Mitt i alla tunga inlägg om allt det innersta tänker jag att bloggen ju ska fortgå och fortsätta som vanligt. Vad passar väl bättre än lite pannkisar till efterrätt då? Detta är
Ett Viktväktarrecept som du lätt utformar till ”ett vanligt” recept om du vill.
Underbara kokospannkakor! Jag som bara älskar kokos också, kan inte få nog av smaken!
Kokospannkakor med bärsallad (satsen ger 4 portioner – 9 PP/portion)
Gör såhär:
1) Lägg bären i en bunke, dela dem om de är stora.
2) Strimla melissen och blanda ner i bären tillsammans med florsocker. Låt det vila en stund i kylen.
3) Vispa samman mjöl, socker, kokos, ägg och kokosmjölk till en slät smet. (Ett tips är att ha i typ 1 msk fiberhusk för att hålla ihop pannkisarna lite).
4) Grädda tunna pannkakor. Servera med bärsalladen.
….alla era kommentarer och mejl är helt fantastiska. Finns inte tillräckligt med superlativ för hur bra det här känns.
Som ni vet så bor jag ju i en liten stad. Här känner i stort sett alla till varann. Jag som är lite offentlig känner nog många till men jag känner kanske inte till dom. Ni vet apan känner igen. Tänkte på det idag när jag gick på stan att nu vet ”halva stan” min historia. Men jag skäms inte…just bara för att ni kommenterar och berättar om era egna bagage. Det är såhär vi människor enas. Det är såhär vi inser att man inte är ensam om sina laster, problem eller åkommor. Ingen är rakt igenom svinlycklig utan blessyrer. Så är det. MEN man kan välja att se på livet med andra ögon.
Det är lite så jag tänker kring det här. Kanske var det meningen att det skulle bli såhär för min del? Att jag fick en typ av ”spark i ärslet” att börja leva mitt liv och inte oroa mig. Som jag läste: ”Ska man sitta på hemmet och ångra att man oroade sig för allt”. I morse fick jag en känsla av att jag skulle dra och köpa nya springskor och börja jogga som fan. Inte avvakta min kropp utan visa vägen. Ta ut mig ordentligt så jag är helt slut så det bultar i skallen. Få ut lite endorfiner. Kanske är det här det som ska få mig att ta steget ut att ”våga leva” på riktigt? Att våga njuta av livet! För en hypokondriker får dåligt samvete av att vara lycklig vet ni….nåt kan ju hända!
Några frågade mig om jag oroar mig över barnen på samma sätt. YEPP! Exakt likadant. Där har jag dessutom svåra katastroftankar. Att nåt hemskt ska hända dom…så ja, det gör jag. Så det är ”plenty” att oroa sig över med tre barn kan jag meddela.
Men som sagt! På något konstigt sätt känns detta som ett tecken. Nu låter jag kanske lite virrivirrikokkookoooo men på riktigt alltså. Jag har fått mig någon konstig tankeställare som jag inte känner igen. Det känns som ett nytt tänk på nåt sätt…
Det var skönt att ”outa” detta idag. Jag är ju samma Nina som jag alltid har varit men jag har ett lite svartare inre emellanåt. Så är det ju. Å nu vet ni det också.
Tack igen för alla mejl, kommentarer osv. Jag läser alla! Ska lägga mig tidigt i sängen ikväll och svara på alla också.
Nu ska jag faktiskt börja packa satan här. Flytt på lördag och jag ser fram emot att andas in våren i en trädgård. Som sagt, det känns som det var nån mening med det här också….
Kände att jag behövde ”prata av” mig idag. Det var en tung eftermiddag för mig på många sätt igår. Många av er gav mig så bra och peppande ord om vad det egentligen är jag har. Ni var logiken igår när jag själv bara var hypokondrisk. Min fina man åkte snabbt till affären och ordnade mig denna tallrik.
Apropå hypokondri.
Jag vill prata lite om det. Ni som läst min blogg en längre period vet att jag sökte hjälp för min flygrädsla i slutet av 2012. Jag har pratat om det som jag valt att kalla livsresan. Jag har inte varit helt ärlig här inne om vad den handlat om men jag tänkte jag skulle vara det nu.
Den här tatueringen är symbol för den livsresan.
Livsresan för mig har betytt att jag ska hitta ett liv ut ur min hypokondri. Jag har ”outat” lite smått här inne om min hypokondri men aldrig uttalat sagt att jag lider av det. Det gör jag.
I hela mitt liv har jag varit rädd för sjukdomar och åkommor på ett sätt som kanske inte varit direkt naturligt. I slutet av 2010 insåg jag plötsligt en dag när jag var hemma och läste om hypokondri att det var det jag led av. Den dagen gick åt till att gråta. Det var en chock för mig då jag alltid skojjat om att jag var en hypokondriker. Det som var ett skämt var plötsligt allvar. Jag sökte hjälp för detta inte förrän 2011, det var när jag kände att det började bli riktigt jobbigt att leva. Varenda grej med min kropp blev alltid något allvarligt och livshotande. När man blir äldre så har man mer krämpor, detta gjorde det till slut ohållbart. Jag gick hos en kurator en period men fick en känsla av att hon tyckte jag var klar efter bara några träffar. Det sa hon också, att jag var klar. Jag var inte klar för fem öre….. Oftast har man en logisk sida i sig som vet att man kan drabbas av nåt allvarligt men att man inte kan gå och vara rädd för det. Sen är det den hypokondriska sidan som inte vill annat än att älta, googla och leta fel. Jag har velat veta vad som pågår med min mage, jag ville kolla mina prickar som oroat mig till och från under en lång period. Jag har också sökt hjälp för att få ordning på min rygg. Jag har t.o.m kollat hjärtat. Jag är ganska så hårt kollad kan man säga. De flesta prover har tagits på mig för att utesluta allvarliga sjukdomar när jag drabbades av magåkomman. När man googlar på det jag har (gör inte det om du är känslig) så är man garanterat dödssjuk, vilket jag såklart blev. Därav alla koller. Jag var t.o.m till akuten dagen innan vi åkte utomlands för att få försäkra mig om att jag inte hade en långt kommen cancer eller hjärtfel eftersom jag läst om mina symtom på google. Ja men du hajjar, en hypokondrikers vardag.
Åter till terapeuten…… Efter kuratorn så gick det nåt år och till slut behövde jag övervinna min flygrädsla. Fick kontakt med en fantastisk människa som var specialiserad på just flygrädsla men som också berättade för mig vad det berodde på. Det var min hypokondri som gjort mig flygrädd. Hypokondri är egentligen en ångest som blivit nedtryckt och bortföst under alldeles för lång tid. Jag har ALLTID flytt från känslor som är jobbiga. Stängt av eller bara sprungit så fort jag kunnat för att det som är jobbiga känslor som ångest, det vill jag inte ha i min kropp. Jag har under hela mitt liv levt mitt liv som jag trott att alla andra vill att jag ska leva det. Jag har gjort mitt allt för att vara omtyckt av andra och vara till lags. Jag har i stort sett aldrig tänkt på vad JAG vill och vad JAG känner. Tagit otroligt illa vid mig om någon varit sur eller arg på mig. T.o.m min egen familj. Trott att dom ska sluta älska mig om dom är sura på mig så jag har gjort allt för att inte uppröra någon och varit som jag trott förväntats av mig. Försökt vara duktig i alla lägen, vänt ut och in på mig själv för att vara det. Ja men du hajjar! När man skriver det såhär så låter det helt sjukt, men det har alltid varit min verklighet. När jag träffade min terapeut så lyfte han ur mig alla känslor jag känt under hela mitt liv. All ångest jag flytt ifrån och att jag aldrig accepterat mig själv som jag är. Inte älskat mig själv. Han gjorde mig MEDVETEN om var min ångest kom ifrån.
Att leva med hypokondri är ingen lek. Det upptar i stort sett all ens vakna tid när det är som värst. När min terapeut berättade för mig att hypokondri är en annan form av ångest fattade jag ingenting till en början. Det gör jag idag. När man haft mycket ångest men inte tillåtit sig att ha det, när man flytt från det, så är kroppen så fiffig så den till slut ser till att det pyser ut på annat sätt. T ex så kan man drabbas av panikångest, fobi eller som jag hypokondri. Man projicerar sin ångest på något annat, i mitt fall att vara rädd för sjukdomar. När man lider av mycket inre stress som hypokondri är så sätter det sig ofta i kroppen. Man framkallar kroppsliga åkommor genom sin stress vilket gör att man hamnar i en stor ond cirkel. Ju mer kroppsliga åkommor, desto mer hypokondri, ju mer hypokondri, desto mer kroppsliga åkommor…jag du fattar, cirkusen är igång och man mår bara sämre och sämre.
När min mage (som av helt naturliga skäl pajjat av min oro) var som värst förra året. Då mådde jag riktigt riktigt dåligt. Här inne märktes det ibland, det var dagar som jag bara inte stod ut och låtsas. Men helt ärligt så var 2013 ett vidrigt år för mig med min hypkondri. Min terapeut hade rätt när han sa att det kommer bli tufft, och att jag kommer må ännu sämre under en period. Det gjorde jag. Sömnlösa nätter, googlande, magen, ryggen, brösten, fogarna…..allt bara gick åt helvete. Det fanns stunder som jag kände att jag inte orkade längre. Det kändes som jag aldrig mer skulle få må bra. Jag hade alla sjukdomar i världen, cancer, hjärtfel, neurologiska sjukdomar…. ja men allt. Herregud, ibland undrar jag hur Tony orkat med mig? Hur han mått under mina värsta perioder? Inte bra troligen…. usch nu gråter jag. Det är jobbigt att outa detta här ska ni veta. Mycket känslor.
Jag skulle kunna skriva i all oändlighet om det här men jag måste avsluta på nåt sätt. Nu har jag haft en ganska så bra period. Jag har inte oroat ihjäl mig utan sett logiskt på saker. Så som de flesta normala ser på saker. Okej, jag är inte helt normal men jag har varit på god väg. Jag har tagit tag i saker som sagt. Jag är kollad. Har lite jobbigt skit som gastroskopi och koloskopi att gå igenom också men sen är jag kollad. Också ett hypokondriker drag…. Men magen lider jag av så där måste jag kolla vad det är, inget påhittat skit. Den blir dessutom värre av min oro känner jag. Den oron det i sin tur skapar är inte kul. Det var det som hände igår när brevet om remissen kom. Det rev upp ALLT. All hypokondri (ångest) bubblade till ytan och det kändes som jag återigen stod på ruta ett. Att få ett cellförändringsbesked är helt annorlunda om man är hypokondriker. Det är ett steg närmare cancer, det är allt jag ser. Jag kan inte se: Vilken tur att det inte var cancer. Förstår ni skillnaden? Jag söker ständigt en bekräftelse på att jag inte är sjuk.. Detta var ett steg åt fel håll…
Därför var känslan den det blev igår, att jag bröt ihop fullständigt. Jag har fått verktyg så jag vet hur jag ska tänka. Att jag kan styra mina tankar osv. Men ibland är det svårt. Igår var det jättesvårt. Alla vi människor vet att vi ska dö. Men man kan inte gå och tänka på det hela tiden. Samma sak med sjukdomar, alla vi vet att vi kan drabbas när som helst. Men man kan ju inte tänka på det hela tiden. Jag vet att det är så. Men när ångesten kommer är det inte lätt att stå emot. Ni som skrev fakta om detta igår, tack…det var precis det jag behövde. Jag googlar nämligen inte själv längre. Jag har slutat med det. Bra säger min terapeut. Man ska inte vara en hobbyläkare som jag varit i nästan hela mitt liv. Därför frågar ju sjukvårdspersonal ständigt om jag jobbar inom sjukvården. 🙂 Nu har jag inte träffat min terapeut sen innan jul. Jag tror att det börjar bli dags igen. Jag behöver komma in på banan igen som jag brukar säga.
Återigen, tack för alla kommentarer. Ni är fantastiska. Tack verkligen. Tack ni som mejlat och ni som sms:at. ♥ Detta inlägg blev rörigt känner jag men orkar inte ens läsa igenom det. Ville bara berätta och hoppas att jag med min berättelse kan hjälpa någon annan med samma som mig. Jag ska försöka tänka positivt och har så smått börjat tänka på det läkaren sa till mig. Han försökte lugna mig men jag var redan förbi av hypokondri och rädsla så jag tog inte in så mycket av vad han sa. Men jag börjar väl inse. Det är jättevanligt, många har förändringar utan att göra nåt åt det och kan vara fria från cancer i hela sitt liv, att ha förändringar är inte cancer osv. osv. Ska bli skönt att komma till hudmottagningen och få prata med dom om det också.
Ett långt och rörigt inlägg ifrån mig. Nu ska jag faktiskt ta ett snabbt bad. Jobbar hemifrån idag av förklarliga skäl. Har två stora limpor på ögonen.
….det är ni. Så är det bara. Vilken ynnest att ha er styrka och era ord att landa i denna morgon när jag går in på min blogg.
Jag har så mycket jag vill skriva men har just kommit hem från min promenad. Idag hade jag mamma i luren nästan hela vägen. Jag har gråtit så jag hulkat men också landat lite. Men jag vill skriva mer sen, nu ska jag äta frukost med min lilla familj. Men återkommer strax.
Gick så mycket snabbare idag utan och ens tänka på det. Bara gick och gick….men sen joggade jag en liten liten sträcka bara för att känna hur kroppen kändes. Ska köpa springskor nu, måste börja ta ut mig ordentligt.
Vilade mot husväggen när jag kom hem. Andades in kylan och sen blev det en selfie. En naken osminkad selfie när jag gråtit… Idag blir det en naken avskalad blogg tror jag. Så är det ju här inne. Det är högt, lågt, ytligt, djupt och bara sådär konstigt som jag är.
….tänk vad snabbt en partykväll kan förändras till nåt helt annat. När allt bara tar en vändning och man inte är beredd.
Såhär. Idag när jag kom hem hade jag fått ett brev från Landstinget. Tänkte att det säkert var ett brev om att det inte var nåt i mina prickar. Varför jag tänkte så? För att jag hade fått för mig att dom skulle ringa om det var hudcancer ELLER förändringar i prickarna. Tänkte att nu när det dröjt så länge borde jag få ett positivt svar.
Istället fick jag en remiss som var skriven av kirurgen och var en remiss till hudmottagningen. Jag fattade inget. Som den hypokondriker jag är såg jag bara någonting hemskt. Greps av panik och började ringa runt. Fick hjälp att komma till den redan stängda mottagningen och fick prata med en sköterska som vänligt berättade att hon skulle ve läkaren ringa mig.
Gick runt och grät som en vålnad här hemma och fattade inget. Läkaren ringde och förklarade att jag skulle hunnit få ett brev om att jag hade förändringar i mina prickar men att det måste blivit nåt fel. Breven kom i fel ordning. I alla fall fick jag prata med läkaren som förklarade att jag utav tre olika graders förändring hade medelförändringar. Dom är borttagna och han har tagit dom djupt och med extra hud runtom. Han fortsatte förklara att det inte är hudcancer eller en tumör utan endast förändring. Detta KAN utvecklas till hudcancer varför man alltid är väldigt noga med att ta bort dessa. Jag kommer att gå på täta koller på hud och kanske behöver jag ta bort fler prickar.
Hypokondrikern i mig är skräckslagen. Den vill lägga benen på ryggen och skära bort alla prickar som finns. Den gör att jag inte kan tänka på annat. Nån logisk i mig försöker ta in vad läkaren faktiskt sa. ”Detta är mycket vanligt, många människor lever med dessa förändringar hela livet utan att de utvecklas till något alls. Detta gör man för att eliminera risken att drabbas”.
Aja, då vet du också. Jag blir hemma ikväll. Mina ögon ser ut som limpor och magen värker. Det blir en lugn kväll i soffan och ingen Gala för min del. All min energi gick ur mig. Jag måste nog landa i det här och bearbeta min hypokondri nu. Jag ska också strunta i min mage som vill ha bra och snäll magmat nu och äta marängsviss.
Nu ska du få ett busenkelt recept på cheesecake i glas!
Alltså cheesecake, men på riktigt?! Hur gott är det? Thedde älskar också cheesecake så det är säkert något som går i generna.
Nu har jag hittat ett lite ”nyttigare” alternativ. Det går råsnabbt att göra, är skitgott och dessutom enkelt. Det här är nåt man snabbt slänger ihop till en efterrätt eller om man har cravings. Som vanligt så kan du bara välja att inte använda light produkter så har du en helt ”vanlig” efterrätt.
Cheesecake i glas (4 port – 7 PP/portion)
150 g Färskost max 15%
2 dl Fraiche 8%
1/2 dl Socker
1 st Citron, rivet skal
4 st Digestivekex
2 1/2 dl Hallon
2 1/2 dl Blåbär
10 g Citronmeliss, några blad
Gör såhär:
Blanda färskost, fraiche, socker och rivet citronskal till en slät kräm. Krossa kexen. Varva kräm, bär och de krossade kexen i glas. Varje lager ska vara cirka 1-2 cm tjockt. Dekorera med citronmeliss. Ät och njut!
Igår kunde man ju omkring i en tröja bara….eller inte riktigt men nästan. Hade jag haft den här snygga koftliknande cardiganen i leo igår och en scarf hade man ju vart hemma! SÅÅÅ SNYGG!! Passa på nu för tusan! Fr o m precis just nu har Nelly 20% på alla tröjor, gäller till imorgon kl 11!
Miami print oversize sweat (ord pris: 149 kr) HÄR Kida leopard cardigan (ord pris: 349 kr) HÄR Full fall forward knitwear (ord pris: 499 kr) HÄR
Vi har sovit lite för länge denna morgon så det har blivit lite stress. Jag vaknade 02.30 dom vanligt först men kände att ”nejfifan” alltså. Jag vägrar och vakna nu.
Sagt och gjort så kämpade jag järnet med att få fatt på John Blund igen. Tull slut så. Men jeflar vad jag drömt konstigt. Drömde att vi skulle spela in podcast och att jag var för trött för och prata, än mindre kunna svara i min telefon eftersom jag inte hittade knapparna. Ämen….otäckt!
Igår var vi hos mamma och pappa och hälsade på. Många har ju frågat efter hur mammas hår blev efter påfyllningen med extensions för att få det tjockare. Nu tog jag äntligen bild på hennes hår. Hon är supernöjd och tycker verkligen att det är stor skillnad.
Hon är jättefin i håret och jag tror verkligen mamma inte kommer vilja sluta med den här påfyllningen nu. Dessutom behöver hon inte fixa lika mycket med det som förut. Ifall ni nu vill veta var vi gör båda våra hår så är det Sussis Hairteam i Eskilstuna. Skitnöjda är vi! Skickade dit Mirka också och hon är skitnöjd också. Dessutom Jossan (från Hela Sverige Bakar ni vet), hon är också APNÖJD! Det är Jenny ni ska boka, hon är helt galet GRYM.
Gjorde om mina naglar igår. Alltså med DEPEND Gellack. Färgen denna gång blev Romantic Pink. Älskar det, blev jättebra och fräscht.
Jaha, ikväll väntar Finest Awards med Mirka . Jag har inte klart alls vad jag ska ha på mig mig alls. Typiskt mig. Får se vad jag hittar på. Ska väl lyckad lösa det under dagen. Vi ska vara där kl 19 ikväll. Wieee, lite tjejkalas. Dock så blir det lugnt för oss båda. Mirka måste hem eftersom Peter Jobbar imorn och vi ska börja småflytta så jag behövs hemma och måste vara fräsch! 🙂
Här inne kommer det vara full fart som vanligt. Kl 11 dyker det upp ett erbjudande du inte får missa, handlar om tröjor och fett med rabatt. 🙂 Du ska också få ett ”dagens recept” på gottis! Blir ett sminktips också och sen får ni såklart hänga med ikväll. Måste ju visa Blogg-gala outfiten sen…. ;). Hörs snart igen!
Som många av er vet är jag väldigt svart i min klädsel. Det är liksom min färg. Får jag välja är det alltid svart. Detta eskalerade också när jag inte trivdes i min kropp. Då ville jag dölja mig själv och då var svart toppen!
Idag trivs jag bättre i min kropp (även om den bråkar en jefla massa med mig men ändå). Att tappa 10 kg i vikt gjorde mycket för mitt sinne, för min själ men också rent klädmässigt. Plötsligt kände jag mig nyfiken på att prova färg. Att prova annat än grått och svart. Det är klart att det känns galet att ta på sig en rosa tröja helt plötsligt när man knappt haft det på sig sen man var tonåring.
Idag tog jag såna ”outfit” bilder innan jag gick hemifrån. Kände att jag måste ta bild på mig själv när jag väl bär färg. Det gör mig faktiskt riktigt glad och lycklig att kunna ha en rosa tröja igen.
Av bara farten blev det rosa sminkning med både en rosa historia som ögonskugga och lipgloss som är rosa. Fasen så härligt! Ja att det kan påverka en så mycket åt det hållet. Jag vill uppmuntra alla att bära färg. Alltså även om man inte trivs i sin kropp så ska man inte gömma den i svart. Usch varför gör man så? För att inte synas antagligen men det är ju helt galet! Varför gjorde jag så? Det är ju hur man är som person och vilken utstrålning man har som syns utåt. Har man då valt att klä sig i svart för att man skäms för sin kropp, ja då har man liksom tappat halva sin utstrålning. Förstår ni?
En gång såg jag en kvinna. Det var när vi var på semester minns jag. Hon var rund, ordentligt rund. Hon hade på sig en tajt blommig klänning med lite draperingar i fram, hon hade små pumps till och en riktigt snygg väska. Hon var blond och hade sminkat sig riktigt snyggt. Hon gick förbi vårt bord till sitt bord som om hon ägde hela restaurangen. Hon log stort och vickade massor på höfterna. Det var fler än jag som vände sig om efter henne för den utstrålningen alltså, jag kan fortfarande ta på den. Det var helt fantastiskt och hon var så jäkla snygg! Hon var så självklar i sin kropp, i sin tajta blommiga klänning och man kunde inte annat än känna WOW!
Det är ju just såhär det är. Accepterar vi oss själva som vi är så utstrålar man en säkerhet som riktigt skiner igenom. Den säkerheten är så härlig och jag önskar att alla människor fick känna den. Inklusive jag själv. Jag jobbar på det och önskar att jag en vacker dag bara älskar mig själv inifrån och ända ut. Jag är på väg men det är tufft att lära en gammal hund sitta vet ni. Men en sak i taget, som sagt….jag är på väg. 🙂
Tänka att det kommer vara full blom på all växtlighet i Maj när vi kommer till Noors Slott? Tänk att vi kanske kan sitta på gräsmattan i parken? Tänk att man kanske bara behöver ha ett par små klickklackisar,en blus och jeans när vi ska ses på Noors den 17:e maj? Åååhhh…
Det har ramlat in en del bokningar och jag blir så himla glad! Det är långt ifrån fullt än så har du Din funderingar på att åka med så boka för tusan. Men som sagt, bokningen kommer vara öppen länge till så ni hinner med det med.
Jag lovade ju att avslöja lite smått och gott på vägen mot vår helg och idag kan jag avslöja att ni kommer få med ett presentkort på 500 kr var på ett av mina favoritsmyckesmärken! Wieeee…. Jag kan ju liksom inte hålla tyst om saker fast jag kanske borde. Lite ska man väl ha som överraskning också kan man ju tycka. Allt om hur du bokar kan du läsa om HÄR! Allt vi ska göra kan du läsa om HÄR! HUr som haver, det kommer bli GRYMT!!!
Sen har ni väl inte missat att lyssna på vår podcast va? Åh, vi får så fin feedback om att den är så rolig och en bra kompis att ha med påcykelturen, joggingrundan eller på gymet t.o.m. Haha…. tänk och sitta och lyssna på kissberättelser av mig när man gymmar, inte illa pinkat va? Hahaha…. Det tredje avsnittet kan man sammanfatta lite såhär:
…..om att fultjura, kött, aw-klubb, den svarta skoltiden, de överblommade, tatueringar för relationen, Samantha Fox, fototapet, män och inredning, auktionsfynd och en hel gata ska uppsökas
Du hittar alla sätt att ladda hem den på HÄR! Annars så finns vi på iTunes och heter Nina & Niclas Podcast.
