Har börjat denna morgon att läsa….

….den här texten som Tony skrivit och mina tårar bara rinner. Så vackert skrivet och jag minns plötsligt tillbaka på den tiden.

Nu blir det ett låååångt inlägg, men jag behöver skriva om det. När allt i vårt liv var upp och nervänt, lite som nu men på ett annan sätt då. Hur det enda vi ville och kunde tänka på var att få barn tillsammans. När jag väl blev gravid så startade nästa helvete….det är det Tony skriver lite om. När han sen föddes så sov han inte en hel natt på 4,5 år. Jag minns ibland tillbaka på när vi stod på varsin sida av sängen och skrek på varandra fast viskande. För risk att väcka Milo som somnade om för 12:e ggn den natten. Sedan började våra ekonomiska svårigheter. Pappa blev sjuk, omorganiserade på jobbet, jag blev av med jobbet jag hade hos honom för att jag kaxigt nog trodde det var lätt att bara hitta ett nytt. Samtidigt så behövde huset vi bodde i byta tak vilken sekund som helst. Jag var mammaledig med små korvören i ersättning. Vi låste lånen på banken för att vår dåvarande bankkvinna sa åt oss att göra det. Räntorna var skyhöga och åt upp alla pengar. Helt plötsligt kändes huset övermäktigt att ha kvar och vi fick sälja det med förlust. Efter att taket havererat på samma dag som köparen med besiktningsman skulle komma och vi stod med tallrikar i sovrummet för taket som läckte som ett såll. Barnen och jag. Jag på väg till mitt nya jobb i Uppsala som kom att bli det som nästan tog knäcken på mig. Mitt i allt detta en svår hypokondri i perioder som krackelerat insidan ytterligare. Detta är bara en bråkdel av all den kamp vi genomgått tillsammans.

Självklart har våra nerver många ggr varit på ytan och nästan ätit upp oss från insidan. Självklart har vi varit osams, skrikit på varann. Inte pratat på dagar och sett ut som två gråa vålnader. Det har funnits stunder då jag bara gråtit och inte orkat vara en förstående fru utan bara dragit mig undan i mitt skal så jag får försöka läka kaoset på insidan. Ibland har det räckt att titta på varann så har vi förstått var den andra står just för stunden. När ord inte längre är nödvändiga…när den enes tomma blick förklarar att just nu är jag slut mentalt. Jag orkar inte ens öppna munnen för att tala om det. När båda varit där samtidigt har det varit jobbigt, men på något sätt har alltid någon varit starkare för stunden. Orkat rodda med alla saker och måsten.

Vi har också hämtat oerhört mycket energi och kraft ur våra barn. Tankat när det varit som värst. Tagit bilen och åkt en spontan utflykt t ex. Bara åkt och satt oss i en park, tagit en promenad, varit borta hemifrån hela dagen. Bara glömt allt för en stund. Kramats, pratat om annat, försökt hitta roten till varför just vi älskar varandra. Just ja…..det är ju då man kommer på…. Jag älskar ju dig för att Du är så omtänksam och får mig att skratta. För att Du är manlighet för mig. För att du är en bra pappa. För att du är stark. För att du är romantisk….. Plötsligt minns man de saker som egentligen är de väsentliga i en relation. Husproblem, pengaproblem och andra praktiska saker är just bara praktiska saker. Det är ju inte därför vi älskar varandra!? Att ständigt, hur jobbigt något än är, försöka hitta till roten av vår relation har nog varit vår framgångsfaktor att hålla vår relation levande, hur jobbigt något än är. Att alltid prata igenom saker….är det något som tynger en och handlar om din relation så måste
Det ut. Hur ska den andra annars veta? Eller för den delen kunna förändra just det? Om Du stör ihjäl Dig på att han tittar på annat när du pratar med honom ska du säga det. Han kommer förmodligen göra allt han kan för att förändra just det beteendet. Kanske behöver man bara höra den andra partens syn på saken så löser man även det. Men man ska aldrig vara tyst om något. Min teori är att just såna här saker har en tendens att fräta stora hål i kärleken. Det måste upp till ytan!
Ha sex…varför skriver jag det då? Jo, det är oftast där man knyter samman banden igen. Glömmer man bort varandra även där så kan avståndet bli oöverkomligt. Plötsligt finns det ingenting som är bara ert, det intimaste ni har som par. Dessutom hjälper sex till med endorfiner och annat lull-lull som är bra för våra kroppar och själar. Att aldrig ta varann för givet är en annan tes jag har. Glömmer man bort att uppskatta det man har kan man förlora det man har. Att alltid komma ihåg att säga vad det är man uppskattar, helst om det flugit hårda ord och man skällt på varann i omgångar. Då är detta jätteviktigt. Hur ska man annars hitta tillbaka?

Vi har levt ihop i 11 år. Varit gifta i snart 8. Vi planerar att leva tillsammans för resten av våra liv, det var lite därför vi gifte oss. Vi har haft många tuffa perioder i våra liv och stunder då man känt att näää, jag skiter i allt det här snart. MEN, vi har löst även det och ämnar att fortsätta göra det. Jag är ingen relationsexpert och man vet aldrig vad som kan hända i livet, men hittills har detta funkat för oss. Vi är fortfarande kära, vi skrattar fortfarande ihop, vi har planer för vårt liv tillsammans och dessutom försöker vi ha lite kul på tu man hand då tillfällen ges.

All kärlek till er denna Söndagmorgon! ❤️