ANNONS

Psykisk ohälsa – Hypokondri

/

Ett blottande inlägg om min hypokondriresa. Vill du inte läsa om det hoppar du bara över detta inlägg.


2 kommentarer som handlar om samma sak på en och samma dag fick mig att vilja skriva om det här på en gång. Ni är mina medsystrar, jag vet hur ni lider i det tysta och hur desperat jäkla dåligt ni kan må! Därför känner jag att jag måste skriva till er direkt! Om jag kan hjälpa en enda människa med min resa så är det värt att blotta sin egen hypokondri och sitt eget psykiska mående som varit. Jag kommer att svara er båda i samma inlägg och skriva lite om min egen resa. Det är många hypokondriker som hittat hit till min blogg genom att jag varit med i radio, varit med på Malou efter 10, skrivit här på bloggen och gjort några tidningsreportage.

Åh herregud. Ibland önskar jag att jag kunde skriva inlägg lika långa som en bok, det är svårt att sammanfatta år av ångest i ett enda inlägg men jag ska försöka.

För mig tog det MÅNGA år att inse att det var hypokondri jag led av och inte de sjukdomar jag var rädd för. Den dagen minns jag så tydligt, jag grät en hel dag. Läste och googlade på hypokondriker och så grät jag. ALLT stämde på mig. Hypokondriker, det som jag skämtsamt sagt att jag var – VAR jag nu på riktigt. Jag minns att Tony tittade på mig lite konstigt när jag grät över det här, som att han var förvånad att jag själv inte insett det. Han hade förstått det för längesen, men hur säger man det till någon?

”Du är hypokondriker – du har en psykisk åkomma”. 

Den dagen började resan kan man säga. När jag insåg att jag mådde psykiskt dåligt och inte fysiskt. Det är nämligen steg 1 i att vara hypokondriker. MEDVETENHET som min terapeut Tom säger. Det var till Tom jag kom, egentligen för min flygrädsla, den där dagen för drygt 3 år sedan. Tiden har gått så snabbt, jag kan inte förstå att det är så längesen.

Tom dök nog upp i mitt liv när jag som mest behövde honom. Mamma hade fyllt 60 och vi skulle åka till Kanarieöarna för att fira henne. Jag hade inte flugit på 9 år. Livrädd. Sakta började Tom nysta i mitt inre. Luckor och hål öppnades om vartannat och på 5 terapitimmar flög jag spiknykter dit och hem. Bra så. Det Tom hade gjort var att han börjat skrapa på ytan av en väldigt trasig själ. Jag fortsatte att gå i terapi hos Tom länge. Flygfobi och flygrädsla handlar nästan alltid om något annat där inne i själen som utlöst fobin. Han förberedde mig på att det skulle vara en jobbig resa, det var det också. En vidrig resa stundtals. Jag hade ju flytt från ångesten i hela mitt liv och plötsligt skulle jag möta den. Hur gör man det när man blivit så bra på att fly!?

Hypokondri är en annan form av ångest. Är vi tillräckligt duktiga på att fly från ångest så gör man det i många år, så många år tills den pyser ut i någon annan form – för mig i form av hypokondri. Jag projicerade alltså min ångest på att bli rädd för sjukdomar. Ångest kan handla om många saker. Min ångest handlade mycket om att försöka duga, känna mig älskad och vara alla till lags. Jag hade tystat ned så många känslor och så mycket oro i så många år så att ångesten till slut tog en annan väg. Att trycka ned sina känslor, eller sin egen person, mår INGEN bra av. Att aldrig våga vara sig själv, eller våga visa hur man mår, säga nej, säga stopp, kräva något…..gör att du sakta stänger av dig och din person. Till slut vet du inte vem du är?

När jag hade en period där jag låg med killar och festade mycket, så trodde jag att jag mådde som bäst. När Tom sa att det var min största flykt från ångest i livet fick jag mig en riktig tankeställare. Va? Där började min resa på riktigt.

Under samtalstimmarna med Tom så nystades mycket av mitt liv ut. Jag fick svar på mycket angående mig själv, jag lärde känna mig själv på ett plan jag aldrig tidigare gjort. Vi gick igenom barndom, skolgång, familj, relationer, vänner….ALLT! Sakta öppnades t ex minnesluckor upp som jag haft. Ju mer jag lärde känna mig själv, desto mer förstod jag varför jag blev en hypokondriker. År av instängd ångest hade gjort detta med mig.

Idag tar jag plats i mitt eget liv, idag vågar jag säga ifrån om jag tycker att jag blir orättvist eller felbehandlad, jag vågar säga NEJ, jag vågar visa om jag inte mår toppenbra. Jag klistrar inte på mig det där leendet längre. Jag vågar vara ledsen, sårbar och svag. Jag tar avstånd från det som jag inte mår bra av. Jag skiter i om inte precis alla tycker om mig, förr kunde jag ligga sömnlös för det. Jag KAN inte vara omtyckt av alla, förr slog jag knut på mig själv för att bli det.

Jag står upp för Nina som var 10 år och aldrig vågade stå upp för sig själv. Sakta möts vi där i själen. Nina 10 år och Nina 43 år. Hon växer hela tiden den där 10 åringen. Blir starkare, modigare och fin mot sig själv. Jag har sakta fått börja älskat mig själv så som jag är. Med hypokondri och hela patrasket. Jag har hatat mig själv….allt som jag varit har jag föraktat. Föraktar dig själv gör du när du försöker vara alla till lags. När du tystar ned dina känslor, inte våga säga nej eller stopp. När du tar skit, då föraktar du dig själv. Du älskar inte dig själv tillräckligt för att låta DIG ta plats.

Idag gör jag inte det längre. Nina 10 år behövde kärlek av sig själv och hon har börjat fått det. Den personen hon behövde det mest av.

Så hur har jag gjort för att bli bättre? Jag säger bättre för helt fri tror jag inte att jag kan bli, och det OK! Det är min person och kanske min lott i livet. Dessutom är jag en HSP (HIGHLY SENSITIVE person), jag tar in ALLT.

När jag frågar Tony hur och om jag blivit bättre säger han att det är ljusår ifrån för bara ett par år sedan. Då grottade jag ned mig i oron, det kunde pågå i dagar, veckor, månader. Läkarbesök på läkarbesök. Litade inte på dom. Nya läkarbesök. Oro, rädsla. Sömnlösa nätter. Googlande. Jag kunde vara helt övertygad om att jag hade cancer, hjärtsjukdom eller någon annan allvarlig åkomma. Trodde bara att de inte upptäckt det ännu. Alla i min familj har fått smaka på min hypokondri. Tony, barnen, min mamma….alla mina nära och kära har fått se mig panikslagen och livrädd. Livrädd för något som inte funnits, något som suttit psykiskt. Min mamma har varit med på min resa längst tid, hon har försökt att hjälpa mig sen jag var liten…jag var rädd för allt redan då. Hon har många ggr känt sig så maktlös, å jag förstår henne….för hur mår jag när mina barn mår dåligt. Det är hemskt. Tony har också mått dåligt för min skull….och tro mig, att få andra att må dåligt för sin egen hypokondri gör nästan bara saken värre. Det blir som en hemsk spiral som man inte kan ta sig ur. Det har funnits stunder som jag bara velat att allt ska bli svart. För att jag inte orkat. För att jag inte längre orkat vara rädd, rädd för den där sjukdomen och den där döden. När jag inte orkat vara glad hemma, när jag varit så svart inombords att jag knappt vetat vart jag ska ta vägen….då har jag fått svarta tankar. Vem orkar leva livrädd hela tiden? Jag har känt det som jag svikit mina föräldrar, min Tony, mina barn…svikit dom för att jag mått så dåligt och inte orkat vara glad och stark. Men det är också här problemet blev ännu större, det är här det gick åt helvete. För plötsligt lät jag mig inte må dåligt heller. Förstår ni den onda cirkeln då som uppstår!? Tom lärde mig att det är ok. Man FÅR må dåligt. Det är ok! Där har jag haft jättesvårt, men jag blir bättre och bättre. Man måste älska HELA sig själv….inte bara det som är bra.

Idag är jag mer logisk. Jag kan väga sannolikhet mot mina hypokondriska tankar och förstå skillnaden. Visst oroar jag mig när jag får kroppsliga symtom, såklart….men inte alls i samma utsträckning eller i samma grottade och googlande. SLUTA GOOGLA är mitt bästa tips! Jag har slutat helt.

Dessutom har jag haft en jäkla massa brister i kroppen. Järnbrist, d-vitaminbrist, b-vitaminbrist. Magnesiumbrist, hormonbrist….allt detta har inte gjort oro, depression och ångest bättre. Idag har jag reglerat alla brister och känner en stor skillnad bara där.

Sakta började livet återvända. Jag har fortfarande långt kvar. Som att våga tillåta sig själv att vara lycklig. Inte alltid ha katastroftankar och oro i kroppen. Men i det stora hela är jag ute på andra sidan men med små diken här och där.

Fick en fråga om hypokondriförbundet. Sidan är igång men jag jobbar inte så mycket med den. Den finns där som en liten infosida. Kanske ska den utvecklas längre fram men just nu står den som den står. Planerade först forum, men rådfrågade proffs där de trodde att det kunde bli en sida där hypokondrin fick ett ännu större fäste. Börjar hypokondriker att jämföra symtom kan det bli riktigt illa. Det vill vi inte, vi har nog med dom symptomen vi redan har så att säga. Ett tag var jag inne på föreläsningar, men vill man gå och lyssna på en hypokondriker? Jag vet inte? Står lite still där som sagt.

Jag önskar jag kunde samla de uppskattade 100.000 tals som är hypokondriker i Sverige för en stor föreläsning. Ta med mig Tom och så snackar vi hypokondri. I en stor jäkla röd soffa skulle vi sitta och snacka om min resa och alla dom Tom behandlat! Jag ska åka och hälsa på Tom någon dag. Kanske börjar vi smida planer?

Vill du komma i kontakt med Tom så hittar du hans hemsida HÄR!

Du som lider av hypokondri har en egen resa som kanske måste göras. Jag säger SÖK HJÄLP. Prata med ett proffs. Få hjälp att bena ut var din hypokondri kommer ifrån. Det är en svår psykisk åkomma. Men det är inget vi ska skämmas för. Vi är intelligenta säger Tom. 🙂 Bara en sån sak. Vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Den finns där i allra högsta grad. Hos din granne, din bästa vän, jobbarkompisen, syrran, tränaren….de flesta syns det inget på utåt. Men inuti kan vi vara så trasiga och svaga. Jag har blivit en fena på att dölja hur jag mår genom åren. Men jag försöker sluta med det…gör det du också!

Tack för din tid, å du….känner du någon hypokondriker eller är en själv, hoppas min text hjälper. Å du, du är inte ensam och du….

…..DET ÄR OK! ❤️

4
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00