Go’kväll!

Här har vi just landat i ”soffan” i husvagnen. Vi var på en långpromenad nere vid strandkanten nyss. Stranden här är 2 mil lång så vill man kan man gå riktigt långt.

Hela familjen hängde med, så mycket mysigare när alla är med. Milo kämpade på bra för att hänga på i vår takt.

Vägen ner till stranden är magisk. På vintern när jag drömmer om sommaren så är oftast min målbild just precis här. När jag tänker på semester så tänker jag just på den här platsen och hur jag går här med en sommarklänning på mig. Vi har varit här 4 år i rad nu och kommer nog fortsätta så. Det här är för bra för att låta bli.

Idag sa jag verkligen när vi gick här att ”Försök tänka här och nu hörni, tänk att vi får gå på den här helt magiska platsen i solnedgången tillsammans, är inte det fantastiskt? Låter jag klyschig kanske? Ja det kanske jag gör men gud vad jag försöker lära mig att leva i nuet.

Med den stora oron och ångesten jag levt med under så många år så har jag nästan aldrig lyckats vara här och nu och varit lycklig i det. Jag skrev om det här på min Instagram idag. Hur jag under så lång tid, ja nästan hela mitt vuxna liv, fått just såna här underbara upplevelser förstörda av att jag oroat mig sönder och samman i stort sett all min vakna tid.

Jag var rädd för att känna lycka, för det kunde ju betyda att något då skulle hända eller att jag (eller någon jag älskar) skulle bli allvarligt sjuk. Det låter inte klokt, jag vet det. Men det är inte mycket som är klokt med psykisk ohälsa.

I Söndags grät jag på stranden. Tony och jag satt och pratade om hur jag mått. Vi pratade om hur stor förändringen är bara från förra året. Att jag för första gången vågar njuta av semester, sitta i solen, ta ett glas bubbel fast klockan bara är tre på eftermiddagen…. att jag bara vågar vara på en plats som inte är hemma utan att känna en stark ångest och oro över det. Det fanns en tid då jag inte kunde åka nånstans där det inte fanns ett sjukhus i närheten. Jag pejlade gärna av det först också, var sjukhuset var. Hade en småpyrande obehagskänsla i bröstet under hela vår semester för att jag inte hade kontroll. På sjukhus, på var man ska kissa, var duschen är osv. Det finns ingen rim och reson i detta annat än att man har sånt kontrollbehov och mått så dåligt i själen så en semesterresa mer blev ett stresspåslag än ett andningshål och där man ska samla kraft och energi igen.

Oro och ångest kommer vandra vid min sida för resten av mitt liv tror jag. Kanske inte som något jag kraftigt kommer känna utan mer en påminnelse om hur livet en gång såg ut. Oro och ångest kommer och hälsar på mig lite då och då, så kommer det kanske alltid vara då jag är lagd åt det hållet som person. Men jag känner en sån ödmjukhet inför att leva med den närvarande bara som en liten del och inte något som tar över mitt liv.

Jag kommer aldrig glömma den dagen jag ”outade” här på bloggen om min hypokondri. Gud vilken kärlek jag blev överöst med, och inte nog med det….. det var många som led av samma sak. Vilken kraft det var att få veta att man inte är ensam om det och att man hade ett sånt stöd i sina läsare. Det är så viktigt att man pratar öppet om psykisk ohälsa. Det är nämligen något som inte syns utåt. Oftast är man dessutom väldigt bra på att dölja det, jag var det. Det var inte många som visste hur jag hade det egentligen och hur jag mådde. Kanske hjälper jag någon att våga prata om sitt psykiska mående med någon? Kanske är det någon som inte känner sig så ensam i sitt mående om jag vågar berätta om hur mitt var. Man är inte ensam och man är absolut inte konstigt. Oftast beror det på något att det blommar upp hos dig, det gäller bara att ta reda på varför och var det kommer ifrån.

Jag skulle kunna skriva långa uppsatser om mitt psykiska mående jag levde med. Men nu ska jag slå på en serie jag börjat titta på, Sweet Magnolias heter den.

Tack för du läser här hos mig!

Kram Nina