Ja jag är ju där nudå. Ni vet precis innan allting
sätter igång. Precis där är jag nu och har varit ett
tag!

Ja, så är det. Jag har ju bloggat om detta ett otal gånger men med tanke på att detta färgar min vardag ca 1 gång per månad så är det svårt att låta bli. Nu känner jag att denna gången känns lite extra svår då jag går på LCHF. Det är inte svårt att hålla sig till LCHF, däremot så har jag vägt mig några gånger fast jag inte skulle och vågen står och blänger med exakt samma siffror varje gång. Jag känner mig bulkig, vattenfylld och allmänt tung.

Det är nu man sätts på prövning utan dess like. Det är nu man MÅSTE fortsätta, det är nu man skiljer agnarna från vetet, vem är starkast? PMS helvetet eller jag? Jag har bestämt mig för att skita i att vågen står stilla, jag håller mig till min kost och skiter i att det står still. Sen kom jag ju på en sak i morse. Jag går ju ALLTID upp i vikt vid PMS, nu står det still. Det betyder väl nåt?

PMS för övrigt kan man skicka dit solen inte visar sig. Till skithålet! Fy fan hörrni! Ska det vara såhär? Ska det verkligen kännas så uppgivet en gång i månaden. Jag har bitit ihop min käft i flera dagar nu eftersom jag velat skälla, gapa, spotta, fräsa åt allt och alla. Husbandet sa så snällt häromkvällen ”Gumman, du har inte alls varit så arg som du brukar, kan det vara LCHF som gör det?” undrade han. Det kändes som jag ville visa mina bitmärken i kinderna för honom, och jag berättade att nerverna är på helspänn och att jag känner mig ledsen och trött som jag brukar vid PMS. Då såg jag att han på riktigt tyckte synd om mig. ”Fy fan vad jobbigt ni tjejer har det” suckade han och klappade mig på kinden.

Det är nämligen såhär hörrni vänner. LCHF kan göra det hela bättre, idag har jag läst massa info om detta på nätet och MÅNGA har blivit hjälpta med allt från humör till mindre värk och blödningar. Men den värken jag hade i morse var inte snällare, den var ondare och mensen har inte ens börjat än, QUE?? Men det kan oxå handla om en övergångsperiod innan kroppen hamnar i rätt läge tydligen. Man blir nämligen hormonell av LCHF eftersom vi blir matade med det viktiga fettet som vi kvinnor behöver för att kunna bringa liv.

SÅ vi kör på va? Ni som hänger på hänger inte heller läpp om vågen inte ler varje gång…. smal till sommaren var det. Och om det kan generera att jag får gladare PMS perioder så är ingen gladare än jag. Jag kommer givetvis att låta er veta hur det känns på vägen!

Den största rädslan jag har är att jag jag eller någon när och
kär ska få någon hemsk sjukdom. Jag är lite hyo´pokondrisk
dessutom vilket kryddar mina rädslor ytterligare!

Det andra är att någon olycka drabbar oss. När det är
halt på vägarna och man vet att någon är ute och
åker. Att vi åker är ute och far, jag har t ex väldigt
svårt att sova i bilen just för det här.

Flygrädd X 18 är typ jag. Jag har varit med om en turbulent resa till
Canarieöarna som ung och blev efter det ganska så rädd. Att föda
3 barn har heller inte gjort saken bättre! Detta är nåt jag borde ta tag
i… jag vet. Någon gång vill jag ju kunna åka lite längre som Thailand
eller USA. Just nu känns det som en 4 timmar flygresa är övermäktig!

Höjder! SVÄLJ!!! Att stå där hon står…. ämen shit!
No way. Jag skulle ALDRIG hoppa bungyjump eller
fallskärm.

Ja, det finns en del att vara rädd för här i livet. Ibland kan jag känna att mina rädslor förhindrar mig att leva livet fullt ut. Som att flyga, jag klarar det men det är ingen kul upplevelse och det tar oerhörd energi varje gång. Jag klarar bara kort flygturer, jag vet ärligt inte hur det skulle gå att flyga till Thailand med en 12 timmars flygresa? Men jag VILL. Så jag måste nog ta tag i det.

Rädslor som att det ska hända barnen nåt är ju en ständig efterföljare. Att man alltid bär på en liten liten oro därinne när dom är ute och far.

Dock så måste man våga leva. Man får inte låta livet gå ut på att oroa sig, jag jobbar lite med det. Jag oroar mig nämligen mycket och ofta. Jag ska i alla fall bättra mig på att leva och att inte oroa mig. Vissa saker går ju faktiskt inte att göra nåt åt, händer det så händer det. Jag kan inte låsa in ungarna, man kan heller inte rå över om man drabbas av nån sjukdom. Man kan bara försöka leva så normalt som möjligt och försöka må bra på vägen, och uppskatta varje dag!

Morgonen har redan varit i full gång, sen 6 faktiskt även om jag själv
varit vaken sen 4. Slumrade dock lite i soffan…. Det pågår febril
tandborstning i vår laxrosa toalett!

O så han då, som fått en period med att man inte vill ha overallen på
sig. Man får jaga, lirka, prata pruttigulli språk för att överatala honom.

Till slut så får vi på oss den där overallen, dessa morgnar så saknar
jag sommaren så jag vill gråta. När man bara behöver ett linne och
ett par shorts och sandaler så är han klar.

Hissen i vårt hus är en historia för sig. Den är ALLTID trasig, då ljuger
jag verkligen inte. Varje dag är det nånting, jag vet inte hur många
gånger jag fått ta vagnen under ena armen och så Milo under andra.
Det är en konst för sig… sen åker vi i omgångar, annars fastnar den!

Ut kommer man och möts av denna syn. Bilen helt igensnöad så det
är bara till att sätta igång och borsta. Eeh,  hörde jag ett ”less på
snön nu”. Men det är väl för tidigt att bli det… det är ju bara 3 månader
kvar.. typ! :/

Taxiverksamheten är igång för denna morgon. Alla ungarna ska till
varsinna platser i vår stad. Men, man har en bli under röven så det
ska väl gå bra va…

Sista anhalten denna morgon är Milos dagis. Han står där i fönstret
och vinkar åt mig när jag åker iväg. Alltid en liten klump i bröstet får
man men jag vet och ser att han trivs bra på sitt dagis. Han gråter
vädigt sällan och säger hejdå och vill bli av med mig vissa morgnar,
då är det inte lika jobbigt!

Så ungefär ser mina morgnar ut. Det är lite ståhej, lite kaos, lite stress men något jag levt med så länge så jag knappt minns något annat faktiskt. I morse badade Elliot och Milo och då blir det givetvis ännu lite stressigare men dom ville och ibland får man som man vill! Så är det med det…

Husbandet har åkt på kurs tidigt i morse och kommer inte hem förrän sent ikväll, samma imorgon. Tänk vad vanemänniska man blir?! Så fort det blir en förändring så känner man av det, han har ju annars ett 8 – 17 jobb. Idag har jag lite på min ”to do” lista som jag tänkte avklara innan Milo ska hämtas på dagis. Sedan börjar ju min taxiverksamhet igen :).

Ha en fin onsdag i snövädret (ni som inte har det, var glada för det!)

Ja, julen är ute om man säger så. Granen blev tyvärr
en besvikelse då den började barra redan första dagen.
Så den blev utslängd bara några dagar efter julafton.

Nåt nytt när man inte längre bor i hus var visst det här med att göra sig av med granen. Nu ligger våra rester till gran ute på balkan och barrar av sig det sista. Den här måste liksom kastas ner från balkongen för in kommer den inte. Då plockar man barr långt in i augusti….

…sen ska den upp på taket på bilen och iväg till återbruket. SUCK, vilket jobb. Måste liksom snöra fast en rugguggla till gran på taket. Va? Är det så? Förr så kastade man ju ut dom från balkongen och så kom en liten minitraktor och hämta upp alla granlik. Så var det i det området jag bodde som liten. Så är det inte nu. Inga minitraktorer så långt ögat kan nå. Får man ställa såna här i soprummet? Om man lägger en hundring där så kanske man får det?!

Dag 25 – EN första titt in i sovrummet på morgonen så brukar man
kunna mötas av denna syn. En nyvaken bebis med rufsigt hår!

Den synen går inte av för hackor. Är inte en liten nyvaken varm bebiskropp det allra mysigaste man kan känna på? När han ligger där alldeles rufsig, lite svullen kring ögonen, lugn, varm och kramig. Grodpyjamasen på, eller larven… eller tigern… spelar ingen roll, alla pyjamasar är fina. Eller så har det varit varmt och pyjamasen har åkt av. Ååååh, den stunden är det mysigaste. Jag har njutit av detta så himla mycket med alla mina 3 barn. Jag har haft privilegiet att få göra det eftersom jag oftast lämnat på dagis. Det var en period när jag inte lämnade och åkte ifrån familjen innan de ens vaknat. Då gick jag miste om det…

När jag går in till Milo på morgonen. Ja alltså, han vaknar runt 5 ju och får blaskvällingen. Då går oftast jag upp. Sen somnar han oftast om och vaknar igen vid halv 7. Just när jag hör honom ropa så blir jag alldeles varm, för då ska jag få mötas av den här synen igen. Och få ligga och kramas med han en stund. Här och nu. Så ska man tänka, här och nu just den stunden!