Morning!
Idag ska progesteronkrämen smörjas 2 ggr. Wish me luck. Jag känner att jag behöver attackera det här monstret från alla håll nu. Nu är det gladiatorfight i vem det är som ska vara den starkaste av oss. Bitchen jag berättade om igår skriker sig hes.
När hon gör det så vill jag bara vara ifred. I mysbyxor. Skitigt hår. Ovårdad hud i ansiktet och allmänt orkeslös. Självförtroendet är också därefter. Har väl aldrig känt mig så ful som då. Jag hittar alla fel på mig själv som jag någonsin kan hitta, även dom jag inte hittat tidigare, det dyker alltså upp mer att ogilla.
Plötsligt har huden på något sätt gett vika. Alltså i slapphet. All form av collagen har liksom packat sin resväska och gett sig av till någon 30 åring istället. Att se huden bli slapp var fan en riktig törn i sidan. Där kan vi snacka åldersnoja. Den var jag liksom inte beredd på riktigt. Och varför känns det så orättvist?
Ta en man! En äldre man. Ja men vi säger George Clooney för att nämna en välkänd man som många tycker är hunk.
Inte fasen har han blivit fulare med åldern, tvärtom. Jag gillar när man ser lite karvad ut. När åren, funderingarna, barn, känslor, upplevelser och livet satt sina spår. Ett plain face är så intetsägande. Det ser bara….well….plant och slätt ut. Inget liv. Inget som säger något. Skrattrynkor på en man kan vara det vackraste i livet. Tonys skrattrynkor är tokdjupa och jag älskar dom.
Det fanns en tid när även min mans panna vad som en bebisstjärt. Jag minns att jag alltid drog min hand över hans panna för den var så len. De där gångerna vår kärlek fortfarande var hemlig och vi hånglade i bilen, då drog jag på hans panna för första gången. (Jäkligt konstig fetisch ) Det var som smält choklad, hade aldrig känt något så lent.
Idag har livet satt sina spår i den. Jag känner dom med min hand. Men det är vårt liv tillsammans som gjort det. Våra med och motgångar. Säkert många av de där nätterna då jag gråtit av ångest, såna spår sitter nog mycket i hans panna. Jag vet att han led så ofantligt mycket med mig då.
Hmm. Hur kom jag in på det här nudå! Well, inte konstigt kanske när man varit vaken sen 2 och ligger här i sin ensamhet och tankarna får valsa runt fritt.
Jo just ja, att det är orättvist med män som åldras snyggt och läckert. Jag upplever dock inte mitt eget åldrande som det. Å det kan man väl få tycka? Det kan väl inte vara fult eller fel att tycka att det ibland känts jobbigt att förändras? Förändringen nu är ju så skarp. Förändringen fram till 35 kändes inte så grov och stor, den gick sakta framåt och man hann med i svängarna. Men sedan hände allt så snabbt. Bara efter 45 har det hänt alldeles för snabbt, jag hänger inte med. Å jag kan verkligen förstå att man tar till botox och fillers i min ålder.
Men som jag skrivit tidigare så har min rädsla förhindrat mig. Jag har inte vågat. Men skulle jag någongång våga och vilja göra det så kommer ni få veta. Jag skulle aldrig dölja det för er. Men jag skulle nog vara försiktig, livrädd för att se ut som catwoman. Jag har fått fler än 1 förfrågan kan jag avslöja, ja om jag vill ha hjälp med att fixa mig i ansiktet, men har tackat nej till alla. Är bara för skiträdd. That’s all.
Men hur är det då? Man ska vara glad att man får åldras….ja jag vet. Men med bitchen i mig så är man allt annat än snäll emot sig själv. Så är det bara.
Men för att återgå till progesteronkrämen igen då, jisses vilka svängar detta inlägg tog alltså? Jo, idag ska jag våga ta 2 pumpar bara för att se vad som händer? Måste berätta om den där gången jag bara råkade ta 2 pumpar, det var alltså inte meningen.
För snart 3 år sen var jag på detta event. Ett yogaevent på Urbanom. Stressad for jag iväg, trodde jag glömt min kräm varpå jag hastade på mer innan jag åkte.
Yogan började och det var såååå coolt på alla sätt. Det är nog den häftigaste yogan jag varit på. De gick verkligen runt och drog händerna över ens rygg. Eller pressade på ens axlar. Så häftigt med den där beröringen på något sätt. Dom gick bara runt och sa ingenting utan plötsligt hade man någon som kom och tröck en över ländryggen. Självklart kunde man säga ifrån om man inte ville men jag stornjöt av det. Alltså inte så….äsch, ni fattar.
I alla fall, när vi skulle andas och slappna av så hade jag sån speed i kroppen så det kändes som jag skulle flyga upp i taket. Slappna av? Eeeh, nope, skulle inte tro det! Det var som en jäkla motor drog igång inne i kroppen alltså. På något jäkla vänster lyckades jag ändå fullfölja den där yogan och faktiskt njuta av den men det tog lååååång tid innan jag kom ned i varv. Högröd i fejjan for jag sen hemåt och undrade vad som pågick i min kropp egentligen? Var det yogan som väckt en galning i mig till liv? Men så plötsligt från ingenstans kom jag på det där med krämen. Jösses säger jag bara, vilken grej om man tar för mycket!
Nu ska jag verkligen sluta babbla. Man kan tro att tant redan nallat på progesteronkrämen här mitt i natten….
Vi hörs lite senare vänner! ❤️
Kram Nina
