Så stolt över dig!

Hej igen!

Jag måste ju bara berätta om gårdagen, alltså hur härligt var inte det jag fick uppleva? Sån jäkla revansch på något sätt. Jag växte 48 meter igår för hans skull. Att se honom stå där inför alla var sån jäkla power så det fanns inga gränser.

Jo men apropå det jag berättade om ”Mellans” uppväxt. Hur tufft han haft det, hur det påverkade honom varje dag så kändes detta som inget annat än revansch. Han har inte levt ett lätt liv. Att ha vuxit upp med att alltid känna sig utanför och inte alltid vara självklar i gänget är svårt när man är liten och ung. Det enda jag kunnat göra är att stå vid hans sida och skydda honom med allt jag förmår. Se till att andra gav honom respekt när allt bara var hemskt. Helt ärligt, att ha ett barn som är utsatt är inte bara jobbigt ur en aspekt. Att ha ett barn som är utsatt är också en fruktansvärd oro, en oro för hur länge han ska orka. Att ständigt vara på sin vakt så att han inte hamnade för djupt i sin sorg över att inte passa in, att bara få umgås med kompisar på deras villkor och att känna sig utstött gång på gång.

Min största fasa var när han inte berättade om det för mig. När han inte sa något. När han bara gick i sin egen värld och mådde dåligt och jag fick inte veta. Därför blev jag en jobbig mamma. Jag höll alltid extra koll på hans mående. Hur han betedde sig, vad han sa, vad han gjorde. Mina känselspröt var ständigt igång och uppmärksammade allt. Man får riktigt aldrig någon ro…. De gånger jag reagerade för kraftigt om någon varit dum så drog han sig tillbaka och berättade ingenting. Detta innebar att jag dessutom behövde hitta ett sätt att förhålla mig till allt. Det värsta som kunde hända var ju att han blev tyst om saken. Det var liksom att skrika i kudden om ni förstår vad jag menar? Långa promenader med gråt. Ligga vaken på nätterna och fundera. Nä fy farao vad jag är glad att det där är ett minne idag och inte vår vardag och verklighet.

Hemska minnen sitter dock kvar, hårt inne i själen. Jag kommer förmodligen aldrig att förlåta vissa personer. Jag kommer förmodligen aldrig att acceptera det som var, det kommer alltid ha en tagg i mitt hjärta. Men, jag kan inte låta det färga mig mer. Det färgade oss alldeles för länge. I så många år var det vår vardag…. ibland funderar jag hur han fixade allt? Hur han orkade med att fungera?

Det detta dock gjort är att det gett honom ett jäkla skinn alltså. Inte bara på näsan. Idag ”fuckar” man inte med honom utan vidare. Han har blivit så stark på att säga ifrån om något känns fel och om han blir orättvist behandlad. Något som var jäkligt bra kan jag känna, något gott förde det med sig liksom.

Jag minns när han var runt 12-13 år gammal och var lite ledsen över att han blivit retad i skolan den dagen. Den dagen handlade om att han hade ridning som sitt största intresse. Jag minns att vi satt i bilen. Då målade jag upp en bild för honom.

”Tänk framåt några år, tänk framåt 10 år. Tänk hur du står utanför Globen och ska gå in där och göra din första tävling på Stockholm Horse Show. Se framför dig hur du hoppar felfritt över varje hinder med din drömhäst. Se framför dig hur du hoppar över sista hindret och vinner hela skiten. Då ska du peka finger åt alla dom som retat dig. Du lyckas, inte dom!”

Detta blev en målbild för honom som han bar med sig länge. En målbild som räddade honom ur den djupa grottan han ibland befann sig i. Man hittar sina sätt att överleva, detta var ett av våra. Sen var det nog viktigt att få honom att prata när det var jobbigt, att släppa på känslor när det var tufft. Det hjälpte också.

Men, idag är detta över för oss. Det var många som skrev till mig när jag berättade om detta. Elliot är verkligen inte ensam om detta. Det finns så otroligt mycket barn där ute som mår dåligt i skolan varje dag och det är förjävligt. Det gör mig så oerhört ledsen. Barn måste få vara barn, barn måste få känna att dom passar in och duger som dom är. Att ständigt höra att man inte duger eller är den ena och det andra måste vara så förödande. Allt detta i den mest känsliga perioden i ens liv. Jag blir så arg när jag tänker på det…. Hur små gärningar som andra barn kanske inte tycker är så farliga kan vara fullständigt katastrofalt för den som är utsatt är så hemskt. Jag önskar bara att alla dessa utsatta barn har stöd av någon, vem som helst…. att dom hittar sätt att genomleva det för hur det än är så blir det bättre med tiden allt som oftast! När man växer upp så mognar alla och det brukar göra att allt detta skit slutar. Så var det för oss tack och lov.

Men nu ska jag berätta om igår. Alltså halleluja vilken jädra dans vi bjöds på! Han är så grymt duktig så jag tappade hakan. Dans har alltid varit ett stort intresse men inte varit något som han vågat börja på, vi försökte många gånger men han vägrade. Men så igår så rev han av sån jäkla show. Wow, nu bara måste han ju börja dansa känner jag!

 

Mamman fixade till sig lite innan och så brassade jag ned till Cinema. Jag agerade välkomstfotograf och mingelfotograf och lyckades ta bild på nästan alla som kom. Det var nästan 90 gäster som kom.

Haha, så kul att bilden på skärmen blev den där. Haha, vi kallar honom för hammarhajen för att han kan göra sådär med ögonen. 🙂

Det pågick en himlans massa förberedelser där nere när jag kom dit. Till sin hjälp har Elliot haft 2 tjejer som är proffsdansare, barndomsvän Wilma och en kompis till henne. Dom är sååå duktiga dessa tjejer så det är inte klokt. Så otroligt duktiga verkligen. Det är dom som hjälpt Elliot att koreografera dansen och dansa med honom också.

Jag agerade som sagt mingelfotograf och tog bilder på ALLA som kom, tog även lite bilder när alla stod och väntade in allt vid scenen.

Fick inte ihop så mycket bilder från dansen, däremot fick jag in hela dansen på min story så kolla den om du vill. Min instagram hittar du HÄR. 
Jublet visste inga gränser, åh vad roligt det var att höra. Sen fick han så mycket kärlek på vägen ner från scenen. Så fina vänner han har!

Presenter blev det också. Jag hann också krama på honom innan jag lämnade festen, även om det hade varit jättekul att vara med på ett hörn. Haha…. Gissar att det inte skulle vara så kul att ha sin mamma med.

Sååå härligt att se var det i alla fall, jag var så glad att jag fick vara med och se dansen. Han var verkligen grym! Thedde storebror hade tyvärr fullt upp med match precis men han åkte ned senare och firade brorsan. Dom brukar tydligen ha jäkligt kul ihop på krogen men här hemma ryker dom ihop mer än en gång. Haha….konstigt det där.

Nu ska jag hoppa in i duschen, sen väntar MOS besök för oss.

Vi hörs senare!

Kram Nina

  1. Malin skriver:

    Vilken fin son du har! ( Ja alla tre förstås!) Men blir så glad att höra att det vänt och blivit så bra för honom nu. Kram!

  2. Helena skriver:

    Vart kommer den snygga blusen ifrån?

    1. niinis skriver:

      Den är från Zara. ❤️

  3. Wow en sån snygging. Du kan även vara stolt över att ha en så fin kille, man ser i ögonen att han är det även inombords. Grattis till er båda.❤❤❤

    1. niinis skriver:

      Åh tack snälla! ❤️ Kram till dig!

  4. Sussie skriver:

    Min dotter, som nu är vuxen, var mobbad av en kille från ettan och framåt. När de kom till högstadiet så började han även tafsa på henne.
    Vi hade många samtal med skola och hans föräldrar och även honom själv. Inget hjälpte.
    När de hade tagit studenten och börjat jobba, träffades dom på disco och uteställen och han höll på likadant alltid.
    En dag stod hans dödsannons i tidningen, de var 20 då.
    Min första känsla var inte sorg, chock eller nåt sånt utan bara : Tack gode gud nu slipper vi honom!
    Livet för vår dotter blev mycket lättare efter detta.

    1. niinis skriver:

      Men usch vilken tragisk historia, jag blir alldeles kall. Det är så hemskt när ens barn är utsatt, den sorgen och kampen är verkligen hemsk.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..