Godmorgon bloggisar!
Imorgon är det 2 veckor sedan som vår Toxy fick somna in. Sedan dess har jag haft en jobbig huvudvärk som kommer och går. Den börjar nån timma efter att jag vaknat och håller i sig mer eller mindre hela dagen. Sitter i pannan, tinningarna och liksom bakom ansiktet på nåt sätt. Knaprar Ipren, har fått lite massage osv men det vill inte gå över. Igår pratade jag med min husläkarmottagning om en annan sak men tog upp min huvudvärk, hon förklarade att det till 99% handlar om spänningshuvudvärk efter det vi genomgått. Sorg kan sätta sig fysiskt och förmodligen är det de det gjort nu. Tony har nämligen exakt samma.
Hon sa en sak som fick mig att gråta efter vårt samtal. ”-Tillåt dig att sörja.” Jag insåg då att jag verkligen inte gjort det eller gör det. Jag flyr från sorgen. Vill liksom inte veta av den. Får panik när jag tänker på att jag aldrig mer ska få se honom igen, mår fysiskt illa när jag tänker på att han ligger ensam under jorden. Vill skrika och känner mig panisk på något sätt. Sen skäms jag för att jag sörjer en katt såhär mycket när det finns människor som förlorar sina barn och föräldrar. Så då försöker jag stänga av mig själv. Jag är expert på att fly från ångest, ledsamheter och saker som gör mig ont. Tydligen att sörja också.
Jag har liksom förväntat mig att det bara ska kännas bra snart….förstår ni? Som att snart kommer vi knappt komma ihåg att han funnits. Eller hoppas jag att jag ska glömma? Hemskt att jag vill glömma men hans minne gör för ont i hjärtat liksom. Kan inte bena ut mina känslor här. Jag känner också att det förväntas att vi bara gått vidare men jag har verkligen inte det. Jag kan inte….vet inte hur vi ska gå vidare utan honom. Att acceptera att han är borta går inte. Är det där det sitter? Jag kan inte acceptera att han är borta! Som sagt, kan inte bena ut mina känslor….
Nu när jag tittar på hans bilder så känns det som jag ska gå sönder. Tårarna rinner och jag känner att jag inte släppt på sorgen alls. Jag är glad att sovrummet är mörkt och att Milo inte ser. ”Mamma, är du fortfarande ledsen för att Toxy inte finns mer” har han sagt. Barn är så konstaterande, Milo var väldigt ledsen samma dag och dagen efter. Sedan har han inte varit det. Jag märker att han blir så illa till mods när jag gråter, även om jag aldrig döljt att jag varit ledsen för honom genom åren så märker jag att han reagerar. Jag vill inte få honom skärrad, förstår ni? Det känns jobbigt att få honom orolig (mest för att jag själv hatar oro mer än jag hatar snöslask).
Jag vill inte veta av sorgen för den är FÖÖÖR jobbig…. Att gråta gör ont i huvudet. Mina axlar sitter smetade mot huvudet och jag spänner käkarna hela tiden. Jag spänner faktiskt någon kroppsdel hela tiden men kan inte slappna av.
Jag saknar honom så…. Jag hade velat haft en till chans att få umgås. Förstår du? Att få kramas och leva normalt ett tag till innan han fick gå. Nu känns det som att vår sista tid blev så traumatisk och hemsk. Som att vi inte fick visa vår kärlek för honom tillräckligt innan han somnade. Ämen en helt sjuk känsla.
Han var ju vi. Han var vår familj. Han var som ett av mina barn. ”Mammas fina kille” som jag ALLTID sa till honom. Han som alltid var där jag var. Där vi var. Han ville alltid ligga bredvid mig när jag jobbade, den platsen är tom nu.
Vi har pratat om att gå till ”Hitta katten” och köpa en ny katt. Men nej, det går inte. Då känns det som vi byter ut honom som man byter ut ett vardagsrumsbord. Inte värdigt liksom. Hans plats är inte ledig och kommer aldrig bli, däremot hoppas jag att sorgen lättar och att vi kanske kan ge ett kärleksfullt hem åt en annan ”bebis” sen?
Fy, herreminjeee som jag älskat den där katten alltså. Men han har också retat gallfeber på mig när han velat gått in och ut för 27:e ggn samma kväll. ”Bestäm dig” har jag hojtat. Eller när han rivit Milo som liten, då har jag blivit galen. Den gången han rev Milo på insidan av nedre ögonlocket var jag beredd på att göra oss av med katten.
Han har satt så många spår här. Jag har hans leksak liggande på golvet för då känns det som han bara ligger och sover nånstans. Men man vet ju att han inte finns i bakhuvudet. Trappan knakar precis som när han gick i den, men det kommer aldrig några tassar smygande på parkettgolvet i vårt sovrum. Inga tassar som slår i golvet när han hoppar ned från soffan och hoppas på att få påfyllning i matskålen. Hans matplats gapar tom. Jag hittar hår i soffan men vill inte dammsuga för då finns han ännu mindre.
Så är livet utan Toxy just nu. Mörkt och sorgligt. Huvudet värker nu så nu har dagens huvudvärk startat. Bäst att gå upp och ta en Ipren. Ska bara äta frukost först. Har lite smått börjat att köra meditation igen för att försöka slappna av, ska gå upp i magnesiummängd för oron och sorgen gör att jag läcker ännu mer. Samtidigt måste vardagen gå vidare. Jag ska in med en hel del recept då den här perioden är en bak/lifestylebloggares största.
Imorgon ska jag sätta mig på tåget mot Göteborg. Ska skriva på en grej som jag ska berätta mer om sedan. En väldigt rolig sak som tyvärr svärtats av att jag bär på en djup sorg. Men det är något som kommer göra mig gott! Det kom lägligare än det någonsin hade kunnat göra. Men mer om det sedan.
Milo är krasslig så han får stanna hemma idag. Han kan knappt svälja för halsen gör så ont. Jag har massor med jobb så kanske får jag trolla med knäna eller så får Tony vabba lite idag.
Tack för att jag får skriva av mig hörni. ❤️
Vi hörs lite senare!
Kram Nina ❤️