Ja, så har jag lärt mig att lyssna på min kropp. När jag haft mycket under en period så brukar jag reagera på 2 olika sätt.

Antingen blir jag ett urskitet päron efteråt, när allt lugnat sig. Då orkar jag ingenting, har liksom noll energi till övers. Jag orkar gå upp på morgonen men sen är det inte mycket mer. Jag brukar också vara ledsen en del då.

Med åren har jag lärt mig att det beror på att jag släpper ut alldeles för mycket energi. Jag går all in för grejer och så bara sprutar jag ut all min energi. Är man då en högkänslig person blir det lite dubbelt upp med det där ödslandet av energin. Kontentan blir att jag då är helt tömd och behöver all form av återhämtning som finns för att komma tillbaka på banan.

Såhär funkar det! Jag ska dra ett scenario på hur det kan fungera. Tänk dig att du laddat galet mycket inför ett föredrag som du ska hålla för 100 personer. Du har andats det där föredraget 24/7 i en halv evighet och till slut kommer dagen. Du är skärpt, du är laddad till tänderna och förberedd. Sen sätter du igång. Du ger ditt allt. Du bjuder på dig själv. Din publik känner din energi och njuter av den. Detta innebär då att de suger din energi. Inte av fri vilja men det är så vi och våra energier fungerar. Du står där och håller ett fett föredrag och känner att du är ”on fire”, du vill ge allt, vilket innebär att du sprutar ut din energi på dessa människor. Publiken är överförtjusta. De gillar dig och fortsätter suga din energi.

När allt är över så är du tömd. Du har så att säga förbrukat alla dina depåer av energi. Att göra det brukar innebära att man dagen efter nästan kan känna sig sjuk. Man kan känna sig ledsen, tömd, gråtfärdig, oerhört trött, irriterad ja t.o.m arg. Du har gett allt av dig själv vilket medfört att energierna för stunden så att säga är slut. De måste fyllas på igen. Detta händer mig alltid när jag haft något stort som jag laddat väldigt mycket inför. Det tog dock många år innan jag förstod varför jag kunde bli så ibland. Det var min fina vän Carola som upplyste mig om detta.

Det bästa är att inte släppa på så mycket när det kommer till energin. Man kan köra en form av stängning när man vet att man ska göra något som kräver mycket av dig själv. Jag har lärt mig att man ska stänga sina chakran. Det kan du läsa mer om HÄR. Jag är urdålig på att komma ihåg det men upplever att jag blir starkare när jag väl gör det. Det är supereffektivt.

Sedan är det de där vanliga. Äta ordentligt med mat, dricka mycket vatten, ta extra tillskott, jag fyller även på med vätskeersättning då. Sen behöver jag sova ordentligt. Det har jag inte gjort inatt vilket gör att jag är som en trasa idag. Jag behöver all återhämtning som jag bara kan få.

Det andra sättet jag reagerar på om jag haft för mycket är att jag känner mig stressad även när det inte finns något att stressa över. Man har som ett pådrag i kroppen. Det rusar lite, hjärtat slår lite fortare. Man kan känna lite andnöd eller behöva kippa efter luft. Man andas hastigare och så känns det som hjärnan är ett virrvarr av tankar.

När jag får så då måste jag bromsa hårt! Då har jag kört lite för hårt och kroppen börjar säga ifrån. Jag hade en utmattningsdepression 2007. En dag i januari 2007 rasade allt! En riktigt tuff period i mitt liv. Vi hade precis fått vårt tredje missfall och jag sov 5 minuter per natt. Hade ett stresspåslag i kroppen som var skoningslöst. Kroppen skrek sluta. Hade domningar på märkliga ställen. Det pirrade i huden. Ingen matlust. Ingen sömn. Flackande blick. Ständig oro i kroppen.

Rasade ned i ett avgrundshål där allt bara var svart. Hypokondrin galopperade. Ut och in på sjukhus, jag var också till neurologen 2 ggr pga domningarna. Där fångade en toppenläkare upp mitt tillstånd och förstod att detta handlade om något annat än en neurologisk sjukdom. Det räckte med att han frågade hur jag mådde egentligen? Hulkade gråtande och berättade i en halvtimma. Han sjukskrev mig och sen började min återhämtning. Ok, i början är det inte så mycket återhämtning. Då handlar det om att försöka äta och sova utan att stressa sönder.

Så ja, jag har lärt mig av mina egna signaler. Jag vet när jag behöver tagga ned och inte göra något alls på ett tag.

Som idag, idag gör vi absolut ingenting. Vi bara är. Så oerhört skönt och välbehövligt för mig. Vi har just ätit tacos och nu ska jag kolla något avsnitt av The Kardashians. Lazy Sunday mär det är som bäst!

Hörni, ni kommer väl ihåg att vara rädda om er!

Kram Nina

Morgonen började med gråt idag. Jag är svag mentalt just nu, men det var inte bara därför. Jag har följt en liten pojke som heter Charlie. Han drabbades för två år sedan av en extremt ovanligt form av levercancer. En på miljonen drabbas, och han var en av dem.

Han har drivit en enorm kamp mot denna skitsjukdom och hans mamma hade en insamling länge. Den insamlingen skull hjälpa Charlie att få en ny lever. Det fanns ett ställe i hela USA som kunde hjälpa honom och det skulle kosta 10 miljoner svenska kronor. Artisten Pink var en av dem som donerade, hon donerade 155 000 kr till familjen.

Dock så hann Charlie att bli för sjuk, för sjuk för att genomgå en transplantation innan det fanns tillräckligt med pengar.

Många är morgnarna som jag gått in på Charlies Instagram för att se hur han mår. Jag har ju vetat vad utgångsläget är och att läkarna sagt att det inte finns mer de kan göra.

För några dagar sedan försämrades det. Hans mamma har hållit alla följare uppdaterade på hans mående med sina egna ord. Det här inlägget gick rakt in i mitt hjärta och hade sönder en bit.

I lördags somnade han in denna vackra lilla pojke. Bilden är magisk och jag grät som ett barn. Du lilla pojke. Vackra lilla pojke som bara fick en kort tid här på jorden. Mitt hjärta gråter och detta har satt ett stort spår i mig. Jag kommer aldrig glömma dig lilla Charlie. ❤️

Jag kastas tillbaka till när vi hittade knölen på Milos ben. Tacksamheten finner inga ord över beskedet vi fick och det beskedet man vill ha. Vi fick inte ett besked som skulle slå sönder våra liv för all framtid.

Jag försöker verkligen vara tacksam varje dag för dom jag har i mitt liv. Varje dag försöker jag tyst för mig själv säga tack. Efter vi gick igenom de där hemska dagarna så har något förändrats i mig. Jag skulle säga att det är tacksamhet. Jag kan titta på mina barn idag och känna en sån enorm lycka över att de finns, att de är friska och mår bra. Jag är lycklig varje dag att Tony väljer mig och jag honom. Allt detta är det mest värdefulla i livet.

Att jaga efter något sätts i perspektiv när man skakas om lite. När man får smaka på det som inte är föregivet. När det otänkbara knackar på skiter man fullständigt i allt som egentligen är oviktigt.

Den där vännen som bara suger din energi. Den där släktingen som du kämpat med att tycka om. De där pengarna man drömmer om. Huset. Utlandsresan. Det där coola jobbet eller titeln du så länge strävat efter. Den olyckliga relationen. Att vara smal eller göra om sina hängpattar.

Allt sånt är inte ens värt en piss i Mississippi när det otänkbara knackar på. Det enda som är värt något då är relationerna med de människorna du på riktigt älskar och de som älskar dig.

Så, jag bestämde mig för att varje dag vara tacksam. Tacksam för livet. För de som finns hos mig och älskar mig för den jag är. För dem jag får älska varje dag…. DET är värt allting!

Ha en fin tisdag mina vänner! Var rädda om er. Krama på dom du älskar lite extra idag, rabbla allt du är tacksam över ikväll innan du somnar.

Kram Nina