Hej på er!

Idag har vi varit och installerat ”Mellan” i den nya lägenheten i Sthlm. Fr o m nu är han en Stockholmsbo. Han jobbar där och numera bor han också där.

Ja jag vet att en del tycker jag är en riktigt fjant som är så känslosam med barnens flyttar. Måste bara börja med att redogöra en sak, ingen av de stora barnen har bott hemma på länge så dessa flyttar är inte att de flyttar hemifrån utan att de flyttar till andra städer.

Jag tog upp det här med känslor i min story sist för att jag fick lite syrliga kommentarer på min FB-sida om att jag var larvig som reagerade så som jag gjorde med största sonens kommande flytt till Schweiz. Men ingen kan säga att jag är larvig eftersom ingen vet hur mitt känsloregister är eller hur det känns för mig. Att förringa någon annans känslor är aldrig ok. Någonsin. Alla reagerar olika, jag har alltid varit väldigt känslig så jag var inte förvånad över att just det här kapitlet i livet skulle kännas jobbigt.

Sen är det ju såhär, jag är överlycklig för mina barns skull och så är jag väldigt stolt över att vi uppfostrat starka självgående individer som vågar i livet. Jag vågade inte ett skit som ung, inte ett jota. Jag var alldeles för orolig och rädd att våga leva livet på riktigt. Så ni må tro att jag aldrig på något sätt skulle vilja få dem att tänka annorlunda med att våga ge sig ut i världen. Jag hejar på dem allt jag orkar och är ofantligt glad för deras skull….. men de där små bitarna som det känns som slits ut från mitt hjärta är inget jag kan rå för. Det är en känsla och den är bara där vad än någon än säger. Det är härligt men jobbigt, så skulle man kunna förklara det. Det är en stor förändring och jag har aldrig gillat stora förändringar. Det gör mig orolig och jag behöver hitta min plats i det nya och det tar en stund. Jag önskar att jag var en mer ”easygoing” person som tog det med en klackspark, men gud nej…. jag är verkligen inte sån. Hela hjärtat måste vara med på hela turen, från början…

Det är så fint i den lilla lägenheten. Jag köpte med mig lite grejer som jag pimpade upp med. Åh, det blev så fint och mysigt. Ska bli spännande och se när den är helt klar sen. Ska ta bilder då.

Det kommer ta ett tag detta som sagt, jag behöver hitta sättet att förhålla mig till det här. Jag är glad att det inte är på andra sidan jorden han ska bo. Han bor inte ens en timma bort. Men allt det spontana som varit är ju förbi nu. När han kommer förbi och käkar lite kvällsmat efter jobbet, jag som alltid gör lite extra mat ifall han ska kkka förbi. Det där när han bara svänger förbi och säger ett snabbt hej. Det kommer inte finnas nu, det kommer jag sakna. Så är det. Mitt lilla rangligt känslomässiga hjärta kommer hitta sitt sätt att okeja även det här tack o lov. Om en stund.

Nu ska jag bädda ned mig i soffan och kolla på TV. Ska kramas med den lille minigrisen som tack och lov kommer bo hemma i många år till. Tur man skaffade sig en sladdis. 🙏🏻🤍

Berätta gärna om ni har barn som flyttat till andra städer eller länder och hur det känts för er.

Kram Nina