Hej på er!
Vi är hemma. Milo och jag har tagit en promenad, han på cykel. Ska berätta mer om det senare.
Nu först vill jag berätta den där hemligheten. Såhär, för typ 2 månader sen fick jag ont i mitt vänstra bröst. Det var direkt efter ägglossning så jag tänkte inte så mycket på det. Dock så släppte inte det här taget utan jag hade ont till och från hela tiden. Efter 3 veckor ringde jag bröstmottagningen här i vår stad och fick komma på bara två dagar. En underbar läkare undersökte mina bröst. Tony var som vanligt med när jag är på läkarbesök för jag hör knappt vad dom säger när jag själv är så nervös. Han får liksom vara mina öron. Hon klämde och kände länge och väl för att sedan säga att hon inte hittar något som tyder på någon knöl eller liknande. För säkerhets skull så fick jag en tid till mammografi.
Såhär trevligt som det ser ut på bilden är det sällan. Jag fick gå in i ett utredningsrum dit dom som kommit på remiss får gå. Hon som mötte mig var sur. ”Du är sen!” sa hon argt. Jag flåsade och stammade fram att jag inte vågade åka den smala lilla hissen utan fick ta trapporna istället och sen fick vänta på min tur i kassan. Hon mumlade något. Det slog mig hur fel mottagande detta var för någon som är livrädd och orolig. Det handlade om 2 minuters försening. Dessutom är det här en person som ska börja dra och slita i mina bröst och trycka in mig i en maskin som pressar mina bröst till oigenkännlighet vilket i sig är både jobbigt och på något sätt förnedrande. Ingen skön känsla alls.
Undersökningen var klar och hon susade ut genom dörren och sa att läkaren skulle titta på plåtarna direkt. Själv fick jag gå ut till väntrummet och vänta. Jag var inte beredd på det utan trodde jag skulle få besked om ett par veckor som det brukar vara. Jag var så nervös, även om jag hade fått ett lugnande besked på bröstmottagningen så var jag fruktansvärt nervös. På bara några minuter var hon tillbaka. ”Det såg bra ut, det såg ut som sist du var här” sa hon. ”Men alltså, då är det inget alltså? Är allt ok?” frågade jag en extra gång för att se om jag fattat rätt? ”Ja precis, det var säkert för att du hade ägglossning” svarade hon vidare. Jag gick inte in mer på det eftersom jag ju inte har ägglossning i 2 månader vilket är tiden jag haft ont i mitt vänstra bröst. Jag flög istället på henne och kramade henne hårt, å så började jag gråta. Hon mjuknade, kramade mig tillbaka och sa igen att allt såg bra ut. På bröstmottagningen fick jag svar att man kan ha såhär ibland, det kan vara hormonellt och det kan vara nerver. I mitt fall så är det äntligen bättre nu.
Jag blev så lättad så jag grät hela vägen till bilen av mitt besked. Jag tänkte också på min vän som drabbats och som just nu genomgår en cellgiftsbehandling. Jag tänkte på dom som INTE får ett glatt besked. Hur livet kan ta sin vändning just där och då. På mitt event gick 5 kr på varje lott som såldes till ROSA BANDET. Det känns viktigt att kunna hjälpa, att kunna göra något åt saken. Om några år hoppas och ber jag att man hittat ett botemedel för just cancer. HÄR kan du läsa mer om hur du kan hjälpa!
Jag fick tips på hur och när jag ska undersöka brösten. Jag gör ju knappt det för att jag tycker att mina bröst är fulla av knölar. Men nu har jag lärt mig. Du ska alltid gå igenom dom efter din mens, en gång per månad. Aldrig annars eller mer. Sen är det viktigt att gå på sina mammografi kallelser.
Tack för att du delar med dig av detta och så skönt att du fick ett bra besked!
Det är ingen rolig undersökning och jag är lika förvånad varje gång att man får med sig brösten hem igen. Känns som att det bara är att skrapa av dem från glasskivan där de har blivit tillplattade till oigenkännlighet.
Jag har också ett inlägg om bröst just idag på bloggen, men då i choklad.
Det är så konstigt att jag läser detta idag…jag är tacksam att du fick så glada besked!! För min mamma blev det tvärtom för 3,5 års sen. Hon fick operera bort hela högra bröstet, genomgå en tuff cellgiftsbehandling och strålbehandling! DEt tog 1,5 år,under hela tiden var hon så stark, glad och full av liv trots att hon tappade allt hår o mådde piss i omgångar! Hon är en sån kämpe, så levnadsglad! I dag är min mamma 55 år! Jag är 32 och nybliven trebarnsmor! Mamma älskar sina barnbarn och ställer ALLTID upp! Hon är den finaste mormor/mamma man kan ha! DEt är därför detta är så tungt!I torsdags efter en tids sjukdom av trötthett, aptitlöshet och ont i magen fick hon beskedet att cancern är tillbaka i levern o på skelettet:( tyvärr kommer cancern aldrig att försvinna men det finns hopp då det har kommit en ny mycket effektivare cellgift !! Och den hade aldrig kunnat tas fram om inte så många sänkte pengar till canerfonden… TACK alla som gör det! Ett sista TACK till dej Nina som är en sån härlig människa älskar din blogg sluta aldrig blogga o ta upp dessa viktiga ämnen som du gör!Och till andra där ute… ta hand om er, sök läkarhjälp fort om ni har ont någonstans, gå hellre än gång för mycket än en gång för lite OCH lär er undersöka era bröst!!! All kärlek Frida
Så underbart skönt att du fick besked på en gång och slapp vänta i flera veckor (vilket ju oftast är fallet) och att beskedet var BRA 🙂
Jag har under mina egna besök på onkologen träffat flera bröstcancer patienter, flera där cancern spridit sig till andra delar av kroppen. Vi ska vara glada för och ta tillvara på möjligheterna vi har att gå på mammografi – så vi förhoppningsvis kan upptäcka cancern i tid för behandling. Jag har själv – fast jag ännu inte fyllt 40 år – varit på mammografi för misstänkta knölar i brösten. Det är absolut inte skönt, men jag råder alla mina vänner – bit ihop de få minuter det gäller – det kan rädda liv…
/Sussie
Skönt att för dig , ja er att allt var bra.
Kan inte ens ana känslan av oro.
Fyyyyyy vilket bemötande den där personen hade.
Helt fel person att ha på ett sådant ställe.
Masssssor med kramaaaaar
10 år sedan ( jag var i början av de 30 )frisk son, underbar sambo, nytt jobb – livet lekte – stod i duschen på morgonkvisten och stannade till över bröstet ”Vad var det?En knöl?” Kände igen, ropade på maken – han kände och yepp, det var en knöl! Ringde familjeläkaren, fick komma in på förmiddagen, han kände och absolut, en knöl! Då brast det för mig, läkaren fick ringa min sambo för jag grät så jag inte kunde prata… För mig var det slutet helt enkelt, fanns inga alternativ – min underbara läkare försökte berätta för mig att allt skulle ordna sig osv..men jag lyssnade inte. Efter det gick det snabbt, fick tid på kirurgen 2 dagar efter, prover togs och de bestämde på plats att den skulle tas bort för den var så STOR!!! Allt blev svart, stor? Hur då stor? Ytterligare 2 dagar, sen kirurgen igen, knöl togs bort och igen underbar personal och kirurgen sa att det var den vackraste knöl han tagit bort, den var så rosa och rund att det inte kunde finns minsta chans till cancer – vackra ord men…ordet men…hatar det ordet! Nu fick allt ett lyckligt slut, jag var faktiskt frisk, min knöl var rosa och frisk 🙂 Allt som allt en svart vecka i mitt liv, hade det funka utan min familj och vänner? Aldrig! Jag går på kontroller fortfarande, men nu litar jag på mig själv, min familj, mina vänner och på sjukvården. Jag finns där till 100% när någon behöver det, för den dagen allt hände det var min ”en dag så händer det” dag och alla ställde upp….En dag så händer det..