Livstecken

Hej, och tack för ni delat med er om era upplevelser kring diskbråck. Ja jag får många meddelanden och frågor om hur det går för mig så jag tänkte uppdatera er lite. Vill inte att någon ska tycka synd om mig alls, vill bara uppdatera er om hur livet ser ut just nu och kanske hjälper jag någon annan med min historia, om inte annat kanske det är skönt för dig som kämpar med samma sak och veta att du inte kämpar ensam. Jag är inte alls lika aktiv på mina sociala medier just nu, har inte orkat. Det tar oerhört på krafterna att ha så ont.

Dessa dagar efter jag varit på sjukhuset har handlat om att hitta en smärtlindring som fungerar. Inte alls så lätt ska jag säga. Nervsmärta är svår att behandla då det ju egentligen är en ”hittepå” smärta eller vad man ska kalla det. Buktningen av diskbuktning/diskbråck ligger och trycker på den gigantiska ischiasnerven eller ryggmärg vilket gör att kroppen uppfattar det som smärta. Eller hjärnan gör det och skickar ut smärtupplevelse i kroppen. Så därför känns det som hela mitt vänstra ben med den fingertjocka ischiasnerven ska sprängas när smärtan är som allra värst. Jag hittar ingen sovställning i sängen som funkar tyvärr, så det är lite sova en halvtimme dit en halvtimme hit. Det är absolut tuffast att kliva upp ur sängen på morgonen, från att jag ställer mig upp tar det 20 min innan den värsta smärtan klingat av. Tills dess så skakar jag av smärta, gråter ofta och hyperventilerar samtidigt. Det gäller att bara möta smärtan i benet och låta allt liksom lägga sig på plats efter en natts liggande. Så det är ren och skär jävla smärta konstant i 20 minuter. Sedan klingar det av till en hanterbar smärta. Det jag gör då är att jag bara försöker gå in i mig själv, skulle jag inte göra det så skulle jag förmodligen skrika bara….skrika rakt ut. Eller skrikgråta. Att gråta av smärta är väldigt speciellt. Det är tufft mentalt och veta att nu när jag går upp så kommer helvetet komma på besök. Det är som Mordor som kommer, en svart jäkla orkan med smärta som sköljer över en och så ska man bara ta det. Låta det riva i kroppen. Jag skakar okontrollerat ofta, något nytt jag lärt mig om mig själv. Att jag skakar av riktig smärta. Det sa Tony att jag gjorde på förlossningen också men det hade jag inget begrepp om. Så det var något nytt om mig själv.

Jag har ju varit så himla rädd för tabletter i hela mitt liv, men snacka om att jag fått lägga den rädslan på hyllan nu. För att ens kunna fungera har jag varit tvungen att prova mig fram på vad som hjälper. Jag klarar inte ens att gå på toaletten, att sätta mig på toaletten är bland det värsta jag kan göra ur smärtsynpunkt. Det måste gå snabbt och under tiden skakar jag av smärta från hela skinkan och benet. Ryggsmärtan känns knappt när nervsmärtan är som mest påtaglig. En del av vaden, sidan av foten, några tår och en del av trampdynan är avdomnad. Eller jag känner, men väldigt dåligt. Vanligt vid den här formen av diagnos, man ska bara hålla koll så kisseriet och bajseriet håller sig som vanligt. Börjar det bli påverkat ja då har man bråttom till sjukhus och operation.

Jag har testat tens – den tar bort lite lite av toppen på smärtan. Men däremot tycker jag den förvärrar efteråt, tänk dig att man får som träningsvärk nästan. Nerverna är så oerhört känsliga nu av trycket från diskbuktningarna så det krävs så lite för att det ska göra ondare. Så man är lite försiktig med all form av behandling. Fick också veta av en läkare att i denna akuta fas är det viktigast att få smärtlindring och att röra sig. All form av behandling gör oftast saken ännu värre. Blir man liggande blir allt ännu värre också, talar av erfarenhet. Något som smärtlindrad en del är att ligga på IR-madrassen, eller jag ligger på sidan och så virar jag in mig i den. Det tar bort mycket smärta när det är som värst, men det gör ont att ligga så ja, ni fattar….det gäller att hitta ett sätt bara.

Sen ska man komma ihåg att inte ett enda diskbråck är det andra likt, dom skiljer sig åt fullständigt. Det jag upplever av mina buktningar kan av någon annan uppfattas helt annorlunda, finns liksom inget facit. Man får helt enkelt prova sig fram vad som funkar bäst för en själv.

Nu provar jag mig fram med olika smärtstillande tabletter, har hittat något som funkar i några timmar. Då kan jag vara uppe en stund och gå med kryckorna. Duscha, idag fick jag t.o.m. göra frukost. Det var lyx!

Sammanfattningsvis så skulle jag nog hellre föda 14 barn till än att ha den här smärtan. Så är det ju. Men jag har inget val, nu ska jag genomleva denna orkan av smärta tills det vänder igen. För det gör det ju såklart, det har det gjort de andra två gångerna. Nu är det bara det att man måste orka hålla fokus framåt och mot de bättre dagarna. Dom kommer därborta, det gör dom. Jag ska bara ta mig dit.

Tack för all omtanke, jag svarar inte på allt, har lite ont om ork just nu. Förhoppningsvis hittar jag en smärtlindring som fungerar bra, då kommer jag ha lite mer ork att bjuda på lite nya recept. Har ett på gång redan som jag hann göra innan allt brakade. Det hoppas jag få in idag!

Vill avsluta med och säga att jag är så tacksam för mina nära och kära. Det pusslas och fixas just nu för att hjälpa mig ska ni veta. Jag har helt underbara människor omkring mig som bryr sig och vill väl. Det betyder oerhört mycket!

Var rädd om dig, och lova mig att njuta av en frisk kropp om du har det.

KRAM Nina