Här ligger jag som Pippi Långstrump. Vaknade med gråtklump i halsen och huvudvärk (den kom redan igår). Om allt är som det ska nu så kommer mensen imorgon. Är ALLTID så gråtig dagen innan, du vet sådär så man bara vill låta tårarna rinna. Tänkte att jag kanske skulle gråta en stund så klumpen försvann? Men det betalar sig i röda ögon och simmig syn resten av dagen. Ska på tjejfest ikväll, en årlig tjejträff då karlarna är på festivalgolf så simmig syn och gråtögon är väl inte jättekul då. Det där gråtandet brukar sällan hjälpa heller, det är mer en överhängande känsla som inte riktigt går över förrän mensen kommer. Någon annan som har så?
Jo, sen får jag svårt att sova också. Inatt låg jag och följde nyhetsflödet nere i Turkiet. Vet faktiskt inte när jag somnade till slut. Tony snarkar i alla fall här bredvid och jag får liksom lust att typ kasta nåt i hans huvud, så han vaknar….och slutar sova. Det som jag inte kan just nu. Haha…. Han kan ALLTID sova! Han har inga hormoner som spökar han inte. Avundsjuk just idag, vill också vara helt neutral i hormonerna och snarka! Sömn är också den bästa medicinen mot just PMS, och promenad. Så jag lär ta på mig mysdressen och ge mig ut jag. Sen äta gofrulle och kicka igång den här lördagen.
Kunde inte hålla mig längre, puttade på Tony och sa: ”Nu får du vakna!” Han vände sida och fortsatte snarka så det gick ju sådär.
Ska fortsätta peta tills han vaknar! Klockan är snart 9.30 och jag har varit vaken sen halv 6. SNARK känner jag, dubbelsnark! Vill bara soooooooooova!
Well well, jag går ut på promenaden i alla fall tror jag. Det gör så gott i själen. Sen blir det scones till frukost. Bakade dom i förrgår och dom är sååå goda fortfarande. In i micron en snabbis så är de som nya. Du ska få recept! Sen ska jag visa lite bilder från vår mysiga ”häng” eftermiddag igår.
Just hemkommen från en promenad med Milo. Det blev en ”walk down the memorylane”. Vi gick förbi huset som vi bodde i när Milo föddes. Jag visade honom lekparken och gungan han brukade gunga i.
Då såg det ut såhär! En liten knubbig bebis med ”vilja klämma riktigt hårt” lår och bulliga kinder. Han ÄÄÄÄLSKADE den här bebisgungan.
Exakt samma ställe, dock är gungan utbytt från då. Dock så är bebis inte längre bebis. Idag är det en fotbollskille med hål i örat och sommarben som sitter i gungan. 7 år har gått! Fick klump i magen. Jag och det förflutna från när barnen var små ligger mig så varmt om hjärtat så när jag minns tillbaka blir jag sådär nostalgisk och sorgsen över att tiden går så fort.
Vi testade den ”nya” gungan också. Milo tjoade att ”Det kyttlas i pungen”. Ja det är så han säger, kyttlas.
Jag är ju rädd för det mesta och jag jobbar hårt för att inte överföra det på mina barn. Det är ASTRÅKIGT att vara rädd för allt. Därför peppade jag Milo att klättra högst upp och lägga sig i nätet. Han var så rädd. Men han vågade! Jag stod under som stöd. Viktigt steg för honom!
Nu ligger han här och gosar med katten. Vi ska strax hämta upp Elliot och bara hänga tillsammans. Vi får se vad vi hittar på?
Bra! Alltså att det kommer upp på tal. Vi behöver prata mer om detta. Att vi har stora stora problem med våra ideal och de förväntningar som vi kvinnor har på oss själva! Det kom reaktion på att det skulle visas fler bilringar här och varför? Att det var omoget och fjantigt.
Det är JUST det här som är PROBLEMET! Varför ska vi INTE kunna visa bilringar? Även om själva handlingen i sig kan uppfattas både fjantig och barnslig så är budskapet allt annat än det. Jag har 100 tals gånger valt att inte publicera inlägg av den här karaktären. Mycket pga att det ALLTID kommer kommentarer av den här typen. En form av ifrågasättande. Självklart är det mer ”klappa medhårs” att skriva neutrala inlägg som inte sticker ut. Bättre att leverera inlägg som är mer ”tillintetsägande” kanske, som inte skapar irritation eller frustration hos mina läsare.
Varför har bloggvärlden blivit mer försiktig? Varför orkar inte så många sticka ut längre? Jo, det här är svaret!
Idag har vi kvinnor helt galna förväntningar på oss själva och andra. Vi sliter som djur för att passa in i förväntningen. Vi vill vara smala, framgångsrika, fantastiska föräldrar, en härlig fru och älskarinna, en bra och förstående kompis, en bra dotter och människa. Hälsomedvetenheten skjuter i taket, ALLA vill må bra! Såklart vi vill! Vi vill leva länge och vara friska! Vem vill inte det? Våra sociala medier är fullproppade av vältränade människor som ger tips på hur vi kan få in träningen och hälsomedvetenheten i våra liv. Å vet ni?
Det är så jäkla bra! Jag är glad att vi 2016 vet vad hälsa är. Jag är glad att vi får den peppen. Utan den peppen hade jag själv inte promenerat som jag gjort! Jag ser mig själv som hälsosam men med diken. Att vara 43 år handlar inte längre om att promenera 2 veckor frenetiskt och strypa sockret så har jag kommit i form igen. Så var det när jag var 23. Jag försöker verkligen! Alltså verkligen! Jag sockeravgiftar mig ett par ggr per år när jag tycker det blivit för mycket. Jag försöker få in motion minst 3 ggr i veckan osv osv.
Jag vet att det krävs mycket mer av mig för att komma i form, och som jag skrev…. Jag ska! I varje fall försöka. En 10 årig innebandykarriär på elitnivå i målet har satt spår på min kropp. Jag är svag nu. Kroppen åldras och har slitits rejält, så för att jag ska fortsätta åldras bra utan att bli helt orörlig inser jag att jag kanske behöver göra lite mer än motionera 3 dgr per vecka.
Till bilringen igen då. Budskapet med det inlägget handlade inte alls om att skryta om någon bilring eller att vara tjock, det handlade just om acceptans. Att vi kvinnor som idag har sjuka förväntningar på oss slappnar av lite. Låt mig citera Skatan som skrev såhär:
Det här handlar om att S L U T A upp att fokusera på det som är oviktigt.
Att få hjälp med att se att man är en fantastisk människa precis så som man är!
Att man kan vara stark och sund och samtidigt rund. OCH att det INTE är FEL. Att det är OKEJ. Att det är OKEJ men en dubbelhaka trots att du väger det du ” ska”. Att det är OKEJ att inte ha en rumpa alls . Att det är OKEJ att ha ”fula knän” . Att det är OKEJ att ha utåtgående navel .Att det är OKEJ att ha sneda tänder.
Att det är vi själva som är våra största kritiker och att vi ska sluta upp med det. Att vi ska vara nöjda med ALLT. Att vi: om vi tillsammans lyckas skapa acceptans inför våra egna ”brister och tillkortakommanden” , så kommer dem i slutändan faktiskt vara just det: accepterade..
Mer SPOT ON kan det inte bli! Vi matas med perfektion dagarna i ända. Perfekta kroppar, perfekt sittande kläder, perfekt hud, perfekt hår, perfekt hem, perfekt perfekt perfekt. Med en bilring i bild på en helt vanlig kvinna, utan det tillrättalagda och perfekta kan ju vara så befriande. Som någon tagit ur en oretuscherad verklighet. Där man känner att man hör hemma. Att det är OK just som Skatan skrev.
Bilring 1
En 35 årig superhärlig 2 barnsmamma som älskar att träna men också att äta! Det kallar jag för hälsa!
Bilring 2
Den här fullt normala härliga bilringen som blir när man sitter, i alla fall på mig. Ibland är den större, ibland mindre. Är jag ”laktosig” blir det oftast bara en stor. Men exakt såhär ser jag också ut.
Bilring 3
En fantastisk kvinna som opererat sin mage efter att ha tappat 40 kg efter en GBP. Hon försöker acceptera hur hon ser ut fast det är svårt säger hon.
Det här är 3 bilder, på helt vanliga kvinnor. Helt vanliga magar – tagna ur verkligheten. En skriver att hon har svårt att acceptera hur hon ser ut. Det gör mig så ledsen. Det gör mig så sorgsen. Tänk, den där kroppen som bär upp oss varje dag. Tar oss ur sängen, tar oss till våra jobb, tar oss ut i livet , det där livet som ska levas. En kropp som många av oss harsvårt att acceptera! Den kroppen som gör så vi lever. Som i många fall gett liv dessutom. Flera gånger om. Det är så ledsamt, idag när jag satt och tänkte på det så grät jag lite. Så hårda vi är mot oss själva. Så hård jag är mot mig själv.
Frågan är om vi skulle vara så hårda emot oss själva om våra flöden visade sådana här bilder också, att varje dag då man scrollar igenom något av sina flöden så var varannan bild på en helt vanlig mage! Inte i någon ”clown-anda” där man gör sig själv till åtlöje, utan att det var helt vanliga bilder där bilringar inte döljdes eller togs bort. Frågan är om förväntningarna på oss själva skulle vara desamma?
Jag är inte bättre än någon annan när jag visade mina bilringar, det var inte alls lätt att bara visa sanningen för tusentals läsare. Jag blir precis lika påverkad som alla andra av allt det perfekta och ser ofta ned på mig själv. Just som den dagen där på köksgolvet och kylspegeln. Hur jag föraktade min degiga mage och mina veck. Ändå motionerar jag nog mer än många andra, men som jag skrev…jag vet att det krävs mer av mig. Dessutom är jag glad att fokus ändå lite förflyttats. Numera är jag mer mån om att bli stark och hålla. Vara frisk, må bra! Men tänk vad skönt det också skulle vara att okeja en bilring!? Kanske en bilring som inte går att få bort hur mycket man än skulle träna då huden på magen töjts ut rejält 3 ggr. Jo, med kirurgiska ingrepp går det. Men om man inte törs, man kanske inte ens vill. Med det sagt så stöttar jag den här typen av kirurgiska ingrepp till 100%, just för att ALLA gör precis vad de vill med sina kroppar.
Det jag vill säga är att ALLA typer av magar borde få vara ok! De vältränade med muskler på magen, de opererade, de runda, de platta, de med bilringar. Frågan är om det skulle vara mer ok med olikheter av det här slaget, så skulle också kraven sänkas på oss och kanske skulle en sån sak som styrketräning och motion inte bli en så ”big deal”? Ni vet hur det kan vara, förväntas det av oss blir kraven för höga och pressen för stor. Då blir det inte kul. Men kommer suget och viljan ifrån oss själva så skulle det vara enklare? Nu spånar jag bara men kan det ligga något i det?
Samtidigt som jag skriver slutet på detta inlägg nås jag av det fruktansvärda som hänt nere i Nice i Frankrike. Å helt plötsligt spelar ingenting längre någon roll……
Det är här man inser vad som är viktigt i livet. Att min familj och alla jag älskar får leva!
Nu är jag trött! Fotbollen gick ju toppen såklart. Han älskade varje minut. Jag åkte hem och bara satt på altanen en stund. Sen kom Tony och vi åkte ned tillsammans för att se hur det gick?
Det är för barn mellan typ 7-11 år. Där finns ledare som tar hand om barnen och spelar fotboll med dom från måndag till torsdag. Jag lämnade mitt telefonnummer om det skulle vara nåt, åkte dit för att hämta honom men han ville ju självklart inte åka hem så vi fick snällt stanna den sista timman. Vi hade ändå inga planer så det gjorde ju inget.
Satte mig och bara njöt av att se hur glad han var. Fick en sån lyckokänsla i bröstet alltså. Du vet när det känns som man har sockerdricka i skinkorna och vill skrika till hela världen hur mycket du älskar! Inget spelar någon roll när ens barn är lyckligt och glatt! Det är det som är finast i hjärtat…. ALLTID!
När jag kom hem började jag med maten. Baconinlindad kycklingkorv! Tony drog iväg med exet Magnus för att lägga ett golv. Sen kom de hit för att fortsätta på uterummet. Heja heja!
Nä, nu somnar jag nästan. Go’natt och sleep tight!
Åh vad glad han är! Igår kom Thedde hem och berättade att de fanns fotboll för barn mellan 7-11 år några dagar i veckan. Han sken upp som en sol.
Så nu är vi snart på väg. Han som alltid varit lite blyg är så spänd då han inte vet vilka som är där. Nyttigt! Får se hur jag jag ska förvalta den här tiden bäst?
Så länge vill jag gärna dela ett inlägg som min bloggkollega Madde skrev igår. Det handlar om en cancersjuk vän som behöver hjälp. HÄR kan du läsa inlägget!
Idag lagade jag något väldigt smaskigt till min man till lunch. Ja jag försöker åtminstone att vara en någorlunda fru när vi är hemma och laga lunch åt honom när han kommer hem. Han jobbar nämligen från Enköping denna veckan. Dock så är det han som oftast vill laga vardagsmaten. Han som inte kunde laga mat alls när vi träffades. Nu kan han massor. Han är väldigt intresserad av matlagning och har utvecklats massor. Men i alla fall….det var inte det jag skulle berätta om ju!
Chorizostroganoff och ris
RECEPT 4 portioner:
4 chorizokorvar eller någon annan lite starkare korv 1 gul lök 1 tsk torkad timjan 1 burk krossade tomater 1 msk dijonsenap 2 msk ketchup salt svartpeppar 1 liten burk creme fraiche
Gör såhär:
Dela korven i mindre bitar. Hacka löken. Stek korv så den får lite färg. Häll i löken ungefär halvvägs i korvstekandet så det får steka med och mjukna lite fint. Häll i krossade tomater, dijonsenap, ketchup och alla kryddor. Låt småkoka en stund, i ca 10 minuter. Häll sedan i creme fraiche och låt koka med i ytterligare 5 minuter. Servera med nykokt ris och strö gärna på lite hackad persilja.
Följ mig gärna på min FB-sida för flera dagliga receptuppdateringar HÄR
Följ mig gärna på Instagram med bilder & videouppdateringar i story HÄR
Följ mig gärna på Bloglovin så du inte missar några inlägg HÄR
Nej men vet ni vad? Jag har nyss varit ute på en svinjobbig hälften jogg hälften promenad tur. Axeln gör svinont av att promenera, jogg inte lika ont. Så det fick bli någon mellanhistoria.
Ärslet attackerade som vanligt ryggen gång på gång. Det är min riktlinje för att nu har det blivit lite mycket gotta en period. Ärslettacken kallar jag den. Låt mig förklara…. Det är när den blivit lite maffig sådär och studsar frenetiskt av att jag humpar runt i någon form av jogg. Sådär så det känns som den hamnar på ryggen.
I alla fall, jag kom hem. Stretchade och svettades floder. Så skönt efteråt även om axeln inte gillar mig just nu. Men så satte jag mig med min havregrynsgröt, banan, kanel och mjölk. Jo, jag behöver tänka nyttigt. Det håller inte längre. Men å andra sidan sa jag samma i måndags. Det höll till tisdag då jag åt 2 portioner rabarberpaj som du ska få recept på sedan. Jag är kass just nu. Sockerstinn och beroende. Vill bara äta gott. PMS:en lockar till choklad och drypande vaniljsås samtidigt som jag tuggar på ett chips.
Satte mig i alla fall för att scrolla igenom instagram. Tack och lov följer jag mycket bakinstagrams, inte så mycket dåligt samvete där inte. Men sedan började jag kika på utforskaren. Det är där det dyker upp bilder från konton som vänner följer osv. Hamnade på såna feelgood konton hela tiden. Alltså, träning, perfekta smoothies, nyttiga sallader, perfekt vita hem och så sjukt perfekta kroppar. Sneglade på mig själv i kylspegeln. Åh fifan…. Började leta efter normala kroppar. Mammakroppar liksom. 43 åringskroppar som inte tränat särskilt mycket. Hittade inte ett enda. Vet inte, kanske försökte jag bara hitta en likasinnad. En som vill komma i form. Men en som inte riktigt orkar, har lust, är motiverad, hinner osv. Ja förfan, ursäkterna är många! För det ÄR bara ursäkter. Jag har vänner som är närmare 50 och ser ut som egyptiska gudinnor! Kan dom kan jag….
Men det här inlägget är för er som är som jag just nu. NOLL motivation, känner sig inte särskilt sexig och tillfreds med sig själv, vill bara dra täcket över huvudet och äta rabarberpaj med massor av vaniljsås varje kväll. ORKAR-INTE!
Den här kallar jag sittande bilringen.
Den här kallar jag ruska bilringen.
Den här bilringen har varit min följeslagare i stort sett hela mitt vuxna liv. Den kom med barnen. Fick mitt första barn som 23 åring. För varje barn blev den lite större och lite slappare. Hade jag varit modigare och mer mån om att ”snajda” till mig så hade jag gjort en tummytuck. Fifan så snyggt det blir alltså. Man får en ny navel och hela kittet. De tre tatuerade stjärnorna på magen skulle säkert också svepas med. Muffen skulle rätas upp i givakt.
Pratade med några vänner för nån vecka sedan. Vi pratade just om muffen. Att den också blivit större, i takt med att bilringen blivit lite större. Som att tyngdlagen liksom pressar ned så att muffen också frodas på nåt jefla sätt. Ja jag fattar inte hur det går till men så är det. Sen skrattade vi så vi kissade på oss.
Fan, det är ju inte så många som ser ut sådär hörni! Sådär perfekta efter 3 ungar och sånt. Det krävs en jäkla massa timmar på gym, bra och nyttig mat, ett helt annat leverne för att se ut så. Men ändå sitter man där och stirrar in i kylspegeln och tänker att man är den enda som inte orkat ta tag i den där jävla bilringen! Instagram flöööödar av fantastiskt tränade kroppar, där 40-50 åringar ser ut som gudinnor! Tacka fan för att man tror att man är ensam, ensam om att ha hittat den där ursäkten. Ensam om att inte ha orkat ta tag i det också….som om livet inte har andra motgångar, massa oro, katastroftankar och saker att kämpa med liksom.
Men, i takt med att jag åldras så känner jag ju att den enda vägen för mig nu är att ta tag i det. Jag måste. Jag ska. Kroppen måste få hjälp att bli stärkt. Skälen MÅR ju bättre av motion och träning – så ÄR det ju. Med det kommer så mycket annat härligt…..har jag hört. De pratas om endorfiner som ger en sån kick så man vill tralla och hjula runt hela torget. Det skulle ju vara trevligt för jag har då inte haft nån sån lust på länge. Kanske på fyllan? Sist jag fick såna endorfiner var väl när jag joggade de där 3 km i sträck. Jag var lila i fejset, hade blodsmak i munnen och hade ont på ett sjukt sätt i 2 veckor efteråt. Det här är inte ens överdrivet. Året var 2013 i alla fall.
Men tills att jag tar tag i det så bjuder jag på lite bilringar och frodiga muffar. Om du också sitter där nu och glor ned i en telefon med sämsta hållningen, gamnacke och bilringar som gömmer sig under tröjan och börjar få lite ont här och där så vill jag bara säga att du inte är ensam. Här är det ingen snart 44 åring med gudinnekropp som huserar. Här är det en tant med bilringar, slapp mage och en herrans massa annat slappt som talar om hur sanningen kan se ut!
Ja bygget av själva trallen började ju på allvar i Lördags. Med tanke på hur vädret är nu så är jag glad att den hann klart i helgen. Tony har jobbat som en liten gris med det här projektet, jag med inflammerad axel….. ”not so much”. Men tur att Beijne kompis kom över i lördags och hjälpte till så att de kunde påbörja projektet.
Såhär såg gräsplätten ut innan. Här är bara betongplintarna utsatta för att se ungefär hur den ska stå. Detta var ett utrymme som står sådär härligt lummigt till, alltså inget ställe man utnyttjar men föööör mysigt för att inte liksom.
Plintarna grävdes ned i marken och är sååå bra om man inte orkar gjuta plintar själv. Så smidigt att bara gräva ned. Visste knappt att det fanns ju.
Sedan har det reglats upp och mätts. Allt ska ju helst vara i någon form av samma höjd så vi inte sitter som i det lutandet tornet i Pisa när vi myser i uterummet. Såhär i efterhand tycker inte Tony att det var alls svårt. Tony är ingen snickarkille alls, tvärtom så har han nog inte gjort sånt här själv för att han trott att han inte kan. Men vem som helst kan bygga sin egen trall säger han nu. Kanske att man kan behöva lite hjälp när man ska måtta in plintarna och så, men med rätt redskap så fixar man det också. XL-Bygg i Enköping kan vara till stor hjälp om man behöver.
Detta är underredet till var själva uterummet ska stå, sedan har vi valt att ha 3 meter framför själva uterummet för att kunna ha solsängar och eventuellt även kunna sitta ute och äta. Jag drömmer om ett sån bubbelkopp där också…. men det blir inte ännu i alla fall. Har sett att det finns lite billigare sådana så längre fram kanske? Drömma får man faktiskt. 🙂
I nästa inlägg ska du få se när trallen är helt klar! Åh det blev så bra, bättre än jag hade vågat hoppas på faktiskt! ♥ Har fått en hel del kommentarer och mejl ifrån er där ni är många som funderat på ett eget litet uterum i trädgården. Hoppas att ni ska få lite av inspiration ni också, själv letar jag massor på nätet. Nu ska ju jag spika hur det ska se ut liksom. I nästa inlägg får du se hur trallen ser ut när den är klar.
Inlägget skrivet i samarbete med XL-bygg i Enköping.
Kanske har nyheten inte gått er obemärkt förbi tänker jag? Min bloggkollega och även vän Mirka & hennes man Peter ska skiljas. Jag som själv separerat har ju full förståelse för ATT man separerar och att det är något som många av oss gått igenom.
Det som nu är så inihelvetes trist är ju att många dömer dem. Dömer för att de har så många barn tillsammans och nu ska skiljas. Kommenterar, både ifrågasättande och hårda.
Strax innan Mirka valde att skriva ett inlägg om detta talades vi vid på telefonen. Kvällstidningarna hade fått nys om nyheten, de ringde och ville publicera. Mirka bad dom att vänta men kvällstidningar funkar ju inte riktigt så…. Mirka visste redan då att hon skulle få mycket skit på bloggen.
Det som gör mig så ledsen är att det ju faktiskt gör jäkligt ont att separera och skiljas ändå, utan dessa påhopp och åsikter. Ingen går ju in i en relation och förväntar sig att separera. Ingen skaffar 1,3 eller 13 barn och tänker att man nångång i framtiden ska separera!
Någon skrev att de borde hålla ihop för barnens skull. Man kan snabbt ställa sig frågan själv?
-”Skulle jag säga till mina barn att fortsätta leva tillsammans med sin partner för att hålla ihop sin relation för mina barnbarns skull?”
Kan svara på den frågan på en millisekund. ALDRIG!
-”Skulle jag säga till min mamma och pappa att hålla ihop för vår skull även om kärleken mellan dom skulle vara slut?”
Svarar på det också på en millisekund! ALDRIG!
Jag har själv separerat. Det var vidrigt. Det var skrämmande. Det var ovisst och fasansfullt. Men JAG kunde inte leva i en kärlekslös relation. Självklart går ett förhållande upp och ned – men slutar man älska finns det inte mycket kvar att bygga på! En relation utan kärlek är som en brasa utan eld. Den dör…..den slocknar….till slut är man ett hårt skal, en bitter människa som inte fick älska eller bli älskad.
Idag vet jag att mina barn lever i en familj där kärlek finns och visas. Där man kan se en vuxenrelation som bygger på kärlek och respekt. Jag hoppas att de får med sig det i sina egna relationer.
Jag är säker på att Mirka och Peter kommer göra det bästa av den här separationen. De båda är fantastiska föräldrar som vill sina barn väl och låter barnen gå i första hand. Jag önskar att folk också väljer att tänka så och inte dömer. Det är så ledsamt att behöva skriva till någon man inte känner att den borde hålla ihop för barnens skull. Barnen vill väl ha lyckliga harmoniska föräldrar?
Längtar till jag får åka och hälsa på dessa härliga människor! I lööööve Mirkas ungar alltså, ett gäng helt fantastiska ungar! ❤️
Kan inte ni gå in på Mirkas blogg och skicka in lite kärlek, lite pepp och så istället. Jag är säker på att hon skulle bli glad! Hon fyller dessutom år idag.
