Hej älsklingar!
Det känns som jag genomgår någon förändring i mig själv här. En månad har gått och vi är helt nya på det vi håller på med, men inuti pågår en stor förändring som jag verkligen känner av. Jag gillar förändringen och det är stort att få känna av den som jag gör. 50 åriga Nina har tagit ett stort stort kliv utanför sin komfortabla zon och det har startat en utveckling. Det är häftigt men samtidigt läskigt. Vart ska det ta vägen?
Jag älskar dagarna här. Har pratat med andra som bor här och dom pratar om ”The honeymoon”, jag fattar verkligen för säkerligen kommer de 3 första månaderna vara just honeymoon innan man landar i den riktiga verkligheten. Just nu är allt nytt, fräscht, kul, spännande. Men en vacker dag så kommer ju det här också bli mer en vardag, när allt inte är nytt, spännande och fräscht längre. Men om min sömn kommer hålla i sig som den är nu så är jag mer än tacksam och kan leva med att det blir vardag här också. Jag känner mig rätt ödmjukt inställd till allt. Jag vet ingenting än, förstår ni? Jag är en rookie utan dess like, så då kan man inte vara annat än ödmjuk. Jag har pratat med folk som bott här, 2 är, 5 år, 9 år…. Så jämför vi oss vet jag ingenting än. Men nu står jag här beredd att lära mig.
T ex så är en del grejer väldigt annorlunda. Milo ska göras matchklar för sitt nya lag, för att han ska få spela match krävs folkbokföringspapper, kopior på hela familjens pass m.m. Annars får han inte spela. I Sverige signar man in sin unge, pyntar och så spelar han. Lite enklare. Så det är en hel del att förhålla sig till helt klart.
Om du är spansktalande, skratta inte åt det här nu. Google granskare fick rädda mig ur den här situationen! 😭😂 Vi får heller inte våra paket hem, det är något med vår adress vi inte fattar för det ringer arga spanska UPS förare och skäller ut mig på telefonen. Ännu argare blir dom när jag inte talar spanska. Så herreminjee vad vi ska plugga nu, ALLT blir enklare om man kan språket!
I lördags åkte vi 9 mil bort för att kolla in Alex, våra nya vänner här nere har en son som heter Alex och som är grrrrrrrrym på go-cart. Han sopade banan med allt motstånd. Kom ihåg var ni hörde det först! Den här killen kommer bli något. Vi stod där häpna på åskådarplats och såg hur han varv efter varv körde fortare än någon annan. Så ballt!
Efteråt åkte Milo & Tony också. Jag hoppade över, jag blir ju så adrenalintorsk av sånt där och det gör att jag mår dåligt efteråt. Det är som att jag inte tål att ha för mycket adrenalinpåslag i kroppen, någon annan som känner igen sig? Jag får ju horn i pannan och drar plattan i mattan och så pumpar adrenalinet i kroppen, efteråt är jag helt slut och kan må fysiskt dåligt i flera timmar efteråt. Inte alls trevligt faktiskt och numera när jag är äldre så vågar jag tacka nej. När man var yngre så sa man ju bara ja och körde på. Jag tror att detta beror på min HSP. Milo och Tony hade i alla fall jättekul. Det var huvudsaken, dock så var Tony också lite risig efteråt så kanske är han också lite känslig för det?
Kvällen avslutade vi på padelbanan. Så magiskt fint där på kvällen när lamporna tändes. En riktigt mysig dag med ett perfekt avslut.
I måndags morse pratade jag med Thedde i telefon. Såg att nu var klockan mycket så jag kastade mig upp, klädde på mig, väckte Tony och sa att nu ska vi ut och jaga soluppgången. Den var så fin! Dock så var det lite moln just vid soluppgången så man fick inte riktigt den där känslan av att det låter ”psssshhhhh” i vattnet när den touchar vattenytan just innan den stiger. Soluppgångarna här i södra Spanien går ju i raketfart.
Det var ljuvligt att ta en promenad i den där soluppgången. Känns som man blir frälst. Strandpromenaden är helt fullproppad av människor.
På tisdagen gjorde jag samma sak, sparkade upp gubben gjorde jag också. Känner mig som Jesper Parnevik som sparkar upp familjen för varje soluppgång. Haha…. Men jag säger såhär, det finns ingen som ångrar en soluppgång. Ingen. Till den här soluppgången sprang jag, jag visste att den skulle bli magisk och tiden var knapp. Jag sprang med snabba steg där på strandpromenaden för att komma till den perfekta platsen. Det blev magiskt på alla sätt, jag njöt verkligen. Satt där på strandkanten på en sten och andades in saltvattnet.
Något lossnade lite inom mig också så jag satt på trappan sen och bara grät. Det är läkande på något sätt detta, hela jag läker känns det som, jag kan inte förklara det bättre. Först kändes det som kedjor som lossnade från min kropp och nu som att jag helas och läker. Det är en otroligt fin känsla i alla fall.
I morse var jag uppe i ottan igen. Padeldejt med Sara min vän från Enköping och 2 nyfunna vänner här. Så kul och en väldigt jämn match. En riktig toppenstart på dagen. Vi tog en fika efteråt och satt och pratade, så mysigt och härligt med nya bekantskaper.
Nu ska jag in och handla på min favoritaffär, kan fota lite där inne så ni får se också.
Kram Nina
Lite som att börja nytt jobb 😂
Men skämt åsido, helt underbart att höra att ni njuter i fulla drag. Med er positiva inställning tror jag ni kommer kunna hantera även negativa sidor om och när de visar sig, t ex spansk byråkrati. Den är ju vida känd, så man får lägga förväntningarna på en rimlig nivå bara så blir man glatt överraskad om det funkar bättre än man trott. Bra också att ni lär er spanska. Tror spanjorerna uppskattar det också.
Har du inget instagramkonto längre?
Ooooo ja! @niiinis.se som vanligt. ❤️
Skönt att höra att ni trivs och att sömnen fungerar bättre. Jag bodde 3 år i Marbella men längtade sedan tillbaka till Sverige. Det blev lite för mycket semester-hela-veckan även om jag jobbade en del hemifrån där med. Lite för mycket sena middagar ute med vänner och dryck till det och jag saknade årstiderna. Men alla är olika och det passade inte mig i längden. Många kom och hälsade på men det gick lång tid mellan.
Man måste stålsätta sig om man bor här heltid. Det gör vi, nästan inga middagar i veckorna och så är vi rätt ”tråkiga” när det kommer till alkohol jag och Tony. Handlar ju mycket om sin egna inställning.
Jag avskyr hösten som pesten så den är jag glad och slippa. Mörkret tog kål på både mig och min sömn så ingen är gladare än jag över den här förändringen. Men som du säger, det passar inte alla. Då gör man klokt i att bo i Sverige.
Ja det svåra var när vänner och släktingar kom på besök vilket de gjorde ofta då var det semester för dom och då ville man inte vara tråkig. Sen var det lätt att gå ut och äta. Har aldrig tittat på TV så det gjorde såklart också att jag hellre var ute. Nu har jag barnbarn i Sverige som jag vill hämta från förskola så ofta jag kan ny tid i livet.