Vet inte hur jag ska påbörja det här inlägget, men det var mycket värre än vad vi någonsin kunnat ana. Tony ringde från veterinären och berättade. Han har svår kronisk njursvikt, hans värden var så höga så inte ens maskinen kunde mäta dem. Jag greps av panik, grät hysteriskt och kastade mig ut och sopade ren bilen från snö och åkte dit.

Kom ned och fick prata med veterinären. Kika på värdena. Han förklarade för mig hur allt var. Hur Toxy mår. Hur sånt här händer. Varför det blir såhär. Jag har bara gråtit sen dess. Det finns inte mycket vi kan göra för honom. Nu har han fått dropp och specialkost för njurarna. Där nere greps jag av panik, ville bara ta hem honom igen. Veterinären var så förstående och sa snällt: ”Han är inte så jättedålig just nu så ta hem honom, men han kommer inte bli bra igen. Man kan förlänga livet på dom med uppvattning (dropp), specialkost osv….men det enda man gör är att man skjuter på det som ändå skall komma. Toxy mår illa, hans ena njure har en annorlunda form vilket tyder på att detta pågått länge, hans kropp blir förgiftad för att njurarna inte orkar…till slut kan det börja fräta i hans mage och det kan också sätta sig på hjärnan.” 

Han är hemma med oss här nu. Om inte något mirakulöst händer, att det vänder (sånt har också hänt – men chanserna är väldigt små), så ska vi pyssla om honom ikväll, barnen ska få säga hejdå, sen ska han få åka till katthimlen imorgon.

Jag är förkrossad. Jag gråter så mycket nu så jag ser inte ens skärmen. Jag hulkar här och Tony kommer och klappar på mig lite då och då. Jag vet inte just nu hur jag ska kunna ha ett hem utan Toxy, hur vi ska kunna vara utan honom. Vår älskade underbara katt. Han som alltid varit vår superman.

Jag har läst mig grön på nätet om det skulle finnas någon chans för honom. Men ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att skulle vi låta honom leva kvar med allt vad det innebär, så skulle vi endast ha kvar honom för vår skull. Inte hans. Högst troligt så skulle han självdö hemma.

Jag har så otroligt ont i huvudet, har gråtit oavbrutet och mår så fruktansvärt. Kommer Milo bli skärrad för att jag gråter så mycket? Jag har mest panik nu. Ångest och panik och är så otroligt ledsen ända in i avgrunden. Vet knappt vad jag skrivit här ovanför…..

Jag låter det vara så nu. Tack för omtanken ifrån er alla. ❤️

Hej på er!

Usch, jag är så orolig för vår katt. Ni som tittat på senaste VLOGGEN vet ju att han försvann ett dygn. Hem kom han i alla fall och allt var frid och fröjd. På kvällen kräktes han och vi tänkte att det berodde på att han åt så himla mycket mat. Sen klurade vi inte mer på det.

I måndags tyckte ändå jag och Elliot att han kändes lite loj. Som om han var trött och det var snöigt ute. Egentligen inget konstigt. Han har ätit och så. Igår märkte jag ingenting direkt, men så i morse tyckte jag han var sådär loj igen. Jag märkte också att han smackade lite, höll på och slickade sig om munnen och så. Han gjorde likadant efter att han var sövd förut, av illamående. Vi märkte också att han inte rört sin mat. Jag tänkte att det kunde bero på att vi köpt en annan sort av torrfoder.

Efter att jag varit hos syrran så köpte vi finmat till honom, sånt där som vi köper lite då och då. Han är ju en katt som föredrar torrfoder annars. Men vet ni, han åt inte. Smackade och så med munnen. Ringde till veterinären och fick en tid imorgon bitti. Han har kissat så det är inget urinstopp som kan vara livshotande för katter.

Vi fick rådet att stödmata honom, och ta tempen. Ingen feber men tyckte det kändes som att det kanske var stopp där….jag vet inte. Har aldrig tagit temp på en katt. Han hade ingen feber i alla fall, inte vad jag tror med tanke på att det kändes lite fel när vi tog tempen. Sen har han faktiskt varit till skålen och ätit lite nu. Men han är slö och vill bara sova, går inte ut ens. Även om han sällan vill gå ut när det är sånt väder som det är.

Han ligger och sover här bredvid mig nu. Å jag är så orolig så jag har ont i magen. Tony ska ta honom till veterinären imorgon, jag törs inte. Är rädd för vad de ska säga. Vi har känt och tryckt på honom o det verkar inte som om han har ont. Men jag märker så tydligt att något är tok. Vår älskade lilla Toxy. Usch… Jag bävar verkligen för vad dom ska säga.

Usch, nu måste jag skriva om något annat, annars börjar jag gråta.

Idag fick jag gosa med min lille Edward-fis. Så mycket glädje det är med en liten i familjen. Han är vår andra lilla solstråle. ☀️

Sen kom vår egna lilla solstråle också och gosade med sin lille kusin. Han tycker så mycket om lille fisen. Så mycket kärlek hörni. ❤️

Nä, nu ska jag ta kväll. Jag mår illa av oro. Vill bara klappa på kissen hela tiden men det känns som han vill sova och som att han inte vill att jag ska klappa. Å jag tänker att det kanske är sista kvällen jag får klappa honom……

Jag kommer in här imorgon och berättar hur veterinärbesöket gick. Han ska vara där kl 08.30. Håll era tummar är ni snälla. Än är vi inte klara med dig lille Toxy, du har många år kvar att studsa i träden utanför…..

Snyft!

Ha en fin kväll.

Kram Nina ❤️