Hej mina vänner!
Startade dagen med en promenad i morse igen. Det var så härligt. Kom att tänka på att jag ju skapat en vänskaplig relation med er även fast jag inte ens sett er (några har jag fått träffa). Ni har blivit mina vänner som vet så herrans mycket om mig. Härligt på nåt sätt. Dock så önskar jag att jag fick träffa er faktiskt. Att man fick ett ansikte på namnet. Det vore ju underbart om ni ville boka in er på vår underbara LYXWEEKEND (<–LÄNK) på Noors Slott. Kom och umgås så jag får ett ansikte på er. ❤️
Idag mår jag bättre. Jag vet inte vad som hände med mig iom den här händelsen men nåt är det. Alltså, på riktigt så känns det som jag fick en spark i ärslet. Hur ska jag förklara? Som att såhär snabbt kan livet förändras och här går jag och är rädd för något jag ändå inte kan påverka. Är det inte bättre att vara rädd OM och IFALL det skulle hända och inte i förebyggande syfte? Här kom ett litet brev och liksom gav mig en bitchslap i fejset och ba: VAKNA NU FÖR FAN! Här går jag omkring och är rädd för nåt som faktiskt inte finns i mitt liv…vad jag vet. Beredd kommer man förmodligen aldrig att bli ändå.
Ni som lever med ett kontrollbehov förstår säkert vad jag menar. Att försöka kontrollera allt i sitt liv går ju inte, även om man vill. Man kan inte kontrollera om man blir sjuk eller om det händer barnen något. Så är det ju. Om man då går och oroar sig för sånt så försvinner massa värdefull tid ifrån att njuta av barnen istället. Eller att njuta av livet. Det är ju helt fucked up!!!
Jag MÅSTE börja leva efter det här nu och det känns så klart och tydligt nu på nåt sätt. Jag fattar faktiskt inte? Kanske var detta vad jag behövde? Ett brev som bitschslappade mig i fejset och sa åt mig att LEVA mitt liv och inte vara RÄDD för mitt liv hela tiden. Det som händer, ja det händer ju ändå även om jag oroar mig, eller INTE oroar mig.
Tack ni! För allt! Önskar jag kunde samla ihop oss i en stor hög och bara ge alla en stor stor kram.
Ok, den här dagen då? Jo men vi har haft värsta bästa mysstarten på denna fredag. Jag säger ju att jag blivit helt wild and crazy. Milo fick stanna hemma från föris idag och så drog vi till hotellet och lyxade med hotellfrukost.
Så himla mysigt och nåt man kanske ska ta vara på när det går. Milo körde hoppsasteg hela vägen till hotellet för han visste vad som väntade.
På vägen hem hoppsade vi förbi Fabian Flink – mitt favoritbageri i stan. Det är också jag som gör skyltarna där och jag kom på att jag inte tagit några bilder på det.
Toscakakan ni ser där, alltså den är ”to die for”. Så fantastiskt god så man får gåshud. Har du möjlighet nångång så köper du antingen toscabulle eller denna toscakaka. MUMMA!
Nu ska jag packa järnet här! Återkommer om en stund! ❤️
