Näthat och funderingar!

Godmorgon hörni!

Ojojoj så turbulent det kan bli i kommentarsfältet av en vacker äppelkaka! Se förra inlägget om du inte förstår vad jag menar.

Igår var jag borta på event hela eftermiddagen och kom inte hem förrän sju på kvällen, ska visa dig bilder ifrån det senare. Känner att jag vill reda ut det som hände igår. Gick in och läste lite i mitt kommentarsfält i pausen på eventet och fick se att det var minst sagt turbulent. Jag hade också fått upprörda mail om vad som pågick i kommentarsfältet.

Det här inlägget kommer bli långt, ”here it goes”. Så vad gör man när såna här saker blir på ens blogg? Jag vet att många bloggare lägger locket på och fortsätter blogga som om det senaste kommentarsfältet inte fanns, efter 13 års bloggande har jag också lärt mig att det brukar vara bäst. Det tänkte jag också göra först….men sen sov jag på saken och tänkte att ”Nej, det ska jag inte alls göra!” 

Ok, jag brukar inte och kommer inte lyfta ”näthat” här på bloggen men detta s.k ”näthat” blev också ”nätkärlek”. ”Näthat” inom situationstecken. Men i alla fall…. Jag anser inte att näthat ska få plats i ett forum som är mitt arbete, mitt liv och sådant som jag håller väldigt kärt – min blogg. Jag är nästan helt säker på att ni är många som håller med mig, det var vad jag också kunde läsa bland era kommentarer igår. Ni med ett gott hjärta och ett sunt förnuft vill inte heller läsa skit.
Allt började med en fråga som blev ett påhopp. På något vis kan man väl säga att vi redde ut det i slutändan – bra så, jag gillar att reda ut. Men jag förstår att ni var många som reagerade, det tackar jag er för – eller jag tackar er för era goda hjärtan. Jag som alltid väljer att tro gott om folk, att de har goda hjärtan och vill mig väl blir alltid lite förvånad när det visar sig vara det motsatta. Jag är naiv, jag vet. Har jag gått på många smällar – gissa? Kan säga er att det börjar bli många smällar. Börjar jag lära mig? Jadå, så smått.

Men vet ni? Jag vägrar bli en människa som är suspekt till allt, som inte vågar tro på goda hjärtan eller att vi människor vill varandra väl. Det skulle vara som att måla min värld svart. Men jag har också lärt mig att vara på min vakt. Att vara rädd om mitt eget hjärta och min egen energi. Jag har vid flera tillfällen blivit utnyttjad på olika sätt, Tony kan bli galen på det och han som är min bästa vän kan också vara den enda som kan lyfta mig när jag känt mig ledsen över att återigen ha känt mig tagen förgivet eller vad det nu kan handla om.

Men det var inte det jag skulle skriva om – det blev en parentes, men en viktig parentes om hur jag funkar som människa. Jag är glad att jag börjar lära mig att världen inte är en saga som bara är av godo. Ett hårt uppvaknande när man är över 40 bast liksom. Naivt? Som sagt, jätte! Men att vara suspekt mot alla människor och alltid tro att någon har en baktanke, vill sätta dit mig eller bara är ute efter något till sig själv skulle förstöra mig som människa. Jag börjar urskilja russinen ur kakan och lära mig så smått vad som är bra för mig och inte. Världen är självklart inte bara svart – nej nej nej. Det finns så mycket härlig kärlek, vänskap och människor att vara rädda om därute tack och lov.

Er är jag jätterädd om. När ni säger vad som är rätt och fel så litar jag återigen på mänskligheten. Ni får min sagovärld att återigen blomma i rosa. Ni som läser här hos mig är ju jättemånga. Jag som bloggat så himla länge har också läsare som följt mig vansinnigt länge. Jag har otroligt fina läsare och jag får väldigt lite näthat här hos mig. Det är jag glad för och också väldigt tacksam. Ni sluter upp kring oss och det vi har härinne. Är rädda om känslan som finns här. Det jag vill ska kännas här inne. Kärlek, glädje och positivitet. Visst, vi har dåliga dagar du och jag. När vi kanske har ångest och mår piss – men det visar ju bara att vi är människor, helt vanliga människor med våra ups and downs.

Att ha drivit blogg så vansinnigt länge som 13 år gör ju att det också hänt en hel del här inne. Om vi nu t ex ska prata om vikt som frågan handlade om, så har den också pendlat under dessa 13 år. Åh herregud som den pendlat också. Skulle jag räkna alla kilon den pendlat för mig och Tony så skulle vi nog vinna någon form av pendlingstävling. Tony har t ex gått ned mellan 20-30 kilo i vikt 3 ggr. Han har också gått upp. Jag har kämpat med vikten sen jag fick barn känns det som, som mest sen jag slutade röka för snart 9 år sen. De senaste året har jag fått en rätt soft inställning till vikten. Den är inte såååå viktig som den varit, eller jag säger såhär: Det är viktigare för mig att vara stark och frisk och må bra inifrån och ut än att ha stl 36. Men det skulle inte göra ont om jag kom ner till stl 36. Så kan man väl säga. Men det var när jag tänkte att jag skulle ligga på dödsbädden och prata om något som jag varit riktigt bra på och gjort mycket i mitt liv som jag blev lite ställd. Tänk om jag skulle säga:

”Jag har varit väldigt bra på att banta i mitt liv, det har jag gjort bäst och längst i livet”. 

Va? Ett helt långt liv med bantning som sin följeslagare genom nästan hela livet. Ska det vara så? Nej…… Dock så kommer jag säkert ändå ruttna och vilja känna mig smalare 100 gr till i mitt liv. Så även om jag varit med i Viktväktarna och periodvis är väldigt noga med vad jag stoppar i munnen så förändras ju sånt hela tiden. Jag är nog bara en sån människa. Tony med, jag kan inte förändra honom som människa. Helst av allt skulle ju han vilja kunna hålla sin vikt när han varit duktig och kämpat med den i x antal månader men han har inte lyckats, förmodligen så har metoden varit för strikt från början kanske – men SÅ är det. Jag ska i nästa vecka på ett intressant möte med en fantastiskt duktig kvinna där jag ska få hjälp att bygga upp min kropp inifrån och ut. Min kropp är ganska så svag med ett rangligt bäcken och lite skavanker här och var. Kanske går jag ned i vikt av det? Vet inte – jag äter ”magkost” för en IBS – mage. Den funkar bra ibland, dåligt ibland. Magen alltså. Jag slarvar. Dricker bubbel, äter godis, glutenfria bakverk osv mellan varven. Försöker tänka mer nyttigt i veckorna – inte Tony, inte än. Men han börjar säkert också snart igen. Ja men sådär håller det på. Så även om vi kämpade med vikten i april så kan vi i september ha skitit i det i x antal månader. Allt som skrivs på bloggen är inte ristat i sten – så är väl heller inte era liv. På en 2 årsperiod kan sååå mycket ha förändrat. Det räcker med några månader för att det ska bli någon form av förändring. 1 vecka med.

Mitt bakande då? Ja såhär är det att driva en bak/lifestyleblogg som detta är. Jag förväntas leverera x antal recept per vecka då det är mitt jobb. Allt det jag bakar blir det olika med. Ibland äter familjen av det. Milo är rätt kräsen och gillar bara vissa sorters bakverk. Elliot smakar av allt medan Thedde bara gillar vissa sorter. Mycket ger vi bort. Tony tar ofta med till sitt jobb. Vi ger också bort till grannar och nära och kära. Frysen är alltid full. Tonys arbetskamrater har börjat utveckla favoriter och har numera önskemål t.o.m. Dock så bakar jag väldigt mycket nytt och sällan samma saker.

När folk frågar oss om detta så klappar sig ALLTID Tony på magen och säger: ”Varför tror du att jag ser ut såhär…höhöhöhö?” Tony är lite DET SKA VA GÖTT O LEVA kille. Dessutom bryr han sig väldigt lite om vad andra tycker. Vi lovade dock varandra när vi träffades att vi skulle vara rädda om varandra. Vi märkte varandras förkärlek till mat och livets goda, efter några månaders dejtande hade vi båda gått upp i vikt. Helt naturligt och säkert många som känner igen sig själva. Då lovade vi varandra att vi skulle säga till varann om vi tyckte den andra behövde gå ned i vikt. Alltså, missförstå mig rätt – vi älskar varandra som vi är. Men t ex så har Tonys pappa haft hjärtinfarkt, att då gå upp för mycket i vikt och riskera sin hälsa. Vi har hjärtsjukdomar i släkten osv… Ja men du hajar säkert. För omvårdnad av den andre. Jag skulle aldrig bara kunna se på om Tony blev jätteöverviktig, alltså på ett sjukt sätt. Då skulle jag göra allt i min makt för att rädda honom från det.

Oj, ett långt inlägg om allt möjligt blev det. Kände att jag behövde få ur mig lite av allt. En blogg och dess kommentarsfält väcker många känslor. Det är kanske därför man fortsätter att läsa? Jag är för olika åsikter och vet att alla inte kan älska varken mig eller min blogg. Jag behöver inte bara ha JA-sägare som läsare. Vi utvecklas av olika åsikter tror jag och lär oss av att ta till oss. Påhopp däremot kommer jag alltid att radera som om det aldrig ens hade funnits. Som jag skrev, jag är rädd om min blogg och dess känsla. Å sen är det ni. Ni som läser. Som jag skrivit så många ggr förr…..jag älskar er! Jag är så glad för allt fint ni skriver, för att ni peppar mig, försvarar mig och står vid min sida. Mycket för att ni säkert känner mig bättre än jag känner er. Jag visar mycket av mitt liv härinne, givetvis inte allt – en hel del är privat och min integritet blir viktigare med åren, men jag är en öppen person och det speglas också här inne. Det är också något ni ofta skriver – ”Det känns som jag känner dig på riktigt”….och det gör ni ju.

Hörni! Idag är det FINFREDAG och jag ska mynta ytterligare en ny grej för fredagar. Kanske alla dagar, men det tar vi in nästa inlägg!

All kärlek till er! Som sagt – jag älskar er!

Kram Nina