Hej från en svajig och svag Niiinis!

Åh herregud säger jag. Just nu inte så tuff kan jag säga. Vad alldeles skakis och urlakad jag varit/är. Jag hade ju inte ätit sedan kl 08 igår morse heller inte sovit något på hela natten. Jag som inte kan missa en lunch ens, dippar ju fullständigt utav det. Droppen jag fick är ju bara sockervatten i princip. Följden blir att järnvärdet dimper i botten och kroppen blir som en 90 årings. Orkar inget, dödstrött och så får jag obehaglig hjärtklappning. Att bli sövd är ju också påfrestande för kroppen.

Allt började ju med att jag skulle på en kontroll igår, en infektion som jag dragit på mig. Trodde det på sin höjd skulle bli penicillin och kanske sånt fix. Fick en sån jäkla chock när det visade sig vara akutoperation som gällde. Bröt ihop fullständigt.

Gråtande kom jag sen upp på avdelningen igår där jag blev inskriven. Blev inskriven vid halv 2 tiden på dagen. Undersköterskan som tog emot mig var jättegullig. Fick mig t.o.m och skratta.

Fick hoppa in och göra hibiscrub och sedan på med de ”fina” operationskläderna. Fick ha denna särk på mig tills jag skulle opereras. Till kl 20 var det besökstid på avdelningen, jag hoppades ju innerligt att operationen skulle ske innan det. Men nope, Tony åkte hem och hämtade Milo och sen hem till katten. Jag grät som ett barn när han skulle åka. Kramade honom krampaktigt, grät in i hans tröja och släppte inte taget. I det läget hade jag kunnat betala vad som helst för att få ha honom bredvid mig. Som ett stöd och som den kraften jag inte orkade vara. Lika jobbigt var det nog för honom att lämna mig där. Usch….sån jobbig situation.

 

 

Ensam kvar på mitt rum. Eller ensam, jag har delat den med en fantastisk man som legat bredvid mig. Hans livsöde var ju ett annat än mitt. Så kan vi ju säga. Han åkte in med en förkylning men blev kvar med cancer i kroppen och har legat på sjukhus i en och en halv månad. Vilken fruktansvärd chock!

Inatt kl 00.30 kom de sen för att hämta mig till operationen. Jag var vaken, har som sagt inte sovit nånting. Hjärtat galopperade ju såklart, tårarna rann och känslan av ända i hjärtat rädslan var total. Skräckslagen är bättre ord! Nästintill paniskt rädd. FI-FAN så det drar är energi att vara så rädd. Operationen gick bra, jag väcktes kl 02 igen. Överlycklig och full som en kastrull var jag. Så väldigt lycklig för att bli väckt och inte ha dött av sövningen. Ologiskt nog är det de jag är rädd för. Fick komma upp på rummet kl 04.30 och jag skrek efter macka och te. Fick äta en torftig macka med ost på men det var kanske det godaste jag ätit!

Försökte sova en del men det gick inte, har slumrar lite på sin höjd.

I morse njöt jag så av den här tallriken med fil, flingor och lite pannkakssylt. Haha….tills sköterskan kom in med den här tallriken istället.

Så fint! Hon har skrattat gott åt mig hon. Först så missade jag att det fanns brickor så jag bar allt i fickorna och i händerna. Tappade ägget på golvet och allmänt kaos. Hon styrde upp!

Bäddade min säng och fixade så det såg snyggt och prydligt ut!

Klockan 9 i morse gick läkaren ronden och jag fick checka ut från sjukhuset. Så skön känsla. Milo och Tony kom och hämtade mig. Känslan att få krama Milo, åh! Fick världens längsta kram.

Få sitta bredvid min fina omtänksamma man på vägen hem. Den känslan! Man känner bara tacksamhet hela vägen liksom.

Den där stora kramen av sin mamma. Hon mitt i bakningen också….den var precis vad man behövde. Vi åkte ut hit för att inte sätta igång med alla måsten. Vi har inte ens börjat packa, tack och lov tvättat allt men inte fått ned de i resväskorna. Jag behöver ta en lugn dag idag. Vila, sova, återhämta mig.

Jag har pratat med alla läkare som varit inblandade i min operation. Ingen fara för mig att åka på resan. I mina papper har det stått att jag ska åka på Medelhavskryssning på fredag. Haha! Känns som alla nämnde det, vilka jag än pratade med. Sjuksköterskor, läkare, narkossköterskor osv. Alla var så positiva – ”SÅKLART att du ska åka. Det här fixar vi!” Så tacksam för det! Jag kommer inte kunna bada dock – men jag badar dåligt i vanliga fall också. Doppa benen lite bara så räcker det.

Tack! Tack alla ni för all värme och kärlek som jag fått. Alla fina ord. ❤ Pepp och kärlek är precis vad man behöver när något sånt här inträffar. Man är inte kaxig när man ligger där i sin säng och rullas ut i långa korridorer för att slussas till sin operation. Jag vet att det finns folk som älskar att bli sövda, tycker att det är härligt. Ni är inte kloka på en fläck! Haha!

Men är det inte lite typiskt att allt händer såhär? Förkylningar, operationer och skilt. Helst när man ska åka också, så jäkla stressande! Men som jag sa, lugnt att jag åker tack gode Gud!

Nu ska jag vila hörni!

Kram Nina