Är jag patetiskt larvig och hönsig? Ni måste svara mig på detta alltså. Det är ju som så att vi ska på den här SPA – helgen nästa helg. Ni har inte missat det va? Kan ju bero på att jag pratat rätt mycket om det då det varit något vi båda sett fram emot SJUUKT MYCKET! I alla fall. Vi har vinnut ett paket som sträcker sig från lördag till söndag. Planen var att vi skulle åka redan på fredagen och bo i närheten av Båstad från fredag till lördag för att inte behöva sitta och åka så långt på lördagen då vi ska checka in runt 15. Japp…. så bestämde vi. Mysigt som fan vettu!
Nu har tiden fått gå och vi närmar oss den här berömda SPA helgen. Jag blir inbjuden som VIP gäst till UnderBARA BARN mässan i Älvsjö nästa fredag och vill så gärna gå. Det var på fredagen vi skulle åka var planen. JAPP, här ser jag då chansen att ”skylla” på det och få ta med mig Milo till mässan och så åker vi på lördagen istället.
”Ok, men skulle vi inte åka på fredagen då?” frågar Tony.
”Jo, alltså…. hmm…. men jag vill gärna gå på mässan du vet.” svarar jag och försöker se sååå sööööt ut.
”Ja, men ska vi gå på den och sen åker vi efter vi varit där?” frågar Tony.
”Njaa… alltså jag vill nog ha Milo med mig till mässan. Sen tänkte jag att vi är där på dagen och sen åker vi inte förrän lördag morgon” svarar jag.
Jag säger som det är. Jag PALLAR inte vara ifrån Milo en hel helg. Är jag larvig? Jag måste bara berätta om vår första utlandsresa tillsammans. Vi hade bara Thedde och Elliot att tänka på på den tiden. Vi åkte iväg, landade på ett fantastiskt Cypern lite dragna efter alldeles för mycket gott att dricka. Fine, inga problem. Dagen efter vaknade jag och var helt knäckt. Jag ville bara hem till barnen. Nere på stranden och vid poolen vällde det över av ungar som liknade mina ungar. Jag grät till och från i 3 dagar. Sen började det kännas bättre då det vankades hemgång om 3 dagar för att vara toppen den sista dagen. Då skulle jag ju få åka hem liksom. Det var lite liknande på vår bröllopsresa men då skärpte jag ihop mig. För helskotta liksom, vi var på bröllopsresa!!
Ämen allvarligt!! Är det nå fel på mig eller?? Jag längtar efter ungarna så jag liksom döööör litegrand. Kan inte koppla bort det alls. Men nu känner jag ju att vi ALDRIG gör sånt här jag och Tony och ska verkligen få njuta av livet och av varandra och så blir jag typ hur töntig som helst. Patetisk… halllååååå! En helg. Varför klarar jag att åka en helg med tjejerna… är det att jag vet att Tony är hemma med dom då?
Jag vill ju bara åka iväg med min härliga man och njuta av egentid tillsammans. Ligga massor, dricka gott, sova mycket och få prata frdigt våra meningar. Ämen då ballar jag ur och blir århundradets hönsmorsa!! SUCK vad less jag blir på mig själv ibland!
Här har du en till! Så du är inte ensam…. Och så vit jag vet är det inga fel mig! ;-D
Vi prioriterar helt enkelt att vara med barnen! Vår tid kommer tillbaka tro mig! En dag sitter man där i STORA huset med BARA gubben! Kram från en som alltid läser men (nästan) aldrig skriver!
Norrlands frun, tack för att du skrev! KUL! Fortsätt så… 🙂
Ja, det ligger nåt i det du skriver. Dock så vill jag ju så gärna åka iväg, jag vill det verkligen men så blir det att man åker med en illa smak i munnen nästan, förstår du?
Jag tror att detta oxå beror på att jag blivit larvigare som äldre, alltså…. som att jag vet hur jäkla fort dom blir stora och så står man där sen och ba: VAFAN HÄNDE? Men EN HELG liksom…. kom igen. Jag är nog lite larvig ändå känner jag. 🙂
Det är ju så olika det där och självklart är det OK att sakna sina barn. Men jag brukar kunna koppla bort det större delen av tiden och försöka njuta av det jag gör.
Självklart stinger det till i mammahjärtat när jag ser ett annat barn i samma ålder eller när jag kollar av hur det går där hemma, men sen går det snabbt över.
Barnen mår bra och jag mår bra!
Kan ni inte ”lura” med en extra till mässan som tar egen bil och då tar med Milo hem efter mässan och du och Tony far vidare??
Kram
Smart… så kan man kanske göra. TACK för tips!
Det är precis sådär det är. Barnen mår bra och jag mår bra! Huvudsaken liksom. Å jag vet att vi behvöer det. NEEED IT! Så…. men jag ska klura vidare på din idé där! TACK, puss!
Det är väl helt 100% normalt att man inte vill vara ifrån sina barn.
Jag skulle inte säga att jag är en kycklingmorsa och inte att jag lever genom mina barn ( som en del tycker så fort man säger nåt ) utan att jag är en helt normal mamma som tycker om att umgås med barnen och saknar dom galet när jag är borta.
Känner du inte likadant för Elliot och Thedde när du är borta? För mig spelar det ingen roll vilken ålder det är, jag vill vara med mina kids så länge dom vill ha mig med.
Göra saker på egen hand är förstås supermysigt och behövligt, men att försöka koppla bort kidsen när jag är borta.. näe, det går helt enkelt inte.. och inte skulle jag vilja det heller. Det kommer många många långa år när kidsen flyttat ut, skaffat egna familjer osv.. då man inte kan umgås med dom likadant längre.. då kommer man ha varje kväll, varje helg endast med gubbstrutten och hitta på saker jämt och ständigt.. så så länge barnen vill så finns jag där 100%.
Så näe.. jag tycker INTE att du är larvig eller att det är något fel på dig.. tvärtom tycker jag det är helt sunt att känna som du gör!
Kram
Som jag skrev så saknar jag ju Thedde och Elliot på samma sätt men det är annorlunda nu. Det har INTE med ålder att göra. Det beror nog på att jag är en separerad mamma från dom. Varannan vecka när dom är hos Magnus så ”kopplar jag bort” det lite. Mest för självbevarelsedriftens skull och för att jag höll på att bli uppäten av saknad. Det första åren som separerad så kom jag knappt igenom de barnlösa veckorna, åt inte, sov inte och mådde pyton. Tills jag insåg att vafan, såhär kan jag ju itne hålla på. Dom är hos sin pappa som dom älskar djupt och han tillbaka så varför sabba varannan vecka i mitt liv. Ingen mådde ju bättre av det. Så för att svara på det så kan jag koppla bort saknaden på ett annat sätt när jag vet att det är pappa-vecka. Men det sjuka är att när dom har mammavecka och jag åker så är saknaden exakt densamma. Konstigt va? Men jag tror att det är det där bortkoppleriet som står bakom detta. Sen att man inte kopplar bort rent känslomässigt, funderar hur det går i skolan, läxor, kompisar och att jag går och luktar på deras kuddar när dom är hos sin pappa är en annan sak.
Jag erkänner oxå att jag är jätteglad när dom stora kidsen vill vara med mig. Det är liksom inte så självklart längre. Man måste lirka sig in lite…. 🙂 Flirta med att man bjuckar på nåt roligt och kanske en fika med godaste kladdkakan för att ens få se skymten av dom en lördageftermiddag! Huuu…. den dagen dom flyttar hemifrån för gott så kommer jag nog vara en blöt fläck under en period. Fy fan vad jobbigt. Ser INTE fram emot det…. NÄÄ!
Kram på dig!