En update från smärtträsket
Hej vänner!
Nu är jag inte kaxig. Fy fan alltså….. en av livets vidrigaste dagar igår, verkar fortsätta idag. Kämpar med vidrig nervsmärta som äter upp mig inifrån just nu. Försöker härda ut ett par dagar till med den smärtlindring jag har (som funkar typ nada nu, inbillar mig dock att den tar bort udden) men sen måste jag kanske ”våga” testa något annat så jag inte drivs till vansinne.
Tog en bild på mig nyss men kan inte ens publicera den för den ser så hemsk ut. Jag sväller så fasligt i ansiktet när jag bara ligger på mage hela dagarna och samtidigt äter smärtlindrande. Det var likadant i Spanien. Jag ser verkligen hemsk ut, som en allergisk reaktion nästan.
Just nu är det så illa så jag inte kan vara uppe alls. En kort stund till toan sen måste jag kasta mig ned igen. Gråter av smärta varje gång. Jag visste ju att smärtan skulle typ fördubblas av behandling hos osteopat men det är vedervärdigt nu verkligen. Brukar ta ett par dagar sen brukar det värsta klinga av efter behandling. Idag är dag 2.
Tampas så mycket med mig själv just nu. Är så arg, ledsen, förtvivlad och knäckt att jag fick tillbaka allt. Jag som kämpat så hårt med att bli av med det. 7 månader tog det att bli fri…. Fick vara helt fri från nästan all smärta i några veckor, sen kom det tillbaka som en jävla lavin. Ont tretusen typ som jag brukar säga. Tampades ju fortfarande med lite trauma från när det var som värst och var ändå så lättad och tacksam för att det verkade vara över. De allra flesta blir av med sitt diskbråck efter 3 månader. Inte jag. Det finns dom som det tar ett år för, jag kanske är en sån.
Är så glad att jag några ryggkompisar på Instagram, speciellt en tjej och jag som skriver till varandra och peppar varandra. Hon fick sitt bara några dagar efter mig och har ett långdraget förlopp precis som mig. Hon och jag börjar bli proffs på diskbråck nu. Hon har också haft bakslag liknande mina. Är så glad att jag haft henne som ett stöd, skönt att ha någon som vet EXAKT vad man går igenom, som vet exakt hur smärtan känns. Hoppas att hon och jag blir helt bra snart, då måste vi nästan träffas och fira med en middag.
Hon här är med mig hela tiden. Skrev på Instagram i morse om att det känns som hon känner vad jag går igenom. Hon brukar ligga på mig, men nu ligger hon bredvid eller som här i den här fåtöljen. Hon har aldrig legat i den förut, nu sover hon i den då den är närmast mig. Visste att hundar känner på sig men att katter också är så smarta. Varje gång jag rör mig så kikar hon på mig och vad jag gör.
Nu ligger hon en bit ifrån mig på soffan, hela tiden nära. Blir alldeles berörd av det. Älskade lilla Majlis som rår om sin mamma. 🥲😻
Idag har Milo fotbollsmatch. Seriepremiär och jag kan inte titta. Så ledsen för det. Men jag ska stappla mig ut till baksätet i bilen, sen ska jag ligga där och liksom höra matchen och så får Tony ringa FaceTime till mig. På något sätt kommer det kännas som att jag är med. Och så kommer jag hemifrån. Har legat på mage i soffan i över ett dygn nu så jag måste ut och iväg. Allt för att byta miljö och tänka på annat än smärta.
Ville bara skriva lite till dig så du vet hur landet ligger. Ska försöka skriva lite roligare inlägg också, sånt som jag sparat. Lite tips och kul recept så bloggen bara handlar om smärta och tråkigheter.
Tack för du finns!