Ok, den här lilla lintotten med elektriskt hår har ÅTERIGEN fått bös
i halsen!

Vi var ju till doktorn idag då. Det var ju inte så kul med alla prover som skulle tas. Det var visst hela registret. Allt från stick i fingret till kissa i en kopp. Kissa i kopp kunde dom glömma, så var det med det. Milo H-A-T-A-R ju att besöka doktorn, ja egentligen alla ställen där man ska klämma och känna. Hos ögonläkaren är det samma sak. Han skriker och ÄR så himla himla ledsen. Idag blev det inte bättre av att han fick en halvmeters stapel i halsen, temp i örat och stick i fingret.  Det är inte så kul och sitta där och hålla i huvudet på sin liten när han är så ledsen så han håller på att gå åt. Men undersökningen måste ju göras. Jag vill att man gör det fort bara. Vi har vart med om daltande läkare som försöker flirta in sig och vi har varit med om burdusa läkare som bara gör allt robotlikt.

Vet ärligt talat inte vad som är bäst? Barn är ju inte dumma. Dom vet ju att även om den här härliga läkaren sitter här och pratar bebisspråk med mig så kommer hon att göra allt det där läskiga ändå. Sen finns det ju dom här läkarna som inte orkar med dalt. Dom bara smäller på och gör undersökningen på ren rutin. Daltandet kanske hade behövts första gången, då kanske han inte hade varit så rädd för allt nu. Men första läkaren daltade inte. Han var rakt på sak och sket i att Milo var bebis. Så då är det liksom kört med det där daltandet numera. Därför tror jag att jag föredrar att man bara gör allt, snabbt, så är det gjort sen. Han är ändå som en pinne, på sin vakt sitter han och följer läkarens varje rörelse. Han sitter liksom och väntar… och vet att snart blir det läskigt. Husbandet är den som håller numera. Jag har hållit i mina tidigare barn och jag har hållit i Milo. Jag känner att jag nog fått nog av det. Måste jag så självklart, men behöver jag inte så avstår jag. Minns när Elliot som 5 åring bröt armen. Fick åka in på röntgen med honom och sitta och blåhålla när 3 läkare försökte bända rätt armen. Jag kom ut i rullstol efter att ha varit på väg att svimma. En annan gång spräckte han ögonbrynet. Ensam hemma med båda barnen, Elliot ramlar i badkaret och slår upp världens jack i ögonbrynet. Lindar en turbanliknande anordning runt hans huvud och tar båda ungarna under armen och springer ut. Kastar oss in i bilen och in till akuten. Väl där inser jag att jag har en kort jävla t-shirt på mig utan BH. Jag har stans fulaste mysbyxor och så är jag barfota. Thedde satt inne i personalrummet och drack saft medan jag och 3 sköterskor blåhöll Elliot medan läkaren sydde. Jag var blodig på hela kroppen. Så, jag kan det där nu. Jag kan det där med att hålla i! Husbandet har tagit över.

Milo har halsfluss….. IGEN. Troligen nån som är bärare av streptokocker i hans närhet. Penicillin…. IGEN! han har ingen feber längre vilket är lite konstigt, han är dessutom pigg som vanligt. Men tydligen så kan man bära på denna infektion utan att vara mer drabbad. Vår lilla plutt! Att det där himlans immunförsvaret inte blivit tillräckligt starkt än så att han orkar stå emot bacillattackerna. Det beror säkert på många saker. Jag tror att en stor del är hans osammanhängande sömn, hans vällingätande på natten som gör att han inte orkar äta tillräckligt med riktig mat på dagen. Alla dessa faktorer är säkert en bidragande orsak.

Nu är det slut på det.

Sjuklingsbebisen…. med sin favvosysselsättning såhär i sjukdagar.
Mammas iPhone.

Godmorgon Tisdag. Har vart ute på en promenad, ätit frukost med favorit LCHF brödet. Jätte jätte gott är det. Sen en stor kopp kaffe på det så är man människa igen. Milo har fortfarande feber och nu väntar vi på att doktorn ska öppna så vi kan ringa och boka tid.

Jag har lite jobb jag kan sköta hemifrån idag. Sen är det ju såhär när man har småbarn. Dom är sjuka och då får man ta hand om de små liven. Jag minns en tid då jag hade så fruktansvärt dåligt samvete över att vara hemma med mina barn. Den känslan är vidrig. För samtidigt som det är så självklart att vara hemma med sitt sjuka barn så känner man sig så dålig på jobbet. Det är för jävligt att man ska behöva känna så. Det är få arbetsplatser som får en mamma att känna sig ok över att vara hemma med sina barn och vabba, i alla fall om man ser tillbaka på mina erfarenheter. Jag hoppas att ni har andra erfarenheter! Jag har hört om arbeten där chefen är fantastisk mot personal som har sjuka barn och har full förståelse. Jag försökte vara en sån chef, men det var jag ju för att jag vet exakt hur det är när man INTE har en sån chef. I Sverige har vi den rätten som föräldrar, ja att vara hemma med våra sjuka barn till dom är 12 år. Men det är sällan man är det med gott samvete, jag vet många som känner som jag. Idag mina vänner är jag hemma med GOTT SAMVETE. Idag är jag hemma och och tar hand om min pojke utan att känna mig dum mot någon, härlig känsla. Jag hoppas att alla ni mammor därute inte är som jag, att ni inte har dåligt samvete över att vara hemma med era barn, det är inte värt det för fem öre!