Illamåendet är här!

Blöööök……. "citerar Cia"

Jag har börjat må illa…… för ungefär 3 dagar sen kände jag det för första gången.

Jag har säkert nämnt illamåendet från helvetet när jag väntat mina grabbar. Ja, alltså allt börjar som ett sött litet illamående (hur nu det kan va sött). Man får lite svårt för dofter, helst matos och parfymer. En dag satt jag i köket med dåvarande sambon……och plötsligt: "uäääägh" får jag en kväljning. Efter det var det som o trycka på en knapp, en knapp som gjorde mitt liv till rena rama helvetet i ungefär 7,5 månad.

Jag spydde högt, lågt, mittemellan, idag, igår alltid….. Ibland uppemot 20 ggr per dag, en gång i halvtimmen! Jag spydde om det luktade nåt, om jag kände matos, om jag såg nåt äckligt på tv:n, om sambon hade bäddat rent i sängen (då låg jag på en kal madrass på vardagsrumsgolvet)….. till slut spydde jag när jag såg honom, ja sambon alltså! Allt i vårt hem skulle vara luktfritt, diskmedlet, schampot, roll-on, skurmedlet…ALLT! Till graviditetn hör ju att äta mycket…eller åtminstone att äta! Jag kämpade med de varje dag, grät när jag behövde äta eftersom allt var så jävla äckligt! Dessuomt visste jag att det så småningom skulle komma ut….o då ville man att det skulle vara lättspytt! Till slut fick jag fick i mig en vindruva o lite vatten per dag….. När jag väntade Elliot så flyttade dåvarande svärmor hem till oss, hon tog hand om Thedde vilket jag inte klarade! Hade jag behövt byta en blöja hade jag nog dött….. hade jag behövt torka snor hade jag spytt ner ungen.

Hon ringde til sjukhuset ett flertal gånger o undrade om det verklgien skulle vara såhär?? "Hon mår ju så dåligt" sa hon snällt…. "Så länge hon behåller vatten är det ingen fara" svarade den snorkiga barnmorskan! Hon hade då FAN ALDRIG mått illa vid en graviditet! Det värsta var när de skulle fortsätta sjukskriva mig…. kommentarer som: "Snäpp upp dig, tänk inte på det!" Hade kunnat få mig o slå ihjäl nån! Eller: "Jag tror att du känner efter lite för mycket, gör andra saker" hade kunnat få mig att dränka mig själv! Vem i helvete är så jävla dum i huvet???? Allvarligt…..om nån sagt: Hoppa fallskärm 30 ggr på raken så går det över hade jag gjort det! Även om jag dött på kuppen! Jag gjorde allt jag kunde, åt starka tabletter, gick på akupunktur, stack hål under tungan (kinesisk lära)..ja ALLT!

En dag när jag kommit till v. 12 hade jag ätit typ 4 vindruvor på 4 dagar….. fått i mig ett halvt glas vatten så ringde jag igen! Jag grät som ett barn och frågade om jag fick bli inlagd? Då hade jag kräkts oavbrutet i 6 veckor. Varje gång jag kräktes kissade jag på mig av trycket ner i magen…. ja av själva graviditeten! Barnmorskan svarade att det nog var dax att komma o ta lite prover. Proverna var katastrofala…. jag hade afrikanska kvinnors svältvärden i kroppen, ketoner i kisset….. Jag blev inlagd direkt, bebisen kollades upp och sen blev det dropp i en vecka! Såå skönt att slippa försöka äta. Bara ligga o ibland kissa…. Fick börja ta små smakportioner efter några dagar, jag grät när jag åt minns jag….. potatissoppa var det. Jag grät floder o ville inte medan de tvingade mig att prova. Den helgen kom jag hem på permission…. började med att spy ner hela hallen hemma! Grät floder, ringde in o ville komma tillbaka…"Nej" sa hon…. "du ska vara hemma den här helgen". Jag fortsatte spy…

I vecka 16 började det vända lite smått…. jag började så smått börja va ute korta stunder! Jag gick o klippte mig med en ica påse i famnen. Har aldrig sett en frisör klippa så fort…. I vecka 20 minskade kräkandet avsevärt! Resterande 20 veckor mådde jag bara spyilla, spydde nångång ibland bara!

Nu kanske en del undrar hur i helvete man kan vara så dum i hela huvet o ge sig in i det en gång till! Ja, det kan man undra…o jag blir lite ledsen när jag känenr att illamåendet kommer krypande, min stora förhoppning har legat i att jag nu har en ny man. Då BEHÖVER det ju inte bli lika illa….. jag hoppas fortfarande!

Beslutet att ge sig in i detta igen har vart ganska lätt!

Att se husbandets ansikte när han ser barn……..får mitt hjärta att gråta, o vilja ge honom 14 barn om det är så!

Att ge den här gåvan till honom, att han ska få vara med om att få bli förälder som är det absolut häftigaste jag varit med om, det skulle jag aldrig kunna låta bli att ge honom!

Att se husbandets ögon när vi var på ultraljud o de såg en liten prick där i livmodern får mig att känna att det är värt varje spya jag kommer lägga från och med nu!

Det här är min kärleksförklaring till honom!!! Å jag älskar det här lilla livet redan…..

Men, blir det som då…har vi en jobbig tid framför oss, men vi ska fixa det med lite gråt o tandagnisslan! Om allt vill sig väl så kommer ett pyre till oss i slutet på november!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..