Dag 9 – Min tro. Ja, detta kräver oxå en hel del efter-
tanke. Vad tror man på och på vilket sätt? Jag radar
upp min tro såhär:

TRO
Jag har en tro….. på någonting. Jag vet inte om jag kan säga GUD om det men det tror jag väl. Jag är absolut inte ateist i alla fall. Jag tror, ja det gör jag. Ibland tror jag att det kan vara skönt att ha nånting att tro på, som att man vilar det tyngsta besluten till något man inte kan rå över. Eller att man har någon att ”be/prata” till när det känns som att livet är tungt. Jag minns att jag bad en del som yngre, nu har det fallit bort. Jag tror jag måste ta upp detta igen, jag minns att det många gånger kändes som att meditera, som att bara vara nån annan stans för ett tag. 

HOPP
Det sägs att hoppet är det sista som överger en. Jag tror på det. Jag tror på hoppet, och jag tänker aldrig sluta hoppas själv. Det kan finnas så många olika saker att hoppas på. Går nog inte in mer på det men ni vet…. saker som kommer i ens väg, saker man har som sin vision, att hoppas att det ska gå bra för barnen är en annan sak. Jag kommer aldrig att sluta hoppas.

KÄRLEK
Jag tror oxå på kärleken. Som något livsuppehållande, en livsupphållande kraft. Utan kärlek i våra liv är vi nog väldigt tragiska, tomma och olyckliga. Jag är glad att ha så mycket kärlek i mitt liv som jag har. Kärleken har räddat mig många gånger…. från depressioner, från olyckliga perioder och från sorg. Kärleken är en så stor kraft, och något vi människor förhoppningsvis någon gång drabbas av. 

Ps: Internet fixat… jihoooooo. Jag tror oxå på husbandet, som en riktigt jäkla bra internetfixare! Ds 

Idag står det ”Ett ögonblick” på mitt 30 dagars
bloggande. Jag har ett ögonblick som jag vill
berätta om.

Jag är glad att jag faktiskt kan visa en bild på det hela. Det är inte den bästa bilden men det är en bild på just det ögonblicket. En ögonblick jag aldrig nånsin kommer att glömma!

Det är den 26:e augusti 2006, kl är några minuter över 16 en vacker lördageftermiddag. Vi har precis stått i hallen till en väldigt vacker kyrka med dörrarna stängda framför oss. Jag är jättenervös och mina killar framför mig likaså. Bakom mig tisslar mina brudtärnor och jag känner att jag blir lite avslappnad när jag hör dom viska. Jag tittar på min pappa som jag krampaktigt håller i. Pappa ler mot mig. Symboliskt för mig är detta så betydelsefullt och vackert och jag känner en sån oerhörd lycka i bröstet, att min pappa ska leda mig till altaret.

Musiken börjar spela, ”Nothing else matters” med Lucy Silvas. Det är mäktigt så det förslår, stråkar som spelar högt och när hon börjar sjunga öppnas våra dörrar och vi börjar gå inåt kyrkan.

DET ÖGONBLICKET är så häftigt. Jag blir först och främst väldigt chockad över mängden människor i kyrkan, även om vi bjudit in dom alldeles själva. Det är fyllt till sista bänkraden och jag får en sån adrenalin kick som jag aldrig nånsin kommer glömma. Jag ler med hela ansiktet samtidigt som jag gråter. Jag är rädd att jag ska börja fultjura men jag biter ihop. Jag håller krampaktigt i pappa. Försöker fästa blicken på någon men alla jag tittar på gråter. Min farbror…tänker jag. Han kan jag titta på. Aldrig sett honom gråta, men det fick jag göra just nu! SHIT! Mamma då? Nää, glöm det, hon är säkert ett vrak! Till sist ser jag min blivande svärfar, han skiner som en sol och ler med hela ansiktet. Där vilar jag min blick läääänge. Ända fram till jag ser min blivande man stå där framme vid altaret. Han är så underbart FIN och så vacker där han står och väntar på mig, han ler oxå med hela ansiket. Pappa vågar knappt släppa mig därframme för jag skakar som ett asplöv, han kramar mig och lämnar över mig till Tony. Blomkvasten skakar frenetiskt och vigselakten börjar.

Det är ett långt ÖGONBLICK men så häftigt och omtumlande och jag trodde aldrig jag skulle bli så berörd av det ögonblicket. Jag tror inte jag blinka en endaste gång. Vilken häftig känsla, vilket häftigt ögonblick och jag skulle kunna återuppleva det hela om och om igen!