Godmorgon raringar! ❤️
Här pågår packning och förberedelser. Milo hade krupphosta inatt och lät inte alls så kul i morse. Det lät som han skällde när han hostade och såå hes när han pratade. Han är hemma och vi kurerar honom för fullt för att han ska få må så bra som möjligt når vi är borta.
Usch…ångesten river i mig som en eld. Kommer på mig själv med att andas så fort emellanåt. Har som en ständigt orolig pirrkänsla i kroppen. Ändå försöker jag stanna upp och tänka efter. ”Vad i helvete håller du på med?!” säger jag åt mig själv. För det är så det känns emellanåt. Jag får liksom flashbacks till verkligheten, när hjärnan liksom ger mig en själslig bitchslap att för helvete skärpa till mig.
Ja…sen krockar vi så jäkla hårt här hemma också. Tony är en bulldozer när vi ska åka nånstans. Han härjar runt, packar, sliter i saker, sitter inte still alls utan flåsar på med precis allt. Springer ut och in i dörren.
Jag vill ta det lite lugnt, ABSOLUT inte stressa liksom, vill ta allt i sin ordning så vi inte glömmer något. Det är 2 packningar till 2 olika liv som ska packas, inget får glömmas bort eller stressas iväg med.
Vet ni att detta kan verkligen reta gallfeber på mig, helst nu när PMS:en river. Jag blir helt sönderstressad av honom mitt i mitt svarta jäkla hål som jag befinner mig i dessutom. Nyss lackade jag ur…. ”Du stressar sönder mig” sa jag till han med tårar i ögonvrån.
Då förstod han. Vi är så olika här, jag tror att jag behöver lite lugn nu och det vet han förstås, men han ööööser på så vi bara ska bli klara och menar såklart väl. Vi är så olika på vissa sätt verkligen. Han har alltid varit såhär, vart vi än ska åka.
Ni skulle sett när vi skulle åka till Kaffestugan på morgnarna när vi hade den?! Haha…. då var det inga glada miner vissa morgnar.
Det var skönt att komma iväg på en morgonpromenad. En lugn bara, gå runt den lilla rundan och bara andas lite luft. Men jag ser sliten ut alltså, all gråt igår och ångest.
Vaknade dessutom med ångest i morse. Usch…den är inge kul. När dagen startar och man har den där mörka känslan i kroppen. Tajming med pms, Milos förkylning och resan. Gnäller absolut inte, men en katastroftänkare har långt till att känna njutning och bara ta allt som det kommer, även om man försöker som tusan. Jag har ju något helt fantastiskt att se fram emot, det är en bit dit bara.
En promenad var skönt. Är glad att jag har Tony. Det är ju jobbigt för honom också när han ser på mig vad jag går igenom men han är stark bredvid mig nu bara han slutar flåsa runt här hemma….haha .
Sen väljer jag ju själv. Min terapeut sa, ”Nina, Du behöver flyga 3 ggr per år för att underhålla och hålla flygrädslan borta”. Sen vi var på Mallis så har jag flugit 2 ggr per år i alla fall. Bra Nina!
Alltså nu när jag skriver om det så känns det som jag vill kräkas. Ja, idag är jag inte tuff alltså. Det krockade fett med pms:en den här gången alltså.
Nu har jag i alla fall ätit frukost. Lite LCHF bröd och en kopp kaffe. Det var gott! Ska strax brassa iväg och göra fransarna, sen är det hem och packa färdigt allting så att vi imorgon bara får ta det lugnt. Ingen stress som sagt.
Vi hörs lite senare hörni raringar!
Kram Nina
