Hönsmamma X 147

 


 

Halloj!

Nu har jag påbörjat det här inlägget i flera timmar, varje gång har något annat kommit emellan. Men nu ska jag banne mig skriva.

Godmorgon på er! Eller morgon var att ta i, jag har varit vaken sen halv 3 så nu är det typ snart eftermiddag för mig. (Emoij med stora ögon!)

Jag har tittat på OCH spelat FIFA mot Milo. Jag gjorde mitt första mål idag och skrek så högt så Milo blev lomhörd. Inte alls meningen. Men jag blev så inihelskottas glad alltså. Haha….förlorade sista matchen med 3-1 vilket ju är superbra för att vara jag.

Som ni ser har jag morgonfrilla upp till taket typ. Orkar inte bry mig ens när jag skulle ta bild. Vi ska på bio senare så innan dess ska jag faktiskt duscha och tvätta håret så jag blir som folk.

 

Milo har också hunnit prova att få plats i ett av våra fönster i sovrummet. Det fick han. Ja, så att såhär har vi fördrivit dagen idag. 🙂

I eftermiddag ska Milo åka med Thedde och en annan familj till Kokpunkten i Västerås. Ett badhus med extra allt kan man säga.

Nu måste ni ge mig lite pepp förstår ni. Jag är ju orolig redan från start, ja faktiskt som person. Mitt alterego är ORO. Suck. Well well, nu när jag har PMS är det som att boosta på den där oron. Det är som att den mätaren slår i taket liksom. Hela min kropp säger oro om hela grejen. Men logiken säger att så kan man ju inte leva. Milo är så glad så han ler med hela aniktet när vi pratar om att han ska åka med Thedde dit. Han tycker ju det ska bli ”överförskoj” liksom. Helst av allt vill jag bara säga ”Nej, du får inte åka!” Men så kan jag ju inte vara bara….

 

Det känns som den här skadan i Milos hals i förra veckan har rivit upp en massa hos mig. Just det där otäcka samtalet som sveper undan benen under en. Som om barnens alla skador liksom bubblade upp till ytan och jag blev jätteorolig för allt igen. Thedde har åkt ambulans ett par ggr med skador i nacken från fotbollen, Elliot har trillat ned från en klätterställning som 5 åring och fått hjärnskakning och bruten arm….han har också ramlat i badkaret och fått sy hela ögonbrynet (fast vi hade halkmatta).

När jag tänker att det finns modiga mammor som släpper iväg sina barn på en utlandsresa med mormor och morfar får jag nästan svårt att andas. Hur klarar man det? Hönsmamma upphöjt i 147.000 liksom. Ändå kan jag inte hjälpa hur jag känner. Kontrollbehovet är för starkt. Inte alls för att jag tror att jag gör det bättre, bara att jag inte är där och kan kontrollera det.

Jag är fullt medveten om det, men vid PMS är det som känslorna skenar och blir så starka. Okontrollerat liksom. Jag är så rädd om mina barn, så oerhört så jag ibland får lite panik. Dom måste ju få lära sig leva. Inget barn lever ju under sin mammas vingar för all framtid.

Men om du är en modig mamma eller pappa får du gärna peppa mig i hur du försöker tänka. Sånt tas tacksamt emot!


  1. Niniz skriver:

    Oro är mitt mellannamn! 😉 Känner precis igen det där att man t.o.m. får svårt att andas. Tankarna kan verkligen få en att må riktigt dåligt. Vissa dagar är man modigare än andra. Konstigt det där. Ganska sorgligt ändå att man har de där känslorna som ändå bromsar en att leva livet fullt ut. Önskar att man skulle få känna lugn jämt som endel andra….
    Jätte bra blogg du har! 🙂

  2. Niniz skriver:

    Oro är mitt mellannamn! 😉 Känner precis igen det där att man t.o.m. får svårt att andas. Tankarna kan verkligen få en att må riktigt dåligt. Vissa dagar är man modigare än andra. Konstigt det där. Ganska sorgligt ändå att man har de där känslorna som ändå bromsar en att leva livet fullt ut. Önskar att man skulle få känna lugn jämt som endel andra….
    Jätte bra blogg du har! 🙂

  3. Linda skriver:

    Har inga tips till dig men jag lever med mottot att lev livet medans du kan, vill inte komma på när jag är i livets slutskede att jag inte tagit vara på just livet.
    Sen vad ”lev livet” är, är ju högst personligt. Men jag försöker utmana mig själv å mina rädslor. Å vägrar låta barnen komma i kläm bara för att jag är orolig. Då får ja riva av ett träningspass för att få utlopp för den känslan å låta barnen prova sina vingar. Ibland blir det knas med oftast fantastiskt.
    Du är duktig på att utmana dig för dina rädslor det vet vi som följt din ett tag! Bara kämpa på <3

  4. Linda skriver:

    Har inga tips till dig men jag lever med mottot att lev livet medans du kan, vill inte komma på när jag är i livets slutskede att jag inte tagit vara på just livet.
    Sen vad ”lev livet” är, är ju högst personligt. Men jag försöker utmana mig själv å mina rädslor. Å vägrar låta barnen komma i kläm bara för att jag är orolig. Då får ja riva av ett träningspass för att få utlopp för den känslan å låta barnen prova sina vingar. Ibland blir det knas med oftast fantastiskt.
    Du är duktig på att utmana dig för dina rädslor det vet vi som följt din ett tag! Bara kämpa på <3

  5. B-M skriver:

    Mina barn är ju några år äldre än dina och jag kan bara säga att man måste vänja sig. Det går inte att oroa sig hela tiden, men visst fasen ligger jag vaken o gör det ibland ändå.
    Mina är ju utflugna nu och äldsta sonen flyttade 15 mil bort när han träffade kärleken. Dessutom så kör han långtradare på natten. Den yngste pluggar i Tokyo och kommer inte hem förrän om drygt ett år! De gör det verkligen inte lätt för sin mamma kan man säga 😉
    Men som sagt, gradvis så vänjer man sig även om det tar tid. På något konstigt sätt så vara jag mer nervös när de bodde hemma och var ute o körde med nytagna körkort eller var på krogen.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..