Godmorgon!

Åh, nu vet inte jag var detta inlägg kommer att ta vägen? Det är nämligen mycket som måste ut – ni som följt mig länge vet ju att jag har svårt att låtsas. Att spela på för galleriet liksom. Läste just Mia Skäringer Lazars Instagram igår där hon gjort parodi på varumärket Isabella Löwengrip. Det var både ris och ros bland hennes kommentarer….men det underliggande och läskiga med sociala medier idag har ju blivit att man sällan får se verklighet.

Att jobba som influencer handlar mycket om att bygga varumärke, såklart! Det handlar om att bygga sitt varumärke så att företag vill samarbeta med en så att man kan tjäna pengar. Alltså rent krasst så är det precis så det är. Jag försöker också bygga varumärke, såklart att jag gör. Detta är mitt jobb och jag vill tjäna pengar precis som alla andra. Men ibland vill jag kasta det där med varumärkesbyggande åt helvete och skrika ”Jag orkar faaaaan inte mer!” Då orkar jag knappt se eländet heller…. jag som jobbar i branschen vet ju hur viktiga våra varumärken är för oss. Men jag måste ändå säga att när varumärkesbyggande blir som ett låtsasliv utåt, mot ens läsare, är det inte fel någonstans då? Är det trovärdigt?

Jag tänker såhär….som influencer (ja att arbeta med sociala medier heter ju idag att vara influencer) så har du följare där de flesta förmodligen diggar det du skriver, det du står för osv. Sen kan inte alla ens läsare älska en, herregud….en drömvärld om det skulle vara så. Men hur trovärdig blir jag som influencer om mitt liv aldrig någonsin visar baksidor, äkta känslor, trötthet….ja mänsklighet för helskotta?! Vem vill till slut tro på något av vad jag säger? Hur trovärdig blir jag som influencer? Jag tänker att samarbetspartners borde vara glada för att man visar alla livets fram och baksidor – för när influencern sedan berättar om deras produkt och står för dem så vet man att det är på riktigt och för att den influecern tycker så. Det är inte ytterligare en fasad, utan det är äkta. Detta är bara tankar som poppar upp när jag ser det jag såg på Instagram igår. Vad tycker du?

Idag känns min själ lika grå som världen var på min morgonpromenad. Jag vägrar att låtsas. Du som är 20 och läser min blogg ska inte tro att livet här hejbaberiba varje dag. Låååångt ifrån! Jag vill att du som är 20 ska veta att ditt liv inte är sämre än mitt eller någon annan influencers liv. Du är precis lika normal med dina upp och nedgångar, ångest och ledsamheter som vi. Vi ALLA är människor – med våra egna helveten och himlar.

Visst älskar jag att kunna inspirera och göra dig glad genom att du läser min blogg och jag är peppande och glättig. Men jag vägrar göra det när jag själv inte känner mig ok. Som just nu. Jag har en hel del ångest. Det är mycket som händer kring mig nu.

En vän genomgår något otroligt jobbigt och kämpigt just nu. Den här personen är i mina tankar mest hela tiden. Detta påverkar mig otroligt mycket – vill inte prata om vad det handlar om för respekt för min vän. Men så mycket frustration och känslor i detta alltså.

Det är höst och mörkret har återvänt, jag går ner mig i mitt mående då.

Jag har en flygresa framför mig som jag grämer mig mycket för och är otroligt nervös redan. Enda anledningen att jag utsätter mig för det är för att jag vet vilken avkoppling det kommer ge mig.

Jag tampas med en hel del ångest. Oron gnager i mångt och mycket.

Jag är less på att känna mig utnyttjad, så sjukt less på det! Att bli pissad på är värre än något annat i livet. Detta för att man alltid varit för snäll….

Egentligen borde jag hoppa Pippi Långstrumpesteg och joddla av glädje med tanke på att vi har en utlandsresa framför oss. Man känner sig som en riktig i-landsbitch när man sitter här och gnäller. Men själen skiter i sånt. Själen knackar på som en ettrig hackspett på insidan och skiter fulla fan i att man borde vara glad och tacksam.

Tänk att det är såhär för mig varje höst! När löven faller så faller jag…. Är det en inställningsgrej? Väldigt mycket tror jag faktiskt. Därför försöker jag verkligen hjälpa min själ på traven nu. Vitaminboostar gör jag, och så ska jag träna. Känner hur promenaderna rensar skallen från allt kuckelimuck man bär på – i alla fall för en stund. Jag måste fortsätta på den vägen. D-vitaminer, C-vitaminer och mycket grönt.

I morse gick jag och tänkte att jag är som ett ägg. Kroppen är gulan, och måendet är vitan. Så knäcker man ägget i en stekpanna. Då står man där och försöker hålla ihop vitan….den bara glider en ur händerna hela tiden men man står och drar ihop den liksom. SÅ känns det. Sorry för den märkliga liknelsen men det var det jag fick ihop när jag promenerade.

Underlagskrämen och pudret ligger som ett litet täcke på kragen. Det där underlaget som täcker ojämnheter, blemmor och färger. Jag önskar att det fanns en sån för själen också. Att man kunde ha på lite underlagskräm för en ledsen själ, å så mådde man mycket bättre. Det vore toppen!

Ibland önskar jag att jag inte var en sån känslomänniska. En sån som bara flöt ovanpå känslorna och inte lät de påverka mig så mycket. Det skulle vara härligt. I alla fall för en stund. Men sen skulle jag vilja ha tillbaka dem, känslorna alltså. För när jag känner lycka och harmoni så finns det inget som slår det. Det skulle jag inte vilja vara utan.

Tack bloggen, tack ni…. tack för att jag får lufta här. Det betyder så oerhört mycket att ha andningshål och människor som orkar lyssna. Ni är mina axlar som jag lutar mitt huvud på för en stund. Tack för det!

Jag kommer att återkomma under dagen med alldeles vanliga inlägg. För ingen mår bra av att älta. Men nu vet ni lite hur landet ligger. Jag är en känslomänniska som sagt. Redan i eftermiddag kanske det är bättre? Vi hoppas på det…

Kram Nina