It is what it is…
I förrgår tror jag att jag ”gick in i väggen”, nu ska jag inte förringa det uttrycket för dom som gör det på riktigt, för att gå in i väggen på riktigt är en alldeles fruktansvärd historia, jag har varit i den där väggen själv. Men i förrgår slog jag igenom fullständigt. Jag tror att det varit lite mycket de senaste månaderna för mig. Jag låg i sängen från eftermiddagen, grät och sov om vartannat.
Dessutom åkte han hem i förrgår, vår Thedde……. Men vi tar det från början…
Vi har alltid en ”hejdå” middag för honom när han åker hem. Den ordnade jag medan Milo & Tony var och spelade padel. Samma dukning som nyår för enkelhetens skull. Vi bjöd på Lobster-rolls till förrätt (hade hummer kvar), Kyckling/Bacongratäng med tomatsallad till varmrätt, och nyårsaftonens efterrätt. Kommer recept.
Startade med en god liten fördrink, både alkoholfri och med alkohol för dom som ville ha. Busenkel, rosébubbel med hallonsorbet i. Supergott!
Blev en väldigt trevlig kväll med prat i flera timmar vid vårt matbord. Så mysigt när alla samlas.
Vi startade dagen då Thedde skulle åka hem med en fika tillsammans. Det blev frukost på Walter. Mysigt som tusan men jag skulle nog sätta upp en gardin eller två för det ekar rätt hårt när man sitter där och pratar. Annars ett väldigt mysigt café mitt i stan här, det har funnit där länge men nu i ny regi igen.
Efter cafet åkte vi till Arlanda för att lämna av Thedde. Samtidigt som jag är glad att Zürich står där på listan så blir jag ledsen att den staden regelbundet själ min son ifrån mig. Jag vet att han är vuxen och att allt är som det ska, jag skulle ju inte vilja ha honom boendes hemma till han är 40 heller…. Men det är bra tungt med dessa avsked. Jag försökte förklara känslan på min Instastory.
Ja det var stora tårar som rullade på min kind när vi stod där och kramades. Man vänjer sig vid att ha dom boendes i ett annat land. Men man vänjer sig aldrig vid att säga hejdå. Det river sönder hjärtat varje gång, och man tycker att man borde vänja sig vid avsked. Att de blir lättare…. Men nej. En gång har jag klarat av att inte gråta när jag stålsatte mig. För jag försöker, tro mig. Jag vill inte lämna honom med den känslan när han går. Med mamma gråtande….men jag kan inte låta bli. Det bara kommer som en läskig vulkan, från innersta delen av hjärtat bara väller den fram, utan att jag har en chans att värja mig. Såklart han förstår mig, alla mina barn vet hur fäst jag är vid dom och framförallt att jag är en HSP- person (highly sensitive person) men jag vill för mitt liv aldrig hindra dem att leva sina liv. Upptäcka världen. Pröva sina vingar och ta stora utmaningar i livet. Jag själv som varit alldeles för rädd, feg, harig, känslig och haft en alldeles för orolig mamma har aldrig vågat ge mig iväg på sånt själv. Förrän jag blev 50 liksom……
Så i förrgår när vi kom hem så kändes det som jag bara packade ihop. Jag grät hela eftermiddagen. Gick och la mig och så sov jag. Vaknade och grät, sen sov igen. Jag startade även morgon med efter med att gråta. Det bara vällde ut, och jag kände mig helt slutkörd.
Mensen kom igår också och jag tror att livet lite så att säga kom ikapp mig. Det har varit tufft på många olika sätt under många månader och i förrgår bara orkade jag inte vara stark längre. Jag klappade ihop. Bara lät den där hopplösa känslan välla ut. Såhär kan det vara ibland. Av erfarenhet vet jag att nu gäller det att bara ta det lugnt, göra sånt som jag mår bra av lite mer. Stanna upp. Ta tag i meditationerna igen, promenaderna, äta bra mat, försöka sova så gott det går osv. Känna att det är ok att känna som jag gör, det är ok, man måste inte rusa iväg för att försöka lösa situationen utan ibland behöver man stanna upp. Låta livet liksom rulla på och inte streta så mycket. It is what it is tycker jag är en bra slogan, this too shall pass en annan. Jag accepterar att det varit mycket, bara utlandsflytten i sig var mycket för mig, även om den var underbar på sååååå många sätt (tro mig) så var det en stor omställning att förhålla sig till när man dessutom var så otroligt färsk i ämnet och att det strulade så vansinnigt mycket hela tiden. Det sa den svenska kvinnan som behandlade mig i Marbella…. ”Du vet att det för dig som är så känslig är rätt traumatiskt att flytta”. Och jag kan inte annat än hålla med, det ÄR traumatiskt för en känslig som mig. Sen följde det ju inte bara en flytt, det var en del katastrofer också som sagt…. Så ja, det blev lite mycket för känsliga mig. Du som inte är känslig har säkert jättesvårt att förstå detta, men du som är känslig vet precis vad jag menar.
Ja… och såhär är livet, och även om jag inte är transparent om allt i mitt liv så fick du här en bra bit av mitt liv. Jag vägrar låtsas, jag är iofs bra på att låtsas. Jag skulle kunna ha svart bälte i att låtsas. Medalj också. Men vet ni, sen jag blev 50 så känner jag bara att jag inte riktigt orkar eller ens vill det. Vafan, livet är ju såhär. Det finns ungefär ingen på hela jorden som går igenom livet dansande på en blomsteräng med noll problem. Om det finns, så ljuger den personen. ALLA går igenom sin skit. ALLA. Sen kan man ju gå in på att det finns så mycket saker och människor som har det så mycket värre, men just nu orkar jag inte det heller. Det vet jag. Ibland behöver man kanske bara lyfta på sitt eget topplock, lufta sina egna funderingar och ok som hänger på axlarna. Det är inte värre än så. It is what it is…
Vi konstaterar, accepterar, och nu har vi det att förhålla oss till. Nu behöver jag vara lite ifred. Vara med närmaste familjen. Som sagt, göra sånt som jag mår bra av, vara snäll mot mig själv, helt enkelt ta hand om mig själv. Igår startade jag dagen med en promenad och lite frisk luft, rörde lite på mig eftersom jag legat i sängen så mycket.
En sak till! Jag är löjligt tacksam för vår tid i Spanien, och jag skulle lätt göra om det. Men som många skrev till mig så blev jag lite snuvad på allt det härliga iom diskbråcket, men…. Det är ok ska ni veta. Även om den bjöd på katastrofer så är jag oändligt tacksam för det vi fick.
Hörni! Var rädda om er därute, kom ihåg att livet… ja ”It is what it is”. Man klarar mer än vad man tror.
Kram Nina
