ANNONS

Huuuu vilken natt

/

Godmorgon vänner!

Pms is in da house, den kommer smygande och lägger in en skön stöt från sidan när man minst anar det, eller åtminstone då man haft dålig koll i mensappen. Pms:en förändras radikalt i takt med min ålder märker jag, jag fyller 50 år om 8 månader. Vet ni hur sjukt det känns att ens skriva det? 50 år! What? Hur kan jag fylla 50? Jag var ju på min egen pappas 50 årsfest för inte så längesen, Magnus mammas 50 årsfest också, gravid med Thedde. Där någonstans inser jag att tiden är det som börjar gå fortare ju äldre vi blir. Thedde fyller 26 år i mars, han har 4 år kvar till 30. Jag var ju 30 nyss! 😩😩😩 Vad är det som händer?

Åldersnoja? Nej men alltså, jag behöver kanske tona ned starten på detta inlägg lite för att ni inte ska tro att jag är helt galen. Haha…. Jag är faktiskt helt ärligt talat inte alls åldersnojig, det var värre att fylla 40, så kan jag ju säga. Den främsta orsaken till det tror jag var att jag inte var på en bra plats psykiskt då. Hade just börjat klura på livets allvarligheter, existentiella frågorna hopade sig i hjärnan och så psykiskt jäkligt dåligt mående på det. Ja man var inte på topp helt enkelt.

Att vara närmare 50 är en ”walk in the park” jämförelsevis. Jag är på en väldigt lugn plats mentalt (förutom pms/förklimakteriet då, men det vet man ju vad det beror på. Ett allmänt dåligt mående psykiskt är, tro mig, mycket mer diffust och oroväckande än ett stackars förklimakterie. Ja även om det kan göra en halvt galen också – men nog om det.) Att vara närmare 50 känns mer som ”fuck it” åldern. Man ORKAR inte bry sig längre, man har ägnat majoriteten av sitt liv åt att bry sig om vad andra tycker om ALLT, men när man hamnar här så finns inte den orken kvar.

Man bara är, sig själv, och så får folk gilla det eller så gör dem det inte. Jag har till hälften gått sönder i min själ över att jag brytt mig så mycket, varit så jäkla elak mot mig själv. Hur har jag en kunnat göra så mot mig själv undrar jag nästan varje dag? Hur har jag kunnat ta den skiten jag tagit genom åren?

Än är jag inte fullärd, vid 60 kanske? Hehe… Fortfarande kan vissa saker göra ont där inne i själen. Men, jag återhämtar mig väldigt snabbt. Jag tar liksom tag i saken direkt, har några riktigt bra frågeställningar till mig själv först och främst. Svarar på dom och sen är jag övertygad om att det är dags att låta saken vara, och gå vidare i livet. Så JÄVLA skönt och så otroligt befriande. Det är det finaste man kan göra mot den lilla tjejen som bor där inne i en.

Kl 04:09 vaknade jag till efter att ha somnat om en liten stund. Jag låg under en bit överkast och katten hade tagit hela min plats i sängen. Var tvungen att ta en bild. Hon ligger by the way fortfarande där. Man är så jäkla hunsad av din egen katt, hon bestämmer. Ja tills jag ruttnar och stöter ut henne mot kanten, då blir hon sur som fasen och blänger snett på mig halva morgonen.

Minimalt med sömn inatt med andra ord, en härlig biverkning av pms:en. Note to self: Dags att boka tid hos HerCare NU! Jag tror att det hänt en del sen sist jag konsulterade Mia Lundin. Det har ju gått 7 år, det är lång tid när det kommer till kvinnliga hormoner tänker jag. Bara så att jag har svårt att få ”ärslet ut” numera. Så jäkla handfallen. Svårt att ta beslut. Vet inte varken it eller in, också en härlig biverkning av pms/förklimakteriet. Pratat med många systrar där ute som pms:ar och ”förklimakteriar” och just detta känns igen. Utan mina tillskott hade jag förmodligen varit en blöt fläck ”by now”, och kanske bott ensam i någon stuga långt ute i tjottahejti för familjen hade sen länge ruttnat ur på en. 🤗 Så jag håller hårt i tillskotten och så försöker jag boka en tid. Vi får se hur det går med det?

Oj, ett långt utlägg om allt denna morgon. Önskar dig en fin start på veckan. Ska nu gå upp och sätta igång dagen. Hörs sen!

Kram Nina

Ps: Helskotta – det är ju lucia idag. Apropå förklimakteriet, ingår dåligt minne i det också. Dags att baka lussekatter idag. Bra terapi. 

2
© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00