Hej igen!

Jag måste ju bara berätta om gårdagen, alltså hur härligt var inte det jag fick uppleva? Sån jäkla revansch på något sätt. Jag växte 48 meter igår för hans skull. Att se honom stå där inför alla var sån jäkla power så det fanns inga gränser.

Jo men apropå det jag berättade om ”Mellans” uppväxt. Hur tufft han haft det, hur det påverkade honom varje dag så kändes detta som inget annat än revansch. Han har inte levt ett lätt liv. Att ha vuxit upp med att alltid känna sig utanför och inte alltid vara självklar i gänget är svårt när man är liten och ung. Det enda jag kunnat göra är att stå vid hans sida och skydda honom med allt jag förmår. Se till att andra gav honom respekt när allt bara var hemskt. Helt ärligt, att ha ett barn som är utsatt är inte bara jobbigt ur en aspekt. Att ha ett barn som är utsatt är också en fruktansvärd oro, en oro för hur länge han ska orka. Att ständigt vara på sin vakt så att han inte hamnade för djupt i sin sorg över att inte passa in, att bara få umgås med kompisar på deras villkor och att känna sig utstött gång på gång.

Min största fasa var när han inte berättade om det för mig. När han inte sa något. När han bara gick i sin egen värld och mådde dåligt och jag fick inte veta. Därför blev jag en jobbig mamma. Jag höll alltid extra koll på hans mående. Hur han betedde sig, vad han sa, vad han gjorde. Mina känselspröt var ständigt igång och uppmärksammade allt. Man får riktigt aldrig någon ro…. De gånger jag reagerade för kraftigt om någon varit dum så drog han sig tillbaka och berättade ingenting. Detta innebar att jag dessutom behövde hitta ett sätt att förhålla mig till allt. Det värsta som kunde hända var ju att han blev tyst om saken. Det var liksom att skrika i kudden om ni förstår vad jag menar? Långa promenader med gråt. Ligga vaken på nätterna och fundera. Nä fy farao vad jag är glad att det där är ett minne idag och inte vår vardag och verklighet.

Hemska minnen sitter dock kvar, hårt inne i själen. Jag kommer förmodligen aldrig att förlåta vissa personer. Jag kommer förmodligen aldrig att acceptera det som var, det kommer alltid ha en tagg i mitt hjärta. Men, jag kan inte låta det färga mig mer. Det färgade oss alldeles för länge. I så många år var det vår vardag…. ibland funderar jag hur han fixade allt? Hur han orkade med att fungera?

Det detta dock gjort är att det gett honom ett jäkla skinn alltså. Inte bara på näsan. Idag ”fuckar” man inte med honom utan vidare. Han har blivit så stark på att säga ifrån om något känns fel och om han blir orättvist behandlad. Något som var jäkligt bra kan jag känna, något gott förde det med sig liksom.

Jag minns när han var runt 12-13 år gammal och var lite ledsen över att han blivit retad i skolan den dagen. Den dagen handlade om att han hade ridning som sitt största intresse. Jag minns att vi satt i bilen. Då målade jag upp en bild för honom.

”Tänk framåt några år, tänk framåt 10 år. Tänk hur du står utanför Globen och ska gå in där och göra din första tävling på Stockholm Horse Show. Se framför dig hur du hoppar felfritt över varje hinder med din drömhäst. Se framför dig hur du hoppar över sista hindret och vinner hela skiten. Då ska du peka finger åt alla dom som retat dig. Du lyckas, inte dom!”

Detta blev en målbild för honom som han bar med sig länge. En målbild som räddade honom ur den djupa grottan han ibland befann sig i. Man hittar sina sätt att överleva, detta var ett av våra. Sen var det nog viktigt att få honom att prata när det var jobbigt, att släppa på känslor när det var tufft. Det hjälpte också.

Men, idag är detta över för oss. Det var många som skrev till mig när jag berättade om detta. Elliot är verkligen inte ensam om detta. Det finns så otroligt mycket barn där ute som mår dåligt i skolan varje dag och det är förjävligt. Det gör mig så oerhört ledsen. Barn måste få vara barn, barn måste få känna att dom passar in och duger som dom är. Att ständigt höra att man inte duger eller är den ena och det andra måste vara så förödande. Allt detta i den mest känsliga perioden i ens liv. Jag blir så arg när jag tänker på det…. Hur små gärningar som andra barn kanske inte tycker är så farliga kan vara fullständigt katastrofalt för den som är utsatt är så hemskt. Jag önskar bara att alla dessa utsatta barn har stöd av någon, vem som helst…. att dom hittar sätt att genomleva det för hur det än är så blir det bättre med tiden allt som oftast! När man växer upp så mognar alla och det brukar göra att allt detta skit slutar. Så var det för oss tack och lov.

Men nu ska jag berätta om igår. Alltså halleluja vilken jädra dans vi bjöds på! Han är så grymt duktig så jag tappade hakan. Dans har alltid varit ett stort intresse men inte varit något som han vågat börja på, vi försökte många gånger men han vägrade. Men så igår så rev han av sån jäkla show. Wow, nu bara måste han ju börja dansa känner jag!

Mamman fixade till sig lite innan och så brassade jag ned till Cinema. Jag agerade välkomstfotograf och mingelfotograf och lyckades ta bild på nästan alla som kom. Det var nästan 90 gäster som kom.

Haha, så kul att bilden på skärmen blev den där. Haha, vi kallar honom för hammarhajen för att han kan göra sådär med ögonen. 🙂

Det pågick en himlans massa förberedelser där nere när jag kom dit. Till sin hjälp har Elliot haft 2 tjejer som är proffsdansare, barndomsvän Wilma och en kompis till henne. Dom är sååå duktiga dessa tjejer så det är inte klokt. Så otroligt duktiga verkligen. Det är dom som hjälpt Elliot att koreografera dansen och dansa med honom också.

Fick inte ihop så mycket bilder från dansen, däremot fick jag in hela dansen på min story så kolla den om du vill. Min instagram hittar du HÄR. 
Jublet visste inga gränser, åh vad roligt det var att höra. Sen fick han så mycket kärlek på vägen ner från scenen. Så fina vänner han har!

Sååå härligt att se var det i alla fall, jag var så glad att jag fick vara med och se dansen. Han var verkligen grym! Thedde storebror hade tyvärr fullt upp med match precis men han åkte ned senare och firade brorsan. Dom brukar tydligen ha jäkligt kul ihop på krogen men här hemma ryker dom ihop mer än en gång. Haha….konstigt det där.

Nu ska jag hoppa in i duschen, sen väntar MOS besök för oss.

Vi hörs senare!

Kram Nina

Godmorgon älsklingar!

På min >>Facebooksida<< har vi fått så galet mycket kärlek alltså, ja sen jag berättade lite om hans uppväxt igår. Jag är alldeles överväldigad så fina ni människor är alltså?! Tack! ❤️❤️❤️ Ska be Elliot gå in där och titta idag när han vaknar, han kommer bli minst lika överväldigad som jag.

Hörni, hoppas allt är bra med er. Igår blev en väldigt hektisk dag, så är det när man är två tidsoptimister i en och samma familj. Vi hann i alla fall precis klart när gästerna anlände vid kl 18 för att fira Elliots 21 årsdag.

Kl 15 igår hade jag tid hos min nageltjej för att fylla på mina utväxta naglar. Jag går hos en nageltjej på ”Mall of Scandinavia” som är grym. Skulle jag avbokat igår hade jag fått vänta i en hel evighet då hon är så uppbokad så det blev till att brassa dit och hoppas på det bästa, att vi skulle hinna hem i ok tid även om det skulle vara rusningstrafik från Sthlm…. en fredag. Jag hade som tur var förberett mycket innan jag åkte så det inte skulle bli katastrof om vi inte hann hem i tid. Dessutom var Magnus och Elliot här för att ta emot gästerna om vi skulle kommit sent. Vi hann, med 45 min tillgodo. Wieeee ropar tidsoptimisterna! ❤️

”Mental-sova” är när man bara får vara. Det finns ingenting jag kan göra när jag sitter där. Inte svara på mejl, uppdatera något eller ens behöva tänka. Man får låta tankarna vandra fritt och liksom bara pausa livet en stund. Det kan vara så oerhört skönt. Ibland önskar jag man fick sova när man satt sådär!

Hur är du när du går på olika behandlingar? Föredrar du att sitta och prata eller att sitta tyst och ”mental-sova”?

Igår firade vi ”Mellan” med hela tjocka bullriga släkten. När stora pojkarna fyller år är det ”max de luxe” firande då alla i stjärnfamiljen ses. Det är alltså alla från exet Magnus familj, alla från min familj och alla från Tonys familj. Elliot och Thedde kallar ju även Tonys föräldrar för farmor och farfar!

Att det står såhär i hans födelsedagskort kan få mig att gråta. När Tony och jag träffades var barnen små. Tidigt frågade Thedde & Elliot ifall dom fick kalla Tonys föräldrar för ”Farmor & Farfar”. Jag tyckte att dom skulle fråga dom själva vilket dom gjorde, dom fick ett ”självklart” till svar och sedan den dagen har dom varit farmor & farfar dom också. Hur fint? Mitt hjärta blir så stort och varmt av det här! ❤️

Mamma och mina fd. svärföräldrar. (Jag kallar dom så även om vi inte var gifta jag och Magnus). Så glad att dom finns kvar i mitt liv.

Stora barnens kusin Lina och min fd svägerska Lotta. ❤️ Glad att ha dom också, vi ska bara försöka ses oftare.

Ja familjerna brukar inte sitta såhär åtskilda….. hahaha. Ser nästan så ut ju. Konstellationen såg nog ut såhär just när bilderna togs bara, vi sitter i en salig blandning annars.

Förstår ni så lyckligt lottad jag är? I oktober på Elliots födelsedag och i mars på Theddes födelsedag fylls huset till bredden och jag bara älskar’t!

Elliot var nog väldigt nöjd över presenterna! Kuvert fyllda med pengar och presentkort och lite gött att dricka. Det var ju perfekt när man var i hans ålder!

Nu ska jag gå upp och fixa lite med det som vi inte orkade plocka undan igår. Sen står Lördagen öppen. Älskar Lördagar! Hela nästa vecka har dessutom Milo höstlov så nu får vi vila från stressiga morgnar en stund. Ska bli såå skönt hörni.

Vi hörs sen igen!

Kram Nina