blev, att det finns någon mening med det. Försök att vara glad att ni fick de där 2 månaderna även om jag förstår att din sorg är så stark just nu, men sen….när sorgen ändrar skepnad kanske du ska vara lycklig över att ni fick de där månaderna.
Hon är med dig i en annan form nu. ❤️❤️❤️❤️
Livet är så förbannat skört. Jag miste min sambo (51 år) i akut massiv hjärtinfarkt för 2 månader sedan. Vid obduktionen visade det sig att han även hade cancer i magsäcken som vi inte vetat om. Ta hand om varandra 🖤
Beklagar verkligen! ♥️
Jag förstår precis hur du menar! Jag känner mig helt lost i allt just nu. Efter svärfars hastiga bortgång, så känns det som att jag inte har samma rättighet att vara ledsen som de andra. Att jag mår dåligt över detta räknas liksom inte riktigt, allra mest synd är det om min sambos syskon tydligen..
Nu gick även min ena morbror bort häromdagen, och allt blir lite för mycket ibland, som att huvudet inte riktigt hänger med.
Svårt att förklara allt, men jag försöker iaf att ta små pauser; ut i skogen o plocka svamp, åka till stallet…
♥️♥️♥️