Begravningen

Så längesen! Förlåt för att jag varit världens sämsta bloggvän. Alltså, mitt liv hur det varit dessa dagar alltså…. Massor med saker inplanerat och bokat, ryggen är helt paj och jag har såna smärtor stundtals så jag bara vill gråta (vilket jag också gjort). Begravning, student, fotbollsmatch på Friends, Furuviksparken. Ja, där har ni mig kan man säga. Det har varit kaotisk fart sen i fredags när jag sist skrev till dig, så förlåt. Det ska inte hända igen. Men…. På något sätt så har jag liksom klarat av det dagliga hårda schemat, sen har inte min ork funnits till så mycket annat. Att ha nervsmärtor är typ topp 3 vidrigaste av alla smärtor. Klassar tammetusan in på ”föda barn” listan snart. När vi kommit hem på kvällarna så har jag stupat rakt ned och typ somnat direkt.

Men hörni, jag har såklart haft er i mina tankar och självklart fotat för att jag ska skriva och berätta om allt för er. Så jag ska ta allt från början så ni får hänga med också. Vi börjar med begravningen av min fina moster. Så surrealistiskt och samtidigt så vackert. Vi möttes upp på parkeringen vid kapellet.

I fredags hämtade jag ut ett alldeles underbart blomsterarrangemang hos Asplunds. Dom är så otroligt duktiga där och jag blir alltid så himla nöjd. Jag ville att buketten från oss skulle vara i de finska färgerna. Den blev precis så vacker som jag hade tänkt.

Här var blommorna från mamma och så våra blommor. Så vackert det är med dessa blommor. Det sorgliga är att de oftast bara förstörs efteråt om man inte har en jordfästning.

Mosters begravning var på Skogskyrkogården i Stockholm. Så fint ställe, jag var alldeles hänförd faktiskt. Det var en sån magisk känsla där. Såna vidder och grönområden och själva begravningsplatsen med gravarna såg ut att ligga i skogen bland alla träd. Så otroligt vackert!

Detta var Milo och Elliots allra första begravning så de var väldigt nervösa innan. Mina fina pojkar! ❤️ Thedde kunde tyvärr inte vara med. Vi har pratat om begravningar och försökt förklarat hur det går till. Om man säger att de har en känslig mamma kanske ni förstår att en hel del av den genen fortsatt rakt ned till mina barn. Så detta har behövts pratats om och förberedas för. Jag var mitt i all sorg också lite nervös över hur det skulle gå för barnen, man vill ju att de ska få en fin upplevelse. Även om den är jobbig så vill man att i det stora hela så ska den kännas fin.

Min älskade fantastiska färgstarka temperamentsfulla moster, har så svårt att förstå att jag aldrig mer ska få träffa henne. Stundtals på begravningen kändes det som om hon skulle smälla upp dörren och bara: Vad håller ni pååååå meeeeed…. Hon saknades på sin egen begravning. Det fanns liksom ingen rim och reson i att hon inte var med oss. Satt bredvid oss.

Det var oerhört jobbigt, men jag kände mig väldigt stark. Jag förberedde mig noga innan, detta för att jag måste. Jag har lärt mig hur jag ska skydda mig på begravningar. Innan jag lärde mig det så var allt en galen gråtsstund som jag knappt mäktade med. Alltså på riktigt så kunde jag knappt genomföra en begravning. Är du en väldigt känslig person som jag är så tar man in allas energier. Tänk dig då att du tar in allas sorg, det blir ju en övermäktig sorg av allt då. Så innan mediterar jag, jag försöker hitta kraften och min egen energi. Sen visualiserar jag att jag sitter i en glasbubbla, att jag har som glasväggar som stänger sig om mig. Då skyddar jag mig från andras energier. Detta om du är en HSP person som mig. Har funkat fint på mig. 

En fin begravning. ❤️ I Finland har man lite andra traditioner. Bl a så går man fram till kistan och läser det som står på banden. Jag gjorde inte det. Jag klarade det helt enkelt inte. Fina mamma, hon hade det såklart kämpigt men var ändå så tapper och stark. Vi fanns för henne hela tiden.

Kapellet var verkligen vackert. Och det kändes som moster verkligen fick en begravning som hon önskade. Musiken, allt som sades, att det skulle vara enkelt osv.

Minnesstunden efteråt var på Karl & Kristinas. Vilket mysigt ställe alltså, det var verkligen allt annat än stelt. Det låg så fint och lummigt. På vägen dit åkte man igenom hela Skogskyrkogården. Så oerhört vackert det ligger alltså, begravningsplatsen ser ut att vara i en skog med massor av träd. Så magiskt vackert på något vis.

Min fina minsting i kostym. Det gick fint på begravningen för hans del. Elliot också. Såklart ledsamt och jobbigt men de båda fick en fin upplevelse.

Min älskade kusin Sami. Han och jag är uppvuxna ihop, det är också en av anledningarna till varför hans mamma (min moster) stod oss så nära. Vi umgicks alltid när vi var små. Vi har gjort mycket bus ihop han och jag. Som vi har skrattat åt allt genom åren. Vi har bl a tagit bilnycklar och brummat bil på garageuppfarten när vi bara var 14 och 11 år gamla. Slutade med att vi körde in i huset (inga stora skador dock) och mejade ned en tvättställning. Helt galna ungar.

Vi bestämde att vi nog åker till Orust i sommar när de är där…. Känns som vi fick en rejäl skjuts nu att umgås mera. En påminnelse om att det kan gå fort och att man ska värna om att få till lite mer umgänge.

Jag hade en fin känsla i magen när vi åkte därifrån. Det var jag väldigt tacksam för. Hemma väntade studentfirande, men det tänkte jag berätta lite mer om i nästa inlägg, det blev en dag med livets alla ytterligheter.

Nu ska jag lägga mig på soffan och vila, ladda för vardag imorgon igen. Sista veckan för Milo i skolan. Helt galet att han går ut skolan igen, han började ju typ nyss.

Kram Nina