Sorgligt….

Godmorgon bloggisar!

Imorgon är det 2 veckor sedan som vår Toxy fick somna in. Sedan dess har jag haft en jobbig huvudvärk som kommer och går. Den börjar nån timma efter att jag vaknat och håller i sig mer eller mindre hela dagen. Sitter i pannan, tinningarna och liksom bakom ansiktet på nåt sätt. Knaprar Ipren, har fått lite massage osv men det vill inte gå över. Igår pratade jag med min husläkarmottagning om en annan sak men tog upp min huvudvärk, hon förklarade att det till 99% handlar om spänningshuvudvärk efter det vi genomgått. Sorg kan sätta sig fysiskt och förmodligen är det de det gjort nu. Tony har nämligen exakt samma.


Hon sa en sak som fick mig att gråta efter vårt samtal. ”-Tillåt dig att sörja.” Jag insåg då att jag verkligen inte gjort det eller gör det. Jag flyr från sorgen. Vill liksom inte veta av den. Får panik när jag tänker på att jag aldrig mer ska få se honom igen, mår fysiskt illa när jag tänker på att han ligger ensam under jorden. Vill skrika och känner mig panisk på något sätt. Sen skäms jag för att jag sörjer en katt såhär mycket när det finns människor som förlorar sina barn och föräldrar. Så då försöker jag stänga av mig själv. Jag är expert på att fly från ångest, ledsamheter och saker som gör mig ont. Tydligen att sörja också.

Jag har liksom förväntat mig att det bara ska kännas bra snart….förstår ni? Som att snart kommer vi knappt komma ihåg att han funnits. Eller hoppas jag att jag ska glömma? Hemskt att jag vill glömma men hans minne gör för ont i hjärtat liksom. Kan inte bena ut mina känslor här. Jag känner också att det förväntas att vi bara gått vidare men jag har verkligen inte det. Jag kan inte….vet inte hur vi ska gå vidare utan honom. Att acceptera att han är borta går inte. Är det där det sitter? Jag kan inte acceptera att han är borta! Som sagt, kan inte bena ut mina känslor….


Nu när jag tittar på hans bilder så känns det som jag ska gå sönder. Tårarna rinner och jag känner att jag inte släppt på sorgen alls. Jag är glad att sovrummet är mörkt och att Milo inte ser. ”Mamma, är du fortfarande ledsen för att Toxy inte finns mer” har han sagt. Barn är så konstaterande, Milo var väldigt ledsen samma dag och dagen efter. Sedan har han inte varit det. Jag märker att han blir så illa till mods när jag gråter, även om jag aldrig döljt att jag varit ledsen för honom genom åren så märker jag att han reagerar. Jag vill inte få honom skärrad, förstår ni? Det känns jobbigt att få honom orolig (mest för att jag själv hatar oro mer än jag hatar snöslask).

 Jag vill inte veta av sorgen för den är FÖÖÖR jobbig…. Att gråta gör ont i huvudet. Mina axlar sitter smetade mot huvudet och jag spänner käkarna hela tiden. Jag spänner faktiskt någon kroppsdel hela tiden men kan inte slappna av.

Jag saknar honom så…. Jag hade velat haft en till chans att få umgås. Förstår du? Att få kramas och leva normalt ett tag till innan han fick gå. Nu känns det som att vår sista tid blev så traumatisk och hemsk. Som att vi inte fick visa vår kärlek för honom tillräckligt innan han somnade. Ämen en helt sjuk känsla.


Han var ju vi. Han var vår familj. Han var som ett av mina barn. ”Mammas fina kille” som jag ALLTID sa till honom. Han som alltid var där jag var. Där vi var. Han ville alltid ligga bredvid mig när jag jobbade, den platsen är tom nu.

Vi har pratat om att gå till ”Hitta katten” och köpa en ny katt. Men nej, det går inte. Då känns det som vi byter ut honom som man byter ut ett vardagsrumsbord. Inte värdigt liksom. Hans plats är inte ledig och kommer aldrig bli, däremot hoppas jag att sorgen lättar och att vi kanske kan ge ett kärleksfullt hem åt en annan ”bebis” sen?

Fy, herreminjeee som jag älskat den där katten alltså. Men han har också retat gallfeber på mig när han velat gått in och ut för 27:e ggn samma kväll. ”Bestäm dig” har jag hojtat. Eller när han rivit Milo som liten, då har jag blivit galen. Den gången han rev Milo på insidan av nedre ögonlocket var jag beredd på att göra oss av med katten.

Han har satt så många spår här. Jag har hans leksak liggande på golvet för då känns det som han bara ligger och sover nånstans. Men man vet ju att han inte finns i bakhuvudet. Trappan knakar precis som när han gick i den, men det kommer aldrig några tassar smygande på parkettgolvet i vårt sovrum. Inga tassar som slår i golvet när han hoppar ned från soffan och hoppas på att få påfyllning i matskålen. Hans matplats gapar tom. Jag hittar hår i soffan men vill inte dammsuga för då finns han ännu mindre.

Så är livet utan Toxy just nu. Mörkt och sorgligt. Huvudet värker nu så nu har dagens huvudvärk startat. Bäst att gå upp och ta en Ipren. Ska bara äta frukost först. Har lite smått börjat att köra meditation igen för att försöka slappna av, ska gå upp i magnesiummängd för oron och sorgen gör att jag läcker ännu mer. Samtidigt måste vardagen gå vidare. Jag ska in med en hel del recept då den här perioden är en bak/lifestylebloggares största.

Imorgon ska jag sätta mig på tåget mot Göteborg. Ska skriva på en grej som jag ska berätta mer om sedan. En väldigt rolig sak som tyvärr svärtats av att jag bär på en djup sorg. Men det är något som kommer göra mig gott! Det kom lägligare än det någonsin hade kunnat göra. Men mer om det sedan.

Milo är krasslig så han får stanna hemma idag. Han kan knappt svälja för halsen gör så ont. Jag har massor med jobb så kanske får jag trolla med knäna eller så får Tony vabba lite idag.

Tack för att jag får skriva av mig hörni. ❤️

Vi hörs lite senare!
Kram Nina ❤️

0
Subscribe
Notify of
guest

22 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Veronica
Veronica
7 years ago

Förstår dig så väl. Det tar tid och måste få göra det. Jag känner samma och det är nu 1,5 år sedan min hund fick somna in. Jag har alltid haft hund och har det fortfarande. Men hon och jag hade en speciell kontakt. Hon var speciell :). Stor kram från mig!

Niiinis
Niiinis
Reply to  Veronica
7 years ago

Ja det är så jag också känner, att han var så speciell. 🙁 Tack och kram tillbaka! ♥

Lena
Lena
7 years ago

❤❤❤❤❤

Niiinis
Niiinis
Reply to  Lena
7 years ago

Havrefras
Havrefras
7 years ago

Åh Nina, lider så med dig! Men det är säkert så, du försöker fly från sorgen och spänner dig samtidigt vilket leder till en massa spänningar i kroppen. Kan du inte tillåta sig själv att tänka på honom så mycket hjärnan bara vill? Djupdyk i sorgen, den är inte farlig. Vältra dig i minnen och tankar. Men glöm inte att andas och försök slappna av samtidigt. Sörj sakta liksom. När du hulkar och gråter och det gör så där sketans jädra ap-ont, ta djupa andetag, ner med axlarna. Stanna upp. Det gör ont men det är inte farligt. Ofta vill man ju fly från det obehagliga och jobbiga, men jag märkte själv att sorgen egentligen inte är så djup och mörk som man tror, förräns man vågar stanna upp när det gör som ”mest ont” och slappnar av och försöker tänka rationellt samtidigt. Te x ”lidandet är över och han fick ett fantastiskt liv med oss”.
Stor kram!

Niiinis
Niiinis
Reply to  Havrefras
7 years ago

Tack för dina koka ord! ♥ Betyder så mycket att läsa och lugna sig med. Stor kram till dig och tack igen! ♥

A
A
7 years ago

Jag känner verkligen med dig! Vår hund somnade in igår 11 år gammal. På min födelsedag dessutom! Känns verkligen så tomt utan honom. Tårarna tar inte slut… Styrkekramar till dig!

Niiinis
Niiinis
Reply to  A
7 years ago

Åh…. 🙁 Gissa om jag vet hur du känner? Tårarna tar inte slut i början. Mitt tips i all sorg är ju att låta tårarna rinna. Jag hasade runt i mysbyxor och bara gjorde ingenting första dagarna, får en känsla av att jag hade behövt göra det mer… 🙁 Stora varma styrkekramar till dig. Kämpa på. ♥

Mia
Mia
7 years ago

❤️

Niiinis
Niiinis
Reply to  Mia
7 years ago

Malin Törnqvist
Malin Törnqvist
7 years ago

Jag fick ta bort min hund i april, hade haft henne i 12år. Var så ledsen. Barnen med, vi pratar om henne varje dag. När det gått ett tag så frågade en person min yngste son, som är 5 år, om han hade några djur. ”-Ja, svarade han självklart. En hund, hon heter Tiggly. Men hon råkar vara död”.
Så väl det landade hos mig. Klart vi har en hund, hon kommer alltid vara med oss, en del av vår familj. Levande som död. Vi pratar fortfarande varje dag om henne. Efter 6 månade ”vågade” jag/vi skaffa hund igen och har nu adopterat två små rescues från Irland via Hundar utan Hem. Så nu har vi tre hundar, en råkar bara vara död.

Niiinis
Niiinis
Reply to  Malin Törnqvist
7 years ago

Det var bra…. VI har en Toxy men han råkar bara vara död och inte med oss fysiskt. Tack! ♥

Synnöve Pettersson
Synnöve Pettersson
7 years ago

Lilla gumman, så jag lider med dig. Toxy kommer alltid att finnas hos er, även om ni skaffar en ny bebiskatt. Som jag skrev förut till dig det är nu strax över tre år sedan vår Smurfan fick somna in och jag känner av henne emellanåt hemma. Jag hade också någon leksak liggande framme ett tag men det blev till slut för jobbigt, hon kom ju aldrig och lekte med den…… Men du måste verkligen sörja ordentligt, släpp känslorna helt och storgråt sen får vi hoppas det lättar en del för dig. Stor kram till er alla <3

Niiinis
Niiinis
Reply to  Synnöve Pettersson
7 years ago

Tack fina du! ♥ Tack! Brukar tänka på att du skrev att du känner henne lite då och då. Jag har inte känt nåt än alls….men jag är för ledsen och sorgsen nu. Får hoppas att jag känner av honom framöver. Tack fina för pepp! Kram

the girl
the girl
7 years ago

När jag tog bort vår hund 2010 fick jag sjukskriva mig i 1 v. Jag hade svårt att ta in att jag var tvungen att avliva honom.
Vi har tyvärr haft mycket sorg med att nära och kära lämnat oss för att fara till himlen.
Men jag tycker den sorgen är annorlunda.
Ett djur bestämmer man oftast själv att nu är det är dax att dö. Inte fasiken går man in till tant Agda på äldreboendet och trycker in en god natt sprutan för att hon är dålig ??!!
Att man har den valmöjligheten över ett djur är både på gott och ont. Men gör att min sorg är jobbigare pgr av att jag valde att idag ska du dö.

Ta fram sorgen och bär den med stolthet. Toxy har haft en bra familj och var/är djupt älskad. Det visar bara att ni guld värda som djurfamilj.

Kram ❤

Niiinis
Niiinis
Reply to  the girl
7 years ago

Ja, funderar på det du skriver och det stämmer så himla bra. Det är precis så….. Man avgjorde själv att han inte skulle finnas kvar och kanske är det där i paniken ligger. Att man själv bestämde att han skulle till katthimlen även om ingen av oss var redo. Nu gjorde vi ju det av kärlek och för att han inte skulle lida…men ändå. Det är makabert. Att avsluta ett liv som man älskar så mycket. Det säger emot alla naturens lagar så fruktansvärt mycket. 🙁 Tack för din kommentar! Tack! ♥♥♥ Kram

Lotta
Lotta
Reply to  Niiinis
7 years ago

Kära Nina, ni satte huvudet på spiken att det jobbiga man känner efteråt, när ens kära katt/hund gått bort pga sjukdom/ålderdom och det var man själv som bestämde dagen, klockslaget. Att nu ska min älskade väns liv avslutas. Det var det jag med brottades med länge. Min älskade Caesar som plötsligt verkade gladare och gick och nosade i skogsbrynet utanför veterinärkliniken, veta att om en halvtimme så finns han inte mer. Jag hade en hemsk stress känsla i hela bröstkorgen sen han var borta, som jag var jagad. Så klart hörde det ihop med min Caesars bortgång, kände mig som jag hade svikit honom, kunde inte se riktigt logiskt i allt. Att han hade så mycket problem att hans liv inte var värdigt längre, han var olycklig. Han fick leva i nästan 13 1/2 år, så ålderskrämporna blev han övermäktiga så vi hade inget annat val. Det kommer bli lättare Nina, sörj i din takt. Ingen katt kan någonsin ersätta er Toxy, men kanske en dag när ni är redo, det vet man när man är, så kanske en annan liten skapelse flyttar in i ert hem och hjärtan, och berikar era liv på sitt sätt. Kram/Lotta

Kajsa
Kajsa
7 years ago

Hej Nina! När man mister ett älskat djur mister man ju en familjemedlem! Man kan inte skjuta undan sorgen! Den gör brutalt ont men man måste igenom den! Jag själv fastnade i sorgearbetet, höll på att förgås av sorg, och fick efter några månader gå på KBT några gånger för att ta mig upp ur sorgeavgrundshålet jag fastnat i. Det hjälpte mig att kunna sörja på ett sätt som var hanterbart även om det fortfarande var tungt. Jag sörjer och saknar, 3 år senare, vår älskade hund och kommer alltid att bära hans minne i mitt hjärta! Så Nina, tillåt dig sörja, gråta, sakna och prata om din älskade Toxy! Det behöver du! Många styrkekramar! Kajsa

Anette
Anette
7 years ago

Hej fina Nina. Är sällan jag kommenterar men ibland händer det. Iallafall så ville jag bara säga att jag mist båda mina föräldrar genom åren och en av mina älskade hundar förra året. Och vad jag vill ha sagt med det är att sorgen efter ett djur är PRECIS lika stor som efter ens föräldrar Går absolut INTE att säga att man inte ska få vara ledsen för att det BARA är ett husdjur. Dom blir ju som en älskad familjemedlem dom också. Så känn absolut inte att du inte får sörja så mycket för det är helt ok.
Och sen ville jag bara berätta lite hur jag handskas med sorg, brukar gå ut en runda för mej själv och bara släppa ut tårarna. Efter hunden gått bort så struntade jag i om folk såg mej eller inte, men om man går ut när det blivit mörkt och lite ensligt så är det så skönt. Och sen brukar jag även ”släppa fram” alla sorgliga minnen jag har och tänka specifikt på var och ett och verkligen gråta loss av hur ont det gör, men faktiskt, nästa gång det minnet ploppar upp igen så känns det lite mindre ont för varje gång tycker jag. Till sist kan man tänka på sitt älskade djurs minne utan att storgråta varje gång. Oj, vilken lång kommentar, men ville försöka trösta lite. För man vet ju hur ONT det gör. Så gråt på, det är såååå ok
Kramis Anette i Malmö

carina
carina
7 years ago

Släpp på ordentligt när Milo tex är i skolan om du är hemma,då kan du skrika, gråta och bara få ut din sorg. Jag både skrek och grät i början,nu är det lite lättare. Fast jag gråter lite då och då,tex idag,bara för att allt kändes så grått och deppigt,då började jag tänka på våran lilla Lova,som blev så abrupt tagen ifrån oss. Glömmer dom gör vi aldrig och varför får man inte sörja ett älskat husdjur lika mycket som en förälder? Jag och min man har båda förlorat våra föräldrar och det är fruktansvärt,men det här är precis lika jobbigt. Kramar till dig och hoppas smärtan i bröstet lättar något med tiden.

carina
carina
7 years ago

Jag hade inte läst hela ditt inlägg när jag skrev,men jag är precis som du. Jag har hennes klätterställning kvar,för där sitter det små hårtussar kvar,så den får ingen röra. Hennes filt har jag kvar,och jag hör också ofta att hon klöser bakom dörren när hon vill in och en massa saker. Ibland tror man att man är tokig,men jag tror att det är en del i sorgen och det måste nog få ta den tid det tar. Det har gått tre månader sedan vi förlorade vår katt. Kram

Katrin
7 years ago

Å vad jobbig tid för er. Men såklart doktorn har rätt – sörj!! Gör du det inte nu så kommer det tillbaka senare fast i en annan form och kanske värre och du förstår inte varför. Och inte ligger Toxy ensam i jorden heller! Det är ju bara kroppen han levde i, själva Toxy springer runt på en grön äng och käkar möss. Och väntar på att alla ni ska komma så småningom. Jämför inte heller din sorg med en sorg du tänker någon annan känner för sin förlust. Din sorg är din, ingen värdering över hur betydelsefull din förlust var ska du eller kan du göra. En vacker dag kommer du upptäcka att det gått en stund utan att du sörjt, sen lite längre och rätt vad det är så har du gått vidare – kanske inte accepterat men lärt dig hur du ska kunna leva vidare. För du lever! Du och alla de fina du har runt dig, du är rik! Ta hand om dig, kram!

Nästa inlägg

Saffranshjärtan

22
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x