Jag nämnde ju igår att jag skulle berätta om Milobebis öga. Vi går på 2 månaderskontroller nu och ska fortsätta göra tills han blir 8 år.

När Milobebis bara var nån månad gammal såg jag det för första gången. Att nåt var galet med ena hans öga. Jag tyckte han såg så vindögd ut ibland. Jag tog upp detta med husbandet men han tyckte INTE det. Jag lät det vara och tänkte att deras små ögon åker ju lite härsan och tvärsan när dom är små så egentligen var det väl inget konstigt med det.

Dock så kunde jag inte riktigt släppa det, jag SÅG att det var nåt som inte riktigt stämde. Tog upp det med husbandet igen och han tyckte kanske att han oxå reflekterat över detta. Men vi var ännu så länge dom enda. När han var runt 9 månader så tog jag upp detta på BVC i samband med en kontroll. Det var där det hela började.

Detta skulle utredas och vi blev slussade till ögonläkare på Akademiska sjukhuset. När man blir slussad så tar det en förbannad tid ska jag meddela er. Man väntar på remisser till höger och vänster så första kontrollen vi var på så var Milobebis redan dryga året. Det var droppar i ögat och en helvetisk undersökning som resluterade i att jag grät floder och var i chocktillstånd.

Vi skulle nu få en remiss till barnneurologen för att kolla hans huvud. Det var det enda jag hörde så var kaoset i min hjärna ett faktum! Hörde nåt om att man skulle utesluta tumörer och bla bla bla!! Husbandet gick ut med Milobebis då han var så ledsen och hörde inte det jag fick höra. Och när man är chockad så hör man inte vad folk säger. Jag minns att hon försökte lugna mig redan i rummet men ni vet hur man är, är katastroflarmet i skallen på en igång så är det!
Nu har vi väntat i flera månader på den där remissen! Oron har till och från varit stor men jag har försökt att lugna mig själv när tankarna farit iväg. I somras fick jag dock träffa en helt fantastisk människa! En kvinnlig ögonläkare som har en härlig tysk brytning och som kunnat ta hand om en orolig mamma som mig.

Milo har nåt som kallas för DUANES SYNDROM. (Jag länkar till en Amerikansk kvinnas sida där hon berättar om det). Det är en MYCKET OVANLIG åkomma men har funnits i evigheter. Det beror på att nervtrådar inte hittat till en viss muskel i ögat. Hans vänstra öga vill inte följa med ut åt vänster när han tittar dit utan fastnar mitt i ögat. Detta gör att han ser dubbelt och måste parera detta med att titta lite snett med huvudet för att ögonen ska hamna så de samarbetar med varandra. Redan när dom är såhär små som han är så löser hjärnan det liksom själv. Orsaker till detta kan vara många, en utav orsakerna är att det finns någon slags tumör i hjärnan. Nu har min underbara läkare lugnat mig och förklarat att denna neurologiska kontroll som vi väntar på en kallelse ifrån är en rutin hos småbarn och att det inte finns några som helst misstankar om att Milobebis skulle ha nåt sånt. Det skulle vi märka i så fall påstår hon. Det har lugnat mig. Dessutom kan det vara så att neurologen avslår remissen efter att de läst Milos journal då inga sådana misstankar finns. Vi ska ringa dit idag för att se vad dom säger. Självklart är det bra att sånt här kontrolleras orentligt, men det har stundtals varit väldigt jobbigt att ens tänka på!

Milobebis kommer att fortsätta gå på kontroller till han blir 8. Det som kan hända är att synen försämras på det ögat som inte tittar åt vänster och tills barn blir 8 år så utvecklas synen. Fram till dess kan man förbättra en syn som blivit sämre. Därav dessa täta kontroller. Han ser som en hök ännu så länge, dock så är det svårt att säga hur han ser med ett öga i taget. Han är inte den lättaste att undersöka förstår ni! Det är gråt och tandagnisslan… sist somnade han inne i undersökningsrummet. 🙂 Är det så att han börjar se sämre så försöker man åtgärda det snabbt!

Så, då vet ni oxå. Som sagt, mycket man aldrig hört talas om ska jag säga. Nu ska jag fortsätta jobba på lite medan husbandet är hemma. Milobebis är hemma hela denna veckan då blåsorna inte försvunnit ännu. Då gäller det att jobba tidigt på morgonen så man hinner nånting!

Ha en fin morgon ♥

Vår lilla TULLE! Han har fått nåt så vansinnigt kul som höstblåsor! Det
slutar liksom aldrig. Hade aldrig hört talas om det förr men det finns
tydligen både det ena och det andra att förvänta sig som småbarns-
förälder. Här torkar han näsan alldeles själv! 🙂

Ja, dessa dagar har väl varit mindre kul. Milobebis blev ju som sagt febrig i lördags, när vi hämtade honom på söndagen så var han redan bättre. WOOOW, vi blev jätteglada och tänkte att det säkert bara var en liten släng av feber. Dock så såg vi att han hade fullt med prickar runt hela munnen. Prickar som såg allt annat än kul ut. Typ blåsor med lite gult i mitten. Som jättefinnar typ…. Vi trodde att han ätit ketchup (som han är lite känslig emot) hos farmor och farfar.

På måndagen var det dax för ögonläkaren och vi märkte att allt inte var riktigt som det skulle. Gnällig, inte nöjd och allmänt ur fas. Jag googlade runt lite och såg att detta helt klart såg ut som nåt som heter höstblåsor. Aldrig hört talas om, men det är en virusinfektion. En förjävlig rackare skulle det visa sig. Nu har han haft blåsor i munnen, hela tungan full. I händerna är dom och sedan under fötterna, på hälarna liksom. Fick ringa sjukvårdsrådgivningen igen för att rådfråga vad vi skulle kunna göra?! Panodil och gel att smörja in blåsorna med som lägger sig som en hinna på. Han har inte ätit mer än välling och nån glass måndag och tisdag.

Inatt då så balla magen ur av all välling troligen. Han SKREEEEEEEEEEEEEEK för full hals i timmar. Han spände ut sig som en båge och skrek AJ AJ AJ och tog sig på lilla magen. Fyyyyyy farao säger jag vad hemskt det var!! Jag massera och massera och slutligen så började gossen äntligen fisa. Han fes som en hel karl, lååååånga haranger. Och för varje fis så sa jag ”Sååååå jaaaaa” och kände glädje! 🙂 Tänk att ett gäng fisar kan vara så glädjande. Vi försökte med allt på honom men det var till slut massagen och sedan att bli körd i vagnen lite ryckigt som hjälpte. Nästa gång han vaknade var klockan 2, lite gnäll och jag blev SUPERPIGG! Inte sovit sedan kl 2 inatt då.

Nu känner jag faktiskt att det räcker på ett tag. Nu vill jag att vår Milobebis ska få vara frisk, att han får gå på dagis och leka som dom andra. Lilla lilla tussen!! Det skär ju i hjärtat när ens lilla kille mår så dåligt. Idag har han i alla fall ätit lite (HUUURRRRRRRRRAAAAAA) och inte fått välling en endaste gång. Vi hoppas på att magen inte strejkar inatt nudå och att han snart är piggelin.

Imorn tänkte jag berätta lite mer om Milobebis öga. Nu ska jag sjunka ner i soffan med min kära familj. Milo sover sen länge, jag hör att han lite orolig i sin sömn så jag förväntar mig kanske ytterligare en natt med lite strul, hoppas INTE! Jag är slut som artist, vill bara sova och vila nu känner jag!

Ha en fin onsdagkväll hörni, visst blir man sugen på att julpynta nu när det är så där frasigt vintrigt i träden?! LÄNGTAR!!! ♥♥♥