Så himla himla ledsen!

Åh herregud….. tårarna tar aldrig slut. Det sjuka är att han kommer hem igen om några veckor på en liten kort semester. Men, jag vet ju att detta är början på något som kommer vara så oerhört jobbigt för mig. När han åker igen i Juli så kommer han bo borta i 3 år! Han kommer kanske inte ens hem till jul…

Känner att det lättar när jag får skriva av mig. Men tårarna vill bara rinna. Så otroligt delade känslor. Som någon skrev på Instagram igår, ”Mammahjärtat får åka karusell”. Det var ett bra uttryck. Exakt så känns det. Ena sekunden är jag ju så lycklig för hans skull och allt han ska få uppleva, hur utvecklande det kommer vara för honom och för att han vågar göra sånt som jag aldrig ens var i närheten av att våga.

Men, gud. Mitt hjärta slits sönder. Det känns som en bit av den följde med honom. Jag var så duktig och hålla tillbaka gråtet just till han skulle åka, men då brast det fullständigt. Jag föll nästan ihop kändes det som.

”Det är ok och vara ledsen mamma” sa han medan jag hulkade av gråt. Man vill ju bara skrika ”ååååååk inte” om känslorna fick bestämma. Gud, detta är så överjädrans jobbigt.

Just nu hatar jag HSP-personen i mig. Jag vill vara glad och pepp för hans skull. Känna den där stoltheten i mig. Inte sitta här som ett urskitet päron och inte förstå hur jag ska lyckas sluta gråta? Jag ska försöka samla mig. Tända en rökelse (något nytt jag börjat med som jag älskar), dricka lite Sellerijuice och andas djupa andetag. Sen ta en dusch och fixa mig för en jobbdag i Sthlm.

Man älskar livet ur dessa ungar alltså. Gud, hade man vetat om alla dessa känslor med barn….. hade man tänkt annorlunda då? Såklart inte, dom är det bästa som någonsin hänt mig men alla dessa känslor som följer med. Wow – mäktar knappt med det. Är man så känslig som jag är också, ja då är den här resan 1000 ggr tuffare.

Ska visa bilder från vår mysiga middag vi hade igår. Men nu måste jag försöka lugna ned mig lite. Är helt slut av allt gråt.

Kram Nina