Mysiga böcker av Gunilla Wolde. Det är hon som gör
alla Totte och Emma böcker.

Godmorgon på er! Jag kickar igång dagen med att ta upp en diskussion här på bloggen! Jag är säker på att vi är många som tycker olika. Denna diskussion kom upp på öppna förskolan häromdagen. Det handlar om att vara hemma med sina barn eller ha sina barn på förskolan. Jag vet, det kan tyckas vara ett känsligt ämne, det ÄR det för ungefär lika många människor som vi är på jorden, ungefär lika många åsikter finns det! Men jag vill veta era åsikter, det är intressant hur folk resonerar. Hoppas ni hänger på i en diskussion?!

Det som diskuterades var det här med att ha sina barn på förskolan eller helt enkelt välja att vara hemma som sagt. Jag gillar inte när man tycker och tänker vitt och brett utan att respektera att alla tycker olika. Man MÅSTE förstå att alla tänker och gör olika och framförallt känner olika. Så inga pekpinnar eller sånt skit, det går fetbort!

Hur känner ni kring detta?

Jag vet att det finns mammor som tycker att förskola rent ut sagt är skadligt för barn! Att OM man valt att bli förälder så är man hemma med sitt barn och även om man inte tycker det är särskilt kul att vara hemma så ska man vara det ändå, det är en uppoffring man får göra! Dessutom ska vårdnaden och hemmavarandet delas med mannen.

Jag vet att det finns mammor som klättrat på väggarna efter 1 år hemma med sitt barn. Dom är till hälften deprimerade och känner att dom tappat bort sig själva under den här tiden. Dom kan knappt bärga sig till att det är dax att börja arbeta, för att få energi och hitta sig själv igen!

Rent spontant känner jag att alla gör precis hur fan dom vill! Jag skulle aldrig lägga mig i hur en mamma tänker eller resonerar kring det, MEN man behöver verkligen inte tycka lika!

Jag har själv 3 olika storys kring mig och mina barn!

Barn 1 (Thedde): Var hemma till han var 1,5 år. Skolade in på dagis då jag skulle börja utbildning. Blev oplanerat gravid (ack så välkommet) med barn nr: 2 och då fanns inget ”syskondagis i 15 timmar/vecka” och blev hemma med honom istället under graviditeten.

FACIT: Jag spydde högt och lågt ca: 30 gånger per dag i ett halvår så jag kunde inte ens ta hand om mig själv. Min dåvarande svärmor som är sjukpensionär flyttade hem till oss i veckorna för att ta hand om Thedde…och om mig! Thedde hade nog fått mer utbyte av dagis än en kräkande mamma. Dock så fick jag oxå en väldigt fin period med dom båda när Elliot sen föddes. Fick nästan 4 år hemma med Thedde.

Barn 2 (Elliot): När Elliot blev 7 månader fick jag ett jobb som jag inte kunde tacka nej till. Så när Elliot var 8 månader skaffade jag mig en barnflicka, en vän till mig. Jag kunde därmed tacka JA till jobbet och hoppa på det. Det var inte heltid under de 3 första månaderna tack och lov.  Jag fick sedan tjuvstarta min inskolning hos dagmamma när han var yngre än 1 år för att kunna fortsätta mitt arbete.

FACIT: Jag ångrar inte jobbet jag hoppade på, det har tagit mig dit där jag är idag och gett mig massor av erfarenheter. DOCK så ångrar jag att det blev så tidigt för Elliot. Han är den mest mammigaste av mina barn och hade behövt mig en längre period. Hade jag inte varit hemma nästan 4 år skulle jag kanske inte varit så hungrig på att börja jobba. Jag var SKITLESS på att gå hemma efter så lång tid, jag lovar er! Jag började jobba, MEN med ett ständigt dåligt samvete för att jag kände att jag inte räckte till och att jag inte fick vara den mamma jag ville vara.

Barn 3 (Milo): När Milo föddes så planerade jag att vara hemma 1,5 år med honom. Det var jag, nästan. Milo skolades in när han var 1 år och 3 månader. Fick jobbet i U-sala och hoppade gladeligen på det.

FACIT: Det vet ni ju vid det här laget. Även om det var många andra orsaker till varför jag hoppade av det jobbet så har en orsak vuxit sig större och större efter jag slutat. Det var att jag inte fanns för Milo. Jag såg honom kanske på morgonen, om han hann att vakna. Sen såg jag honom ca en halvtimme på kvällen några dagar i veckan. För mig återupprepades tiden med Elliot. Med det dåliga samvetet, med ett hjärta som blödde för att jag inte var hemma med mitt lilla barn. HELL NO tänkte jag då och bestämde mig för att finnas där. Även om det är på bekostnad av mycket, men för MIG var det viktigt att få göra som jag ville göra. Att finnas för honom som jag vill finnas till och så länge som det behövs och är möjligt!

Nu är jag hemma helt 2 dagar i veckan. 3 dagar i veckan gör jag jobb hemifrån och i min verkstad. Beroende på hur min framtid blir (vet inte det ännu, väntar ju fortfarande på ett besked och ett avgörande på hur min framtid kommer att bli) så kommer jag säkerligen vara hemifrån mycket mer. Men min förhoppning är att kunna vara hemma en del, det är det. Men det är inget jag kanske kan styra över men man kan alltid hoppas att jag kommer att kunna göra det. DOCK så skulle jag aldrig i hela mitt liv vilja ta bort förskolan för Milo. Jag ser hur BRA han trivs där, hur KUL han tycker det är att leka med andra barn, att få STIMULANS av andra barn och vuxna. Att LÄRA sig ta hänsyn till andra barn. Att sakteliga få förberedelsen för SKOLAN när det är dax att börja den. Vi är hemma 2 dagar i veckan varav en är på FLISAN. Det är den bästa dagen av dom 2, helt enligt Milo. Det ser jag på honom. På fredagar är det matning av fåglar, promenader, badhus (URK), kanske lek med nån kompis och fredagshäng.

Sedan tror jag mycket på dessa ord:

Mår mamma bra, mår barn bra!

Känner man att man blir uppäten inifrån av att vara hemma för mycket så ska man inte vara det tror jag. Det gör dig inte till nån bra mamma, ditt barn märker av det och det blir ingen bra combo. Precis som jag tror tvärtom, att ständigt gå runt med ett dåligt samvete för att man inte räcker till är kanske inte heller så bra. Kan man göra nåt åt sin situation så kan man ju försöka gå ner i tid, eller lösa det med tider på jobbet. Vad vet jag.

Det enda JAG vet är vad JAG känner….

…hur känner DU?

Ska man vara hemma heltid mitt sitt barn och i så fall hur länge?