Ok, jag har gjort 4 hela veckor och 5 dagar i min
LCHF livsstil. Idag hade jag mätning av hela kroppen.
Har bara mätt midjan sen jag började….

Idag kan man säga att jag kört på i en hel månad. Det har vart en berg och dalbane månad skulle jag vilja säga. Jag har haft svårt att hitta balans och gottat mig på LCHF lite väl mycket. Jag har inte FUSKAT…. OBS OBS OBS. Inte en endaste gång faktiskt. Men jag har gottat mig på LCHF. Det får man nog vara lite försiktig med, i varje fall jag. Husbandet har inte behövt vara det men… JAG. Som med allt annat! SUCK, men så är det ju. Vi kvinnor har det svårare, bara att konstatera. Skillnaden den här gången är att jag vägrar ge upp. Även om vågen inte är snäll och jag inte går ner i vikt i den farten jag hade önskat. Men den här gången är det jag som bestämt mig, det får ta den tiden, allt svett, alla tårar och allt slit det vill ta. Ner ska jag och smal ska jag bli. SÅ är det. Sen har jag nästan glömt en sak…. måtten!

Ok, idag vaknade jag då upp till en stor dag i min LCHF värld. Vägning OCH mätning! Jag blev väldigt glas och väldigt överraskad ska jag säga. Hade ingen aaaaaning om att jag hade tappat som jag gjort. Visst har jag känt på kläder, men inget överdrivet. Så ja, jag blev överraskad.

Mina mått:

MIDJA: -8cm
ÖVERARM: -3cm
BRÖST: -4cm
RUMPA: -7cm
LÅR: -2cm
VAD: -2cm
KNÄ: -2cm
HALS: -0,5cm
AXLAR/ÖVERKROPP: -4cm
BUK: -4,5cm

TOTALT: -32,5 cm

Jag hade ju oxå gått upp i vikt i veckan. Sådär otäckt som jag skrev om. 1,2 kg för att vara exakt. Sen gick jag ner och sen gick jag upp igen. Så denna veckan med denna mer strikta LCHF och inget gottande så har jag tappat 1 kg. På min våg här ovan 0,3 kg pga detta jojjande som varit.

Det känns skitbra just nu. Jag kollade med en sticka i morse och jag ligger näst högst på ketosstickan. SÅ det förbränner som det ska och kroppen gör sig av med det som måste ut för att förbränna rätt. Dessvärre är PMS på ingång, 1 vecka kvar till mens så jag antar att det kommer komma in en del vätska i kroppen nu vilket gör att jag kommer svullna. Men skit i det nu. Jag är nöjd med den här dagen i alla fall!!

Idag har jag varit och inhandlat ketos stickor. Dessa kan hjälpa en
lite i att veta om det utsöndras några ketoner i kroppen. Jag är i ketos
just nu vilket innebär att min kropp håller på att ställa om sig och för-
bränner nu på fettet i min kropp! WIEEEEEE!!!

När man äter lite/inga kolhydrater måste kroppen ställa om sig från att ha kolhydrater (glukos) som primär energikälla till att använda fett istället. Detta kallas för att man är i Ketos.  För att hamna i Ketos bör man vanligen inte äta mer än cirka 20 – 40 gram kolhydrater om dagen.

Ibland kan man få ”omställningsbesvär”:

• trötthet – orkeslöshet
• svettas
• svårt att tänka
• dålig andedräkt
• metallsmak i munnen
• huvudvärk
• hjärtklappning
• förstoppning
• kramper i benen

Dessa går i regel över efter ett par dagar, ibland nån vecka upp till månader beroende på hur mycket snabba kolhydrater du levt på.

Det här med att bara i ketos är alltså ett slags kvitto på att du är i det tillståndet man hamnar i när kroppen ställer om sig för att använda fettet som sin energikälla, när kroppen sedan ställt om sig helt kommer man inte längre hamna i ketos utan då har kroppen utsöndrat färdigt och insett att det är fettet den nu ”går på”.

Jag kände att jag ville köpa stickorna för att se om jag äter rätt nu? Jag har ju mixtrat en del eftersom jag känner och tror att jag inte riktigt hittat balansen på min LCHF. Denna veckan har jag ju ätit efter veckomatsedeln och det känns faktiskt annorlunda. Jag har nog överdrivit min mat lite tidigare, detta är perfekt och jag håller mig fortfarande behagligt mätt mellan måltiderna. Jag känner att jag är i ketos nu eftersom jag drabbats av lite övergångsbesvär (nej inte klimakterie besvär:)). Är trött och lite orkeslös, ont i huvudet och sånt.

Jaja, jag fortsätter kämpa på. Vägning imorn. Inte mycket ner men lite vet jag att det är, jag gick ju upp lite och har i alla fall gått ner allt det nu. Vågen är snällare nu sen jag ändrade lite. THANX!

Vi vaknar upp till en ny dag i vår by. Folk rusar till jobbet, elever går
till skolan….

….. det är nog det bästa för alla dessa elever som blev drabbade igår, låt livet fortsätta…. hur det än är så måste ju livet levas. Ta vara på det. Lev det.

Nu är jag hemma igen. Kände att den här dagen blev
lite övermäktig att vara hemma själv på. Tankarna
far runt och hjärtat värker av sorg…..

…sorg för att en familj därute förlorat sin lilla flicka. Man kan inte låta bli att tänka på hur fruktansvärt vedervärdigt vidrigt det måste ha varit att ta emot det beskedet idag. Ett besked om att det absolut vackraste, viktigaste och mest dyrbara man har i sitt liv blivit ryckt ifrån en. Helt utan förvarning, bara borta, från den ena sekunden till den andra. Borta!

Jag kan inte sluta tänka på hur man som mamma orkar ta ett endaste andetag igen, hur man som mamma orkar öppna sina ögon för att se en värld där ens dotter inte längre kommer att finnas. Att som mamma behöva se att världen bara löper vidare fast ens eget liv i stort sett slutat existera, slutat existera för att ens barn lämnat det livet. Ett liv som var planerat att innehålla allt. Att se sin dotter ta studenten, att se sin dotter bli sådär härligt kär, att se sin dotter gifta sig, att se sin dotter bli mamma. Det är borta, det existerar inte längre och kommer inte längre göra.

Ska en mamma behöva förlora sin dotter på en isig, smutsig gata i februari? Hon fick inte vara bredvid henne, hålla hennes hand, klappa hennes kind och säga hur mycket hon älskar henne? Hon var på sitt arbete, kanske funderade hon på vad de skulle äta ikväll, skrev en liten lapp om vad som skulle handlas, jobbade lite, ringde något samtal… allt utan att veta att hennes fina lilla tjej plötsligt lämnat jordelivet. På en kall, isig, smutsig gata i februari, utan att få vara den där trygga mamman som säger med en varm röst ”Allt kommer att bli bra mitt hjärta”.

Skolan har skött det jättebra. Jag fick ett samtal från Theddes lärare där det hela informerades då Thedde var på prao. Vi har även fått mejl från skolans rektor där allt om krishantering samt övrig info stått.  Skolan har upprättat krishantering för alla elever. Elever som är på prao får bryta den och återvända till skolan där krispersonal kommer att finnas under hela veckan. Fint av dom. Det känns tryggt att mitt barn går på en sådan fin skola. Där vi föräldrar kan känna oss trygga att våra barn tas omhand i den här svåra stunden.

Platsen där flickan dog är fylld med gravljus nu. Folk samlas för att ta farväl. Hela facebook är fullt av R.I.P. I vår lilla stad vet alla vad som hänt. Man känner i luften att något är fel. Och det är ett fel, en alldeles för ung flicka som hade hela sitt liv framför sig har lämnat jordelivet.

Mina tankar går till hennes familj, jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för det dom får gå igenom.

Var rädda om varandra, livet är en gåva. Var tacksamma för det ni har, för era barn. Krama era nära och kära och säg hur mycket ni älskar dom. Det ska jag göra. Jag ska oxå tända lite ljus här hemma och hedra minnet av Hilda! Du kära lilla flicka som fick lämna alldeles för tidigt, hoppas du har det fint där du är nu.

R.I.P Hilda.

Hörrni, det blev en alldeles hemsk onsdag. Precis utanför Theddes skola blev idag en flicka påkörd av en buss. Hon dog på platsen….

I morse när jag var på väg till dagis med Milo så hörde jag att det blev ett väldigt pådrag! Milo och jag pratade om ambulansen. Lämnade honom på dagis och tog en annan väg hem. Såg då ambulanshelikoptern lyfta.
Kom hem här och så ringde husbandet med andan i halsen. ”Det är en flicka på Theddes skola som blivit överkörd av bussen utanför skolan, hon dog” flämtar han fram. ”Ring Thedde!” fortsatte han.

Jag kastade mig på telefonen men behöll lugnet då jag visste att Thedde var hemma hos sin pappa, han har prao denna veckan! Han var kompis med henne på facebook men kände inte henne direkt. Thedde var över hit innan han åkte iväg på prao, han var väldigt tagen min lilla grabb men ville ändå åka på praon. Sa att han skulle ringa om jag skulle komma och hämta honom.

Måste bara få säga att det är rent ut sagt förjävligt att nyheten kom ut innan föräldrarna var underrättade. Tänk er själva…. Jag vet inte hur sånt här ska funka? Gör dom så? Flashar ut nyheten pronto utan att anhöriga vet? Det första man fick höra var 15 årig flicka påkörd utanför sin skola, allvarligt skadad. Kan säga att hade det stått 15 årig pojke så hade jag sprungit dit. AB skrev att föräldrarna fortfarande kl 10.50 inte hade blivit underrättade. Nu sist jag läste så stod det att polisen pratade med dom nu….

Oh herregud säger jag, det är så hemskt så det finns inte ord. Vilken helvetes dag för dessa föräldrar och anhöriga?! Det är så frusktansvärt så jag blir alldeles lam. Jag sitter bara och stirrar framför mig och är så ledsen ända in i själen. Hur går man vidare som förälder? Herregud….

Nu ska i alla fall jag ta till mig detta hemska som hänt. Jag ska vara hököga vid varje övergångsställe, om det nu går mer än vad jag redan är så ska jag i alla fall försöka förbättre det ytterligare. Sen ska vi som går över vägen tänka på att det förjävla halt alltså! Bilarna hinner inte stanna ifall dom nu missat att du står där. Så man ska ta det säkra före det osäkra!!

I vår kommun har det sparats pengar i år, så inga vägar är saltade och snöröjningen har varit under all kritik! Detta kommer bli ett jäkla hoolabalooo här i vår by nu.

R.I.P lilla du….